Strax innan Sverige gick med i EU 1995 beslutade lagstiftaren med stöd av unionsrätten (SFS1994:2053) att EU-medborgare från annat land fick både resa, vård och medicin vid vård i Sverige. EU-patienten skulle behandlas som andra boende inom landstinget och endast betala sedvanliga karensavgifter.
Text: Assar Fager | Foto på Morgan Johansson, Sveriges Justitie- och migrationsminister och ytterst ansvarig för rättsäkerheten i Sverige.
Landstingen skulle debitera Försäkringskassan, som i sin tur skulle reglera med utlandet. Lagstiftaren måste ha litat på att andra EU-länders försäkringskassor följde unionsrätten och betalade för sina patienter. I annat fall får svenska skattebetalare stå för kostnaderna!
Patientrörlighetsdirektivet
Av de patienträttigheter som följer av det sk patientrörlighetsdirektivet så har även svenska patienter rätt till EU:s vårdmarknad och har rätt välja vård och vårdgivare som patienten tror ger bättre kvalité än i Sverige(se grundspråket engelska, skäl 39).
Både regeringen och EU-domstolen har förklarat att unionsrätten är överstående svenska regler. Men Försäkringskassan(FK) anser sig ha rätt att avslå ersättning för svenska patienter, som sökt sig utomlands, utan att behöva ange källa inom EU-rätten. I avsaknad av detaljlagstiftning så har svensk lagstiftare överlåtit till FK att framställa egna administrativa krav, enligt FK.
EU-olaglig särbehandling har införts av FK. Det ena kravet är att den utländske läkaren endast får utföra svenska vårdmetoder. Numera har FK därtill infört det egna landstingets vårdmetoder dvs. 21 olika EU-rätter i Sverige. Den andra särbehandlingen består av att utländska läkarens metod ska följa ”internationell medicinsk vetenskap och beprövad erfarenhet”. En term EU-kommissionen underkänner i brev hösten 2013.
Varje särbehandling eller inskränkning av fria marknaden skall motiveras genom proportionalitetsprincipen, vilket EU-domstolen t.o.m. slagit fast i direktriktade domar mot FK. Men någon sådan rättssäkerhetsprövning anser FK att de inte behöver genomföra.
Sveriges Regering har möjlighet lämna in både skriftliga och muntliga yttranden till EU-domstolen, även i andra länders ärenden. I EU-domstolen är Sverige en hängiven förespråkare för nämnda rättssäkerhetsprövning vid inskränkning av EU-rätt.
Proportionalitetsprincipen nekas generellt allmänheten
Proportionalitetsprincipen är elementär i unionslagstiftningen. Sverige har t.o.m. skrivit på ett särskilt protokoll om lydnad inför denna proportionalitetsprincip. Inför en muntlig förhandling i Förvaltningsrätten i Umeå 2012 begärde patienterna (samordnade mål) att Sveriges ombud i EU-domstolen skulle få styrka vikten av denna rättssäkerhetsprincip. Men den tjänstgörande domaren nekade till denna förstärkning av patienternas sak.
Istället beviljades FK ändring av sin inställning i målet, retroaktivt. Vid detta läge hade FK kommit fram till prövning utifrån ”internationell medicinsk vetenskap och beprövad erfarenhet” såsom de själva bedömde. En term som inte fanns vid vårdtillfällena, utan retroaktivt infördes i målen, vilket Förvaltningsrätten i Umeå godkände, samt därtill vägrade Förvaltningsrätten i Umeå att utföra rättssäkerhetsprövning genom proportionalitetsprincipen.
Målen överklagades ända till Högsta Förvaltningsdomstolen men utan verkan för skattebetalarna/patienterna/EU-rättighetsinnehavarna. Men när målen slutligen avgjordes i Högsta Förvaltningsdomstolen då hade FK:s rättsliga ställningstagande, som Förvaltningsrätten i Umeå stödde sig på, upphört några månader tidigare.
Kontentan blev att:
- allmänheten (målsägarna) förlorade deras unionsrätt genom en administrativ term som infördes retroaktivt i 1:a instans. Därtill hade samma term upphört när målen avgjordes i högsta instans.
- Bolag har rätt få prövningar utifrån de mänskliga rättigheterna men icke människor.
Under 2014 har både Förvaltningsrätten i Stockholm och Högsta Domstolen(HD) genomfört proportionalitetsprövningar men då gentemot myndighet och bolag. HD skriver att domstol och myndighet icke får ändra unionsrättens innehåll och effekt. HD inskärper att proportionalitetsprincipen är en allmän rättsprincip i unionsrätten som är garanterad genom ”Europeiska unionens stadga om de mänskliga rättigheterna”(Rättighetsstadgan).
Alltså bolag har rätt att få prövningar utifrån de mänskliga rättigheterna men icke människor, som är patienter inom gränsöverskridande vård, detta enligt svenska domar. Är det proportionerligt?
Text: Assar Fager, en av tre i arbetsgruppen AMBU
Läs mera via Lägesrapporterna, alla lägesrapporter av Assar Fager 2012 -2013 finner du på sidan 17 i Lägesrapport maj 2013 av Assar Fager
(Detaljerade genomgångar av bl.a. myndigheten Försäkringskassans olika avslagspåståenden ställt emot direktverkande EU-rättspraxis, gäller idag som svensk direktverkande lag, återfinns i Assar Fagers tidigare uppföljningar/lägesrapporter)
Reletarat
