Professor Göran Svensson: “Svensk journalistik lider av systemfel”

DEBATT. Medvetenheten och kunskaperna i metod hos journalister, redaktioner och ansvariga utgivare är allvarligt bristfälliga. Det finns ett systemfel i journalistiskt arbete som kräver en reformering och uppstyrning, skriver professor Göran Svensson.

Text: Göran Svensson,  professor och forskningschef, Oslo School of Management | Artikeln har tidigare publicerats på SvD Brännpunkt och den återpubliceras med tillstånd av red. Carina Stensson (SvD) och skribenten.

Förtroendebarometern mäter allmänhetens förtroende för olika medier i Sverige. Statsvetare vid Göteborgs universitet bakom Förtroendebarometern (i samarbete med TNS-Sifo) bemöter kritiken från andra forskare att den borde läggas ner och konstaterar helt korrekt att det inte finns ett enda sätt att mäta förtroende och välkomnar andra att bidra (enligt SVT Kultur). SOM-insititutet mäter förtroendet för olika yrkesgrupper.

Förtroendet för medier är en sak och förtroendet samt trovärdighet för journalistiskt arbete en helt annan sak, men dessa är sammankopplade. Förtroendet för flera medier är lågt och delvis sjunkande enligt Förtroendebarometern 2015. SVT/SR (67 %/71 %) ligger högst följt av lokala morgontidningar/DN (49 %/47 %) och där dags- och kvällspressen (Expressen/11 % och Aftonbladet/16 %) samt vissa TV-kanaler (TV3/11 %) ligger mycket lågt. SOM-institutet mäter årligen förtroendet för olika yrkesgrupper och där journalister ofta ligger i botten (20–30 %). Det kan således konstateras att allmänheten hyser ett föga imponerande förtroende för både medier och journalister.

Källa: Medieakademien.se///2014/03/Fbarometer2015.pdf

Det kan samtidigt konstateras att allt fler människor väljer alternativa källor (till exempel sociala medier) för nyheter i stället för de traditionella medier bland annat beroende av lågt förtroende och trovärdighet för det journalistiska arbete som bedrivs i Sverige. Vad är anledningen? Orsakerna kan vara flera, men jag menar att de förenas i journalisters, redaktioners och ansvariga utgivares omedvetenhet och okunnighet i metod (systematisering, kartläggning och inhämtande av information) och hur undersökningsobjekt (till exempel intervjuer eller reportage) kan planeras, genomföras och avrapporteras sakligt och opartiskt.

Här följer ett dussin exempel på tänkbar kritik som visar på att det finns omedvetenhet och okunnighet i metod hos journalisters, redaktioner och ansvariga utgivare som i förlängningen pekar mot ett underliggande systemfel inom svensk journalistik:

• citat från intervjuobjekt lyfts ut ur sina sammanhang;
• rubriksättningen på löpsedlar, artiklar och reportage kan vara missvisande;
• djupgående reportage verkar utgå från en tes som sedan styr urvalet av intervjuobjekt, dokument som presenteras och hur informationen tolkas och sammanställs;
• utelämningar av motstridiga fakta och selektiva urval av intervjuobjekt är snarare regel än undantag;
• kritiska frågor handlar inte om att gå på djupet och få en nyanserad bild från intervjuobjektet, det vill säga en djupare förståelse;
• samma frågor upprepas och omformuleras frekvent under intervjuer i syfte att locka fram ett ogenomtänkt svar;
• formulering av ledande frågor och påståenden som undersökningsobjekten skall förhålla sig till;
• avsaknad av självkritik och självrannsakan;
• granskning av makthavare verkar ske på olika grunder beroende på vem som granskas, det vill säga alla utsätts inte för samma kritiska granskning;
• journalisters personliga uppfattningar synliggörs ibland i hur frågor och följdfrågor formuleras;
• vänskapsband mellan granskande journalister och de som skall granskas kan ifrågasätta opartiskheten i det journalistiska arbetet;
• dagens journalistik verkar handla om antal tittare, lyssnare, läsare eller klick – inte om trovärdighet och sanning, vilket kan leda till snedvridning av reportage och nyheter genom vinkling, urval, uteslutningar av fakta och intervjuobjekt.

Föregående kritik borde vara hanterbar och åtgärdas, då Journalistförbundet (SJF) och Allmänhetens Pressombudsman (PO) betonar vikten av att värna om de publicitets- och yrkesetiska reglerna för journalistiskt arbete. Jag menar att ovanstående kritik indikerar att det finns ett underliggande systemfel i svensk journalistik. Ett åtgärdsprogram borde igångsättas på både kort och lång sikt.

Här följer fyra konkreta förslag på åtgärder:

• Ökad betoning på betydelsen av vetenskaplighet på utbildningar och fortbildningar i journalistik. Detta betyder inte att nyheter eller reportage nödvändigtvis skall baseras på vetenskaplig grund, men det skapar förutsättningar för att utbildningar och fortbildningar i journalistik leder till ökad medvetenhet och förståelse i olika metoders brister och förtjänster samt hur de kompletterar varandra. Den journalistiska metoden är som alla andra metoder inte fulländad och kompletterande insikter från andra ämnesdiscipliner kan befrukta journalistiskt arbete i praxis.
  Jag menar således inte att strikt vetenskapliga kriterier skall tillämpas i journalistiskt arbete, men ökad medvetenhet och förbättrade kunskaper i vetenskaplighet på utbildningar och fortbildningar i journalistik i tillämpade metoder är basen för trovärdighet i nyheter och reportage.
• Förändra utbildningar och fortbildningar i journalistik mot ett större fokus på både kvalitativa och kvantitativa metoder. Det kan handla om systematisering, kartläggning och inhämtande av information samt hur man kan planera, genomföra, analysera och avrapportera observationer, intervjuer och bredare undersökningar. Erfarenheter från till exempel sociologi, antropologi och företagsekonomi kan bidra till att öka medvetenheten och kunskaperna i tillämpade metoder som sker i dag inom ramen för journalistiskt arbete. Förekomsten av undermåligt journalistiskt arbete som baseras på omedvetenhet och okunskap i metod är problematiskt och underminerar trovärdigheten i nyheter och reportage i stort.
• Etablera ett förhållnings- och arbetssätt inom journalistiken i syfte att konstruktivt hantera självkritik och självrannsakan. Utan detta kan inte journalistiskt arbete utvecklas och lära sig av tidigare erfarenheter och felsteg. I dag är frånvaron av självkritik och självrannsakan påtaglig. Detta blir tydligt när nyheter eller reportage visar sig vara fel eller vilseledande. Det sker sällan en öppen redovisning av dessa misstag. I bästa fall görs en kort men ofrivillig kommentar i förbigående eller en liten notis som knappt syns i till exempel tidningar. När kritik förs fram bemöts den i värsta fall med tystnad eller den släpps inte fram till publicering för offentlig granskning och diskussion. Detta skapar ryktespridning och ifrågasättande på sociala medier som är bortom all kontroll och inte till gagn för trovärdigheten i journalistiskt arbete.
• Kvalitetssäkringsrutinerna för granskning av journalistiskt arbete före publicering bör revideras. ”Etiska regler för press, TV och radio” är tydliga och ingående, men tillämpningen och uppföljningen är otillräcklig bland journalister, redaktioner och ansvariga utgivare. Tolkningsutrymmet är stort. Brister och begränsningar är inte unikt för journalistiskt arbete, utan det förekommer också inom andra områden. Journalister, redaktioner och ansvariga utgivare behöver dock säkerställa nivån på att journalistiskt arbete är korrekt i enlighet med ovan nämnda etiska regler innan nyheter och reportage publiceras. I dag tänjs dessa gränser.

Journalistförbundet skriver dessutom på sina hemsida om att värna och utveckla det självreglerande systemet samt att: ”Det pågår en diskussion om att slå ihop det självreglerande systemets olika instanser till en gemensam medieetisk nämnd. Ett sammanslaget system stärker trovärdigheten och gör det enklare för de som vill anmäla.”

Den kvalitetssäkring som sker i dag är uppenbarligen inte tillräcklig. Det spekuleras i och förs fram nyheter som visade sig vara ogrundade. Källgranskning av fakta är ibland obefintlig. Kvalitetssäkringsrutinerna behöver vara konkreta, till exempel en detaljerad checklista som varje journalist och redaktion går igenom och skriver under på innan ansvarig utgivare fattar beslut om publicering. Det krävs något handfast för att styra upp avarter och lågvattenmärken som drar ner på trovärdigheten för journalistiskt arbete.

Det finns fler åtgärder som sannolikt kan lyftas fram, men min utgångspunkt har varit att medvetenheten och kunskaperna i metod hos journalister, redaktioner och ansvariga utgivare är allvarligt bristfälliga. Det systemfel som jag hävdar finns i journalistiskt arbete kräver en reformering och uppstyrning av inte enbart systemet i sig bestående av journalister, redaktioner och ansvariga utgivare, utan skall även omfatta de attityder som råder, arbetssätt som tillämpas och beteenden som präglar journalistiskt arbete. Journalister, redaktioner och ansvariga utgivare verkar inte vara lyhörda, utan kritik av journalistiskt arbete kan bemötas med arrogans, förlöjligande och oförstående. I värsta fall bemöts kritik med tystnad som bara leder till att kritik sprider sig i stället till sociala medier.

Journalisters, redaktioners och ansvariga utgivares medvetenhet och kunskaper i metod är sammanfattningsvis enligt min mening ett reellt problem för förtroendet och trovärdigheten i samhället för svensk journalistik och i förlängningen för olika medier.

Text: Göran Svensson, professor och forskningschef, Oslo School of Management

Bedriver internationell forskning om hållbarhet, etik, affärsrelationer och tjänster i olika kontexter samt utbildning internationellt av företagsrepresentanter, forskare, doktorander och studenter i bland annat vetenskaplig metod.

Information: www.nordinavia.se [tillfällig PDF]