Dr Peter Breggin avslöjar kvacksalveriet inom psykiatrin – Psykofarmaka får hjärnan att skrumpna

Hej Rosen

”En människa som är hjärtsjuk blir medicinerad livet ut med mediciner som kan vara livshotande, som kan ge inre blödningar etc…men det finns inget alternativ i det läget. När jag behandlades för cancer så fick jag behandling som kunde vara livshotande men det fanns inget alternativ”. Nej, det finns inga alternativ om man litar på ”läkarna” och sväljer deras svammel med krok, lina och sänke. Men om man inte tror på vad de säger utan läser på och uppdaterar sig så finner man att det finns mängder av fungerande alternativ – med noll biverkningar. Internet fanns inte för 20 år sedan. Men alternativa cancerterapier som fungerar har alltid funnits och varit tillgängliga.
”Idag har jag fått 20 extra år, utan behandling hade jag inte suttit här idag”. Gratulerar!! Men du överlevde trots den ´behandling´ du fick, inte tack vare den.
mvh
/Lars

ALLA mediciner har sina baksidor, det bör man vara medveten om. Peder Breggin går ut med skrämselpropaganda om de svåra biverkningar som kan följa med psykofarmaka. Hur tänker han kring svåra psykiska sjukdomar där medicinering är det som gör att människor fungerar, vad är alternativet? Det kan handla om liv eller död. Han verkar inte ha svar på hur han vill att en behandling ska se ut utan medicin. En människa som är hjärtsjuk blir medicinerad livet ut med mediciner som kan vara livshotande, som kan ge inre blödningar etc…men det finns inget alternativ i det läget. När jag behandlades för cancer så fick jag behandling som kunde vara livshotande men det fanns inget alternativ. Idag har jag fått 20 extra år, utan behandling hade jag inte suttit här idag. Man måste väga för och emot.

Jag trappade ner utan några som helst problem på egen hand . Då läkarna struntade helt i mig . Hade så mycket biverkningar att jag knappt kan räkna dom. Glaucom på båda ögonen , synbortfall , tappade alla ögonfransar och ögonbryn och ca hälften av mitt huvudhår, Kares o g a ändrad salivsammansättning, restless Legs , sömnlöshet , illamående , kraftig yrsel , självmordstankar , kraftiga blödningar som liknade missfall . Tänkte att jag tar vartenda utsättningssymptom ett par veckor , bara jag kommer ur detta hekvete. Jag gick på full dos dvs 40 mg av preparatet Citalopram . Åt även stora mängder Atarax . Trappade ner med 10 mg Citalopram var 5 e vecka tills jag tog mina allra sista 10 mg den 16 februari i år. Inte ett enda utsättningssymptom fick jag . Och nu känns det underbart ! Jag är fri! ÄNTLIGEN! Har ingenting i kroppen eller systemet mer . För första gången på Jag minns inte hur länge så sover jag hela nätterna . Bara en sån sak . Livet har återvänt . Har varken ändrat kost el börjat med nåt annat trams. Det räcker att sluta med mediciner man inte mår bra av . Jag äter och tränar som innan jag blev sjuk . Jag tackar livet !

Det är penningkräken och pengarna som skapar fattigdomen och i sin tur all utmattning (depression) som följer av det. Och på grund av fattigdomen har man mycket svårt för att med god kost och tillskott som behövs förbättra sin hälsa. Och man är helt beroende av den subventionerade traditionella medicinen. Det är SÅ utstuderat uttänkt och ren konspiration! Men, å andra sidan, att vi som transmittorsubstanser i hjärtan behöver serotonin och noradrenalin torde vara ett faktum. Jag måste därvid säga, att Venlafaxin trots allt som däremot påstås har hjälpt mig och räddat mitt liv. Jag har brukat detta under nu mer än 20 år! -Och det är klart, att jag är beroende av det… utan det skulle jag inte må alls! Jag kan inte förstå allt det dåliga som rapporteras. Min syster brukar cymbalta och mår mycket bättre!

hej Trött! Titta vad Camilla och Nettan, janne Forström skriver;alla har rätt.
Men varje människa reagera olika, men en sak är helt klart och det är att: Man måste slutar mycket långsam och vara beredd att det kan ta åratal. P. Breggin ger tipps att man startar nedtrappning med 1/3 del under så många månader som man har tagit medicinen i år. Man kan då samtidigt följa Nettans råd
och komplettera med dessa mediciner. Det är också viktig det vad Ivan Björn skriver, men oftast kan man inte göra det själv, man behöver hjälp i form av en bra terapeut som hjälper en att löser de gamla trauman och leder vägen framåt. Inte alla terapeuter er bra!
När man märker att det går bättre med en 1/3 del mindre medicin, kan man gå ytterligare ner men bara igen med en liten del och också över lång tid. Skulle det hända att man få igen besvär, kan man tillfällig ökar lite igen, men bara kortvarig mycket kortvarig. När man är tvungen att ta psykmedicin har man oftast ökade spänningar i kroppen och en dålig hållning , detta kan ge de problem med krypningar och stickningar. Där kan en massör hjälper. Viktig är att du inte ger opp. Kroppen har en förmåga att läka och dessa mediciner förändra hjärnan som vid utsättande naturligtvis reagerar på ett konstig och mycket ovanlig sätt. ( tänk dig att plötslig kommer alla dessa neurotransmitter som en tsunamin in på receptorn) Allt detta gäller inte bara antidepressiva, det gäller också SSRI preparat. Man kan komma ur detta elände men det tar tid. Breggin har hjälpt människor som har varit medicinerat i över 10 år.Men du kan inte göra det själv om du har haft medicinen under lång tid du behöver någon som stöttar dig när resan blir tuff.
Jag ringde en gång en överläkare i Umeå och en på KS ( Stockholm) och frågade hur man sätter ut psykpreparat. Den ena svarade det kan man göra direkt och den andra svarade att det tar ca 3-5 dagar. det visa att de inte har en aning vad de pratar om.

Du måste ”bombardera” kroppen men näring, medan du sakta sätter dina mediciner. Gör man det för fort blir det stora problem i kroppen som du nu känner av. Kan vara tufft under utsättningstiden men kommer bli bra i slutändan sen.
Kanske behöver du hjälp från någon näringsterapeut?

Det tål att påpekas hur skamlig vi ansåg historiens monumentala ättestupa vara.

Läkemedelsindustrin har med vårdens försorg återinfört den i det tysta. Dessutom synes ju inte de lakoniska kommentarerna från vårdansvariga om att de som väljer att sluta ”får skylla sig själva” som någon förnekelse av faktum utan en resignation i vad som förhoppningsvis kan vara okunskap, men i värsta fall är något helt annat.

Som det så lägligt påpekas ovan är ju biverkningarna av antidepressiv medicin milt sagt ohyggliga.. den som fått slut på alternativ, den som inte ser några möjlighet att radikalt ändra något i sitt liv, den som känner djup maktlöshet, får en medicin som förvärrar läget, ökar risken för självmord, ökar risken inte bara för våld mot sig själv utan också andra.

Att en släpphänt vård har betydligt mer ansvar för vad som skett i samhället i svallvågorna av nedskärningarna kräver ju en djupare analys. Att den riskabla och nonchalanta medicineringen har stor del i våldet och desperationen ska ingen tvivla om. Det man alltså sparat in på gungorna har man dyrt fått betala i våldskarusellerna..

Den personlighetsförändring som antidepressiv medicinering medför förstärks också än mer av det i Fass tydligt farliga i att blanda den medicinen med neuroleptika. Här bryter ju sedan länge kåren mot de uttryckliga råden ”särskild övervakning” när dessa patienter under mer eller mindre försöksmässiga former skickas ut på gatan. Inte synes ju vårdens lika flagranta ursäkter ”att de kunde inte ana” beskriva annat än bekräftelsen på att de medicinerar under godtyckliga former och utövar inget som med hedern i behåll skulle kunna kallas dialog med sina patienter. Då skulle de ju inte bara enkelt kunna avstyra våld utan trygga dem som riskerar skada sig eller andra.. Filosofin att människan blott får skylla sig själv har alltmer smugit sig in under skinnet.

Vad annat än ett samhälle som inte har tid med kriser skulle välja att lämpa problemen överbord. Givetvis handlar det om förtjänster, vinster som låter medmänskligheten vika för sin egen vilja att bromsa en utveckling människan är dömd att förlora. Vi är förbrukningsvara, konsumenter och förväntas hålla hjulen snurrande i en hastighet ingen egentligen har behov av.. Att som sedan 90-talet öka och förvärra situationen, allt för att undergräva välfärden låter omisskännligt som en glömd men ödesdiger musik.

Att läkemedelsbolagens månglande i templet gett dem makt, förtjänster, vinster de inte borde ha råder ingen tvekan om. Eftersom vårdresultat fortfarande räknas i ekonomiska tal lär ingen förändring komma till stånd utan att potensen hos vinstintressena slaknar..

Pillerindustrin vill säkert bli betraktade som gudar åtminstone sådan med makt och har i en parallell värld av flugornas herre har kastat ut mänskligheten på en ö i en förhoppning att verkligheten inte någonsin ska hinna ifatt eller komma till undsättning..