NewsVoice är en oberoende nättidning med utgivningsbevis som startade 2011. Syftet är att publicera nyheter, debattartiklar, kommentarer och analyser. 
Att upptäcka något innebär att få vetskap om det man tidigare inte känt till. För upptäckaren själv kan detta leda till ganska märkliga upplevelser. De flesta upptäckare är oftast funtade som vilken människa som helst, men ett utmärkande drag är förmågan att finna saknade pusselbitar som ökar kunskapen, enligt Erik Enby, som arbetat med forskning i över 30 år och då kan ha upptäckt ursprunget till flera kroniska sjukdomar.
Text: Erik Enby (Enby.se ) | Pressfoto | Read this article in English
Många stora forskare har sagt att man måste vara som ett barn för att få framgång i upptäckar- och forskarvärlden. Därmed inte sagt att en sådan person är barnslig och naiv. Det handlar istället om att förhålla sig till omgivningen på ett oskuldsfullt sätt, att vara öppen och fördomsfri. Sådana individer kan därför framstå som något aningslösa när de i sin iver försöker tala om vad de gör och berätta vad de har kommit på. Ibland kan de plötsligt verka nästan mentalt störda.
Hur såg Albert Einstein (1879-1955) ut när han upptäckte att man kunde få en dörr att öppna sig genom att bryta en ljusstråle? Eller tänk på Wilhelm Röntgens (1845-1923) reaktion då han fick klart för sig att man kan se rakt igenom en organism! Föreställ dig Alexander Fleming (1881-1955) när han förstod att det gick att bota infektioner med något som senare fick namnet penicillin!
Ofta händer det att upptäckaren ropar: ”Titta!” Andra tittar, men begriper kanske ingenting, och upptäckaren blir sittande ensam med sin upptäckt. Själv vet han ännu inte så mycket, för han ser det han har upptäckt för första gången. Upptäckaren har i regel inte levt den vanliga genomsnittsmänniskans liv, ty då hade han inte gjort någon upptäckt. Som alla vet finns det något som heter att ”man är ute på upptäcktsfärd”. Man måste ge sig ut på en sådan för att hitta något nytt. När upptäckaren gör sina upptäckter blir han förvånad, men säger kanske också: ”Var det inte det jag trodde?” Han anade redan vad han var ute efter, för annars hade han aldrig gett sig ut på sin upptäcktsfärd. Det är mestadels i samband med en sådan mystisk inre drivkraft som upptäckaren gör sin upptäckt.
Frågan är om man kan kalla detta för nyfikenhet och om det överhuvudtaget finns något ord för egenskapen att vara på detta sätt. Han känner på sig vad som finns därute i det okända och plötsligt hittar han det. Hur detta går till är ett mysterium, men det händer i upptäckarens inre. Egentligen är det som att lägga ett pussel. Alla pusselbitar finns. Vissa är på plats, men det gäller att hitta de återstående och foga samman dem med de övriga för att nå det optimala resultatet. Detta kan ta mycket lång tid.
Det som vi kallar för slumpen har ibland haft stor betydelse i ett sådant sammanhang ty visst var det den som gjorde att Alexander Fleming upptäckte penicillinet. Att sådant hände just Fleming berodde naturligtvis på det han arbetade med och de förhållanden som rådde i och runt hans laboratorium. När han återvände till detta från en semester märkte han att det på några områden i en kvarlämnad odiskad bakterieodling inte växte några bakterier.
Alexander Fleming – Foto: Wikimedia Commons – Imperial War Museums
Fleming lade märke till detta som inte var ett resultatet av ett experiment från hans sida utan något som av en ren tillfällighet – slump – visade sig för honom och som lika gärna hade kunnat undgå hans uppmärksamhet. Fleming var dock så observant att han såg fenomenet, och då han förstod att det måste finnas en orsak till detta började han nu leta efter denna och man kan säga att detta arbete blev en följd av slumpen.
Att Fleming därigenom lyckades förklara att en penicillinproducerande mögelsvamp var orsaken till fenomenet var däremot ingen tillfällighet – slump. Om förekomsten av denna svamp kunde förklaras av att en kollega i rummet intill arbetade med mögelsvampar vars sporer kan ha funnit en passande jordmån för sin fortsatta utveckling till den penicillinproducerande bakteriehämmande svampen i Flemings odiskade bakterieodling är något man bara kan förmoda, men detta måste i så fall ha berott på slumpen. Tillfälligheter öppnade alltså dörrarna för Fleming som genom en osedvanlig tur och att vara observant fick klart för sig vad han borde göra i sitt laboratorium.
Detta kom att rendera honom ett nobelpris.
Ibland sker upptäckten i en dröm. Om detta berättar professor August Kekulé (1829-1896) som hävdade att han i en dagdröm upplevt något som sa honom att sexringen i bensen existerade. Hur han sedan visade att det var på det sättet är en annan historia, men han lär ha kommit rätt i sitt arbete via upplevelsen i drömmen. Frédéric Chopin (1810-1849) hade penna och papper bredvid sig när han sov, ty plötsligt fick han inspiration i sömnen. Han skrev genast upp vad han drömt och därigenom lär bland annat revolutionsetyden ha kommit till.
Att upptäcka var inkaskatten ligger gömd kanske skulle kunna ske på något liknande sätt. Kanske platsen skulle visa sig på näthinnan om man sysselsatte sig intensivt med att hitta skatten under mycket lång tid. Endast den som bemödar sig får dock vara med om att uppleva något sådant och upptäckter görs mestadels bara av personer som just anstränger sig.
Ett ytterligare sätt att göra upptäckter kan vara att återupptäcka något som varit känt tidigare, men som fallit i glömska eller av olika skäl undgått att intressera eller kanske till och med förtigits. Exempel på detta är återupptäckten av kontinentaldriften, men som anades redan för 300 år sedan och som i början av 1900-talet påtalades igen av Alfred Wegener (1880-1930). Gregor Mendels forskning i ärftlighetslära (Mendels lagar, Mendel: 1822-1884) är ytterligare ett sådant exempel.
Själv har jag upplevt något av allt det här. Upptäcktsfärden har jag redan varit inne på, men varför gav jag mig iväg på den? Ja, allt har sina orsaker och förklaringen var att det hände saker omkring mig, som jag ville få en förklaring till.
Tidiga livserfarenheter av sjukdom väckte intresset för medicin
Jag märkte ganska tidigt att sjukdomarna ställde till det för folk. Min bror insjuknade i 15-årsåldern i en allvarlig åkomma som, efter ett långt lidande, ledde till hans död. Någon godtagbar förklaring till varför han var sjuk kunde läkarna aldrig leverera. Jag förstod att om man inte känner till vad som orsakar en sjukdomsprocess, kan man inte heller normalisera den sjuke. Det andra som avgjorde beslutet att bege mig ut på upptäcktsfärd var att Gunnel – min blivande hustru – under loppet av fyra dagar blev nästan helt och definitivt förlamad i polio. Hon var då 16 år och sjukdomen ledde till ett livslångt lidande i rullstol.
Plötsligt var jag omgiven av sjukdom och det blev omöjligt för mig att bara gå värdshus förbi och låta bli att bry min hjärna. Det som hände kom att få en genomgripande och livsavgörande betydelse, både för dem som var direkt drabbade och för de närmaste. Jag kom väl inte direkt att hata sjukdom, men det oroade mig att ingen visste något om detta fenomen. Det fanns helt enkelt ingen som kunde svara på hur en människas långa liv, på grund av sjukdom, kunde bli så helt förändrat. Varför hade ingen någon konstruktiv kunskap om fenomenet sjukdom? Vad hände i vävnaderna? Varför blev vissa försvarslösa, andra inte?
Sjukdomsproblemet var visserligen nytt i min familj, men folk hade haft problem med sjukdom i årmiljoner tidigare. Jag fick ingen ro och jag vågar påstå att det var anledningen till att jag tidigt beslutade mig för att försöka lära känna sjukdomarnas innersta väsen.
Naturligtvis skulle jag skaffa mig det yrke som innebär att man får syssla med allehanda sjukdomar. Det var självklart med den ambitionsnivå jag låg på. Efter 12 år var jag också läkare med två specialistkompetenser och rätt att arbeta självständigt med sjukdomstillstånden. Jag hade dock inte alls fått klart för mig vad som gjorde att en kronisk sjukdom långsamt visade tecken på sin närvaro och kunde störa den sjuke i åratal, och det var just vad jag ville veta.
När jag märkte att jag inte kunde ta reda på detta innanför sjukhusets murar, och inte heller kunde finna någon kollega att tala med om saken, började min upptäcktsresa. Det innebar att jag skakade av mig hela det korvstoppningsstudium som krävdes för att komma vidare i läkarkarriären för att istället fortsatta att utveckla mig själv helt fritt. Jag tackade nej till alla erbjudanden om att disputera på något som inte intresserade mig och började mer och mer betrakta sjukhuset som en försörjningsinrättning.
Där var det inte möjligt att lära känna sjukdomstillstånden på det sätt som jag hade tänkt mig. Jag fick inte forska som jag ville och ingen handledare fanns som kunde ställa upp och hjälpa mig på mina villkor.
Första delen av resan innebar enbart att botanisera i den vetenskapliga världen och leta efter allt som kunde vara intressant. Vad var det som höll en individ sjuk och långsamt förstörde dennes kropp? Detta tog ganska lång tid och först när jag studerade växtrikets sjukdomar började jag ana hur människans kroniska åkommor uppstår. Det stora verket från 1926 om orsakerna till sjukdomarna av den franske professorn Jules Tissot satte mig definitivt på spåret: ”Constitution des organismes animaux et végétaux. Causes des maladies qui les atteignent”. (Övers. Konstitutionen hos djur- och växtorganismer. Orsaker till sjukdomar som angriper dem.)
Jag hade märkt att växtsjukdomar alltid hade samband med ett svampangrepp som förstörde olika vävnadsdelar i växten och att detta kunde ske med olika hastighet. Tissot menade att det kan vara på samma sätt med vävnader från djur och människor och hade till och med skrivit ett helt kapitel om att utvecklingen av sjukdomen cancer har samband med ett svampangrepp. Det var då jag började misstänka att vävnader bryts ner på ett i princip likartat sätt i hela naturen, vare sig det handlar om växter, små och stora djur eller människor. En kronisk, långdragen sjukdom skulle kunna ha med olika former av angrepp att göra. Jag tillät mig alltså att extrapolera fram denna teori.
I naturen kommer övermognaden efter mognaden och därefter alltid förruttnelsen, om allt får ha sitt normala förlopp. Denna förstörelseprocess av det mogna verkar vara något fullständigt normalt och ingår alltid i livsprocessen. När jag tittade på denna i mikroskopet märkte jag en ”växtlighet” i det som var på väg att förstöras. I mina undersökningar av frukt och grönsaker i nedbrytningsfas rörde det sig aldrig om ett oförklarligt sönderfall av vävnader. En växtlighet pågick i dessa och var orsaken till förruttnelsen.
Denna växtlighet var enkel att studera. Man behövde bara lägga en citron eller ett äpple, som visade första tecknen på förstörelse, under en glaskupa och studera det fortsatta förstörelseförloppet. Under kupan kunde man då se att det alltid växte fram en mögelmatta på hela frukten, och om man lät förloppet ha sin gång, så förintades frukten nästan helt i samband med detta. Speciellt intressant var att göra experimentet med en citrusfrukt som efter ungefär två månader var nästan helt försvunnen under kupan.
Att studera växtsjukdomar var alltså givande. Att se hur normal mognad övergick i normal förruttnelse var lika intressant som att studera en växtsjukdom på en planta. I båda fallen förändrades och förstördes såväl plantans som fruktens vävnad av något som såg ut som en svampprocess.
På liknande sätt var det med insekter. Även sådana varelser kan bli sjuka och om man undersöker dem skall man finna att de nästan alltid är utsatta för något slag av svampangrepp. Ett mera känt sådant är det så kallade flugmöglet som dödar flugor på höstkanten. Andra insekter har sina speciella angripare och faktum är att man känner till hundratusentals olika former av svampväxt som kan växa i och förstöra vävnader, såväl av vegetabiliskt som animaliskt ursprung.
Ett förhållande som jag funnit mycket intressant när jag började studera vävnadsförstörelse, speciellt inom det vegetabiliska området, var att svampväxt inte kommer till stånd hur som helst i naturen. För den helt oinvigde kanske detta är svårt att förstå, men om man betänker att kantarellerna hör hemma i enebacken och champinjonerna på åkern där korna går, blir det genast lättare att förstå vad jag menar. Den som letar efter champinjoner i enebacken hittar inga sådana där. Det vet de flesta människor.
Med mögelsvampväxt är det på liknande sätt. Mjöldaggen, som växer på krusbärsbusken, håller sig där men växer inte ut på vinbärsbusken som står i närheten. Inte heller förstör mjöldaggen själva krusbäret utan växer bara på dess yta och lämnar bäret i övrigt i fred. Det är helt möjligt att äta bäret efter det att man har skrapat bort mjöldaggen. Det rör sig här om en ytlig så kallad mykos som bara håller sig på bärets yta.
Inte heller sprider sig den förhatliga potatisrostsvampen till morötterna eller rädisorna utan den håller sig på potatisplantan. Till skillnad från mjöldaggen växer den in i och förstör inte bara växten ovan jord utan ibland även potatisen. Att odla en ny potatissort nästa år kan gå bra, men om man väljer att odla samma sort igen kan det åter bli rostangrepp. Likaså angriper inte flugmögel gräshoppor eller getingar. Här föreligger alltså ingen smittorisk för dessa insekter även om alla flugor blir sjuka och dör på grund av flugmögelinfektion.
I naturen råder alltså inte kaos utan ordning och reda. Allt växer bara där det kan växa och om det inte föreligger rätt växtbetingelser växer det ingenting. Det spelar ingen roll hur mycket sporer som blåser hit och dit och förs av vinden till alla tänkbara ställen. Bara om de hamnar i en för dem gynnsam miljö, så kan de rota sig och börja gro.
Serpula lacrymans – Äkta hussvamp – Wikimedia Commons
Ett mycket märkligt fenomen, som gjorde mycket stort intryck på mig under min upptäcktsresa, var att det verkade som om alla dessa mögelsvampar, med sina sporer, på något sätt låg på lur överallt i tillvaron, för att börja gro så snart de fick en chans.
Ett exempel på detta är den så kallade hussvampen som startar sin förstörande verksamhet så snart fukt trängt in i en träkonstruktion. Den är också opportunistisk i så måtto att om den bara kan skicka ut några utlöpare ner i husgrunden, så att den själv kommer ner till det vatten som den behöver för sin växt, så kan den under en 10-årsperiod förstöra ett helt hus byggt av trä. Det är ingen överdrift att säga att den bakomliggande processen, som gjorde att husets träkonstruktion murknade, gick mycket långsamt. Ett sätt att förhindra fortsatt förstörelse är att se till att avlägsna all fukt. Då kan svampen inte växa vidare och förstöra det trä som den var på väg att växa i.
Så kunde man göra med hussvampen, men inte om liknande svampväxt förstörde ett träd ute i skogen. Även om en trädstam till stora delar var förstörd av en rötsvamp inuti, så kunde trädet ändå se fräscht och fint ut där det växte i skogen. Hur kunde det vara så och varför hände detta? Ja, något heltäckande svar på den frågan kunde jag inte komma på, men jag hade förstått att olika växtbetingelser måste föreligga för att dessa svampangrepp skulle kunna starta.
Nu var det tid att börja fundera på hur det var med människan – den levande varelse som lider av så mycken sjukdom. Kunde det vara på samma sätt med henne som med naturen i övrigt när det gällde ohälsa? Berodde denna på ”växtangrepp” av olika slag? Jag fortsatte att extrapolera och med anledning av allt jag nu hade tagit reda på om sjukdomarna i djur- och växtriket, så blev min teori att det kunde vara på det sättet.
Men vetenskapen kräver att det som antas i en hypotes måste bevisas vara riktigt, annars är och förblir ett aldrig så intressant antagande bara en teori. Jag beslutade mig för att undersöka de kroniskt sjuka mikroskopiskt för att på det sättet utröna om det förekom någon form av ”växtlighet” i deras blod och vävnader.
Mikroskopbild av lunginflammation orsakad av mikrosvamp ”fungal pneumonia” (pulmonary aspergillosis), H&E stain – Wikimedia Commons
Någon säger nu att ett sådant arbete högst sannolikt redan har utförts av någon annan. Det vetenskapliga området är ganska stort och mikroskoperingsverksamhet var ingen nyhet. Det är alldeles riktigt att förmoda detta och för att inte riskera att i alltför stor utsträckning göra om vad andra har gjort, så måste man göra en grundlig ”research”. Vad har man tidigare kommit fram till inom det område som man vill undersöka? Jag fann att mina funderingar kring sjukdomstillstånden hörde hemma i en tradition med rötter i tidig fransk och tysk mikrobiologi.
Representanter som till exempel Claude Bernard (1813-1878), Antoine Béchamp (1816-1908), Jules Tissot (1870-1950) och Günther Enderlein (1872-1968) hade för länge sedan varit inne på tanken att kronisk sjukdom skulle kunna orsakas av angripande mikrobiologiska processer i vävnaderna. När jag tog del av deras arbeten, rörande de bakomliggande orsakerna till kronisk sjukdomsutveckling, märkte jag att min och deras uppfattning om saken stämde bra överens. Det rörde sig om olika former av växtlighet i vävnaderna som irriterade och långsamt förändrade dessa.
Något sådant hade jag, under mina medicinstudier och i mitt arbete på sjukhuset, aldrig någonsin hört talas om. Antingen var allt detta helt fel eller så var detta spår, av skäl som jag inte kunde överblicka, försummat av vetenskapsmän som hellre letade efter sjukdomsorsakerna bland vävnadscellernas kromosomer och störda biokemi. Detta senare kunde emellertid aldrig fånga mitt intresse. Jag var så funtad att jag hellre såg sjukdom som resultatet av ett angrepp på organismen. Jag började nu tycka att det fanns tillräckliga skäl att undersöka om det kunde ligga någon sanning i detta. Därför startade jag mikroskoperingsarbetet.
Till att börja med innebar det att bara undersöka blodet från kroniskt sjuka. Fanns det något i detta som inte förekom i blod från friska individer? Friskt blod var beskrivet i hematologilitteraturen och här fanns angivet att blod alltid är sterilt, vilket måste betyda att det, utöver röda och vita blodkroppar och trombocyter, normalt sett inte förekommer någon som helst ”växt” i detta. Därför blev jag mycket förvånad när jag i blodet från mina kroniskt sjuka patienter ofta kunde notera en uttalad utsådd av partiklar som inte alls förekom i samma utsträckning i blod från friska individer. I början framstod denna utsådd som ett enda virrvarr av små olikformade formationer utspridda bland de röda blodkropparna.
Frågan var nu hur man skulle ställa sig till detta. Var partiklarna ett normalfynd eller ej? Utgjordes de bara av små fettkulor eller var det möjligen så att det bland blodkropparna fanns en utsådd av mikroorganismer? Enda möjligheten att få lite klarhet i detta var att ta reda på om partiklarna levde eller inte. Fettkulor uppvisar inte tecken på en livsprocess, men däremot skulle mikroorganismer vara i stånd till detta. Att odla vore ett sätt att reda ut saken, men jag hade inte möjlighet att isolera dessa partiklar och se om de växte i en odling. Att få dessa partiklar att föröka sig på ett substrat utanför kroppen låter sig inte heller göras hur som helst.
Från artikeln ”Okända maskar i blodet” i GP 1983 – Foto: Frank Palm
Jag beslutade mig för att tills vidare bara titta på allt detta och se om något skulle dyka upp i blodproverna som förklarade förekomsten av partiklarna. Idag har jag undersökt blod från tusentals patienter och behöver bara titta helt kort för att bedöma om det ser oroande ut eller inte. Det förvånar mig att jag för 30 år sedan fortsatte att kika på alla dessa partiklar för att få en förklaring till varför de fanns där bland de röda blodkropparna. Vem som helst hade gett upp och insett det omöjliga i att få ordning på hela detta sammelsurium som syntes i mikroskopet.
Vad jag fäste mig vid alldeles speciellt var att partiklarna inte såg riktigt likadana ut vid de olika sjukdomstillstånden. När man tittade på dem i den största förstoringen kunde man ofta se att de kröp omkring bland blodkropparna, att de hade egenrörelse.
Man kunde följa dem i mikroskopet under nästan en vecka om blodet inte torkade. De inte bara rörde sig i preparatet utan kunde då och då också ändra form till små maskliknande strukturer. Detta skulle inte kunna hända om de utgjordes av små fettkulor.
Genom att titta på kapillärblod från alla kroniskt sjuka jag kunde komma i kontakt med i mottagningen, fick jag så mycket information om alla dessa partiklar att jag blev mer och mer övertygad om att de representerade ett levande material. Jag tittade och tittade och när patienter med ovanliga sjukdomar dök upp, letade jag efter nya pusselbitar i blodproverna. Varifrån kom alla dessa partiklar och vad blev det av dem? Jag var ganska säker på att det måste finnas en produktion av dessa partiklar någonstans i organismen, på samma sätt som när en blomma bildar frömjöl.
En erfarenhet jag gjort här i livet är att om man inte ger sig, så kommer hjälpen plötsligt från oväntat håll. Det var nödvändigt att något sådant nu skulle hända. Jag började tvivla på om allt detta gick att undersöka, i varje fall på det sätt som jag försökte göra det. Var det möjligt att komma vidare?
Partiklar och flagliknande strukturer som växer i volym
Då kom det plötsligt en mamma med sitt alldeles nyfödda och utvecklingsstörda barn på besök. Barnet var helt utan styrsel, verkade halvt omtöcknat och hängde som en märla på armen. Givetvis insåg mamman att jag inte kunde göra så mycket för barnet, men kanske allmäntillståndet kunde förbättras? Som vanligt gjorde jag en vitalblodmikroskopering och fann en massiv utsådd av partiklar som vibrerade med en hastighet som jag tidigare aldrig skådat i något blodprov. Detta var något helt nytt. Dessutom förekom bland blodkropparna många små flagliknande strukturer. Jag hade sett sådana förr i blodproverna, men ännu inte fäst någon uppmärksamhet vid dem. De kunde ha olika utseende men låg där orörliga i blodet och såg tämligen ointressanta ut.
Nu fick jag plötsligt se hur en sådan flaga kunde starta en produktion av små partiklar som liknade dem som var synliga bland blodkropparna. Detta hände alltså utanför barnets kropp och syntes under den mikroskopiska analysen av blodet. Flagans partikelproduktion var mycket intensiv och myriader med partiklar, som trängde undan omkringliggande blodkroppar, producerades av denna flaga under de tio dagar som jag kunde observera den. Mellan objekt- och täckglas i mikroskopet bildades alltså en stor hög med korn runt flagan.
Detta var ju en upptäckt och om något ett bevis för att både flagan och partiklarna utgjordes av levande material, som förmodligen ingen skrivit ett enda ord om i den medicinska litteraturen. Alltså en mycket viktig pusselbit i mitt arbete. Nu kunde jag bygga ut min teori ytterligare och göra nya antaganden.
Den stora högen med korn runt hela flagan växte alltså och det var under tiden möjligt att följa förloppet i mikroskopet. Jag undrade hur länge denna produktion av korn skulle kunna fortsätta och om sådan även pågick i den kroniskt sjukes kropp. Nu började jag därför titta noga på dessa flagor när de dök upp i blodproverna och fann att tecken på sådan produktion ibland kunde observeras direkt i samband med blodprovstagningen.
Ytterligare ett märkligt faktum var att kornen runt dessa flagor ökade sin volym dag för dag och ibland gick över i avlånga, rörliga former. Mer kunde jag inte se i mikroskopet, men det var mycket nog. Nu hade jag äntligen fått en förklaring till att det fanns en massiv förekomst av olikformade partiklar i blodet från kroniskt sjuka och att vissa förmodligen var främmande för ett friskt blod.
Jag lockades naturligtvis att tro att det jag hade upptäckt kunde ha med den bakomliggande sjukdomsprocessen vid kronisk sjukdom att göra. Samtidigt var jag väl medveten om att upptäckten hittills bara betydde att jag kommit på något okänt. Jag hade inte bevisat att partiklarna och flagorna var orsaken till en kronisk sjukdomsutveckling. Det gick dock att föra ett resonemang kring det jag hade hittat och på detta sätt förstå att flagorna och partikelproduktionen skulle kunna generera sjukdom.
I det resonemanget utgick jag från att flagorna levde och kunde producera myriader med partiklar om de befann sig i en sådan fas och miljö att produktionen kunde komma igång. Om den kom igång i det cirkulerande blodet skulle detta betyda att blodplasman kunde bli totalt nersölad med dessa partiklar. Sådant hade jag tittat på i åratal. En sjukdomskänsla kunde infinna sig successivt och kanske bero på att alla dessa partiklar fortsatte att utveckla sig långsamt i blodplasman och ändrade på kemin i denna, ty växt förändrar ”jordmånen”, som i detta fall var blodplasman men kanske även blodkropparna och vävnaderna i övrigt.
En flaga skulle kunna börja sin partikelproduktion på stället, i de solida vävnaderna, och då ge upphov till exempelvis blödningar, om produktionen skedde i en kärlvägg. Symptom från det centrala nervsystemet kunde bli följden, om motsvarande partikelproduktion skulle kunna äga rum i detta. Om partikelproduktionen inte upphörde skulle resultatet kunna bli en konsistensförändring eller uppdrivning/volymökning av vävnaden och med tiden skulle denna få lämna plats för allt större växande material. Växte det på samma sätt i den sjukes vävnader som i mikroskopet, skulle alltså det som syntes i detta kunna förklara rätt mycket av det som händer med kroppen när denna inte riktigt har sig under kontroll längre – det vill säga när individen upplever något slag av oklar och långdragen främmande kroppsupplevelse – sjuklighet. Jag kunde dock aldrig bevisa att så var fallet, men upptäcktsresan skulle ändå fortsätta.
Tanken att partiklarna i sin tur skulle kunna växa till och resultera i någon ytterligare intressant företeelse i blodet, var något som låg nära till hands att fundera på. Och varifrån kom dessa flagor? Hur hade de växt fram i organismen? Detta var verkligen en gåta och det stod helt klart för mig att man förmodligen inte skulle kunna odla fram dem. Att ta reda på deras ursprung måste gå till på ett annat sätt. Jag fick tills vidare betrakta dem som små växter i organismen och att de fröade av sig på det sätt som jag hade kunnat se i mikroskopet. Jag fortsatte därför att studera partiklarna, vilket skulle föra mig ytterligare en bit på vägen.
Här skall jag åter försöka göra en lång historia kort.
Härdbildning i blodet, förstörelse av röda blodkroppar och kroniska sjukdomar
Min blodundersökning gick till så att jag lät en bloddroppe flyta ut till en tunn film mellan täck- och objektglas. Då blod är mycket lättflytande kom allt som fanns i bloddroppen att ligga bredvid vartannat i ett enda lager. Bloddroppens innehåll, som annars inte var möjligt att se, var då möjligt att studera i mikroskopet. I blodet från de kroniskt sjuka fanns här och där, i det tunna lagret av blodkroppar och blodplasma, områden som uppvisade en utsådd av nästan helt förstörda – angripna – blodkroppar uppblandade med de märkliga partiklarna i olika former och storlekar. De tycktes också hålla ihop och bilda något som man skulle kunna kalla en härd i bloddroppen. Ett antal sådana härdar kunde man ibland hitta om man mikroskoperade bloddroppen i sin helhet. Omkringliggande blodkroppar kunde se helt normala ut. Förstörelsen av blodkroppar höll sig alltså till begränsade områden i kapillärblodsutflytet och mellan dessa områden såg blodkropparna normala ut i mikroskopet.
Givetvis frågade jag mig om partiklarna gav upphov till dessa svärmliknande härdar i bloddroppen. Jag föreställde mig att de olika partikelformerna och de förstörda blodkropparna hölls samman i en liten slemklump i plasman, vilket kunde förklara att man mellan dessa härdar i blodet inte såg någon förstörelse av blodkropparna. Förstörelsen av dessa höll sig alltså till begränsade områden och för övrigt såg blodkropparna normala ut i mikroskopet. Kapillärblod verkade vid kronisk sjukdom således inte utgöras av en homogen blandning av dess beståndsdelar i plasman.
Jag föreställde mig nu konsekvenserna av att sådan härdbildning även skulle kunna uppstå i organismens solida vävnader, som då skulle kunna förändras på ett likartat sätt. I så fall skulle hela den partikelvärld som jag hade studerat kunna orsaka utvecklingen av mängder med symptom, som helt oförklarligt förekom vid många oklara kroniska sjukdomstillstånd.
När blodet flöt ut till en tunn film mellan täck- och objektglas kunde alltså allt som tycktes främmande för ett friskt blod lätt studeras i mikroskopet. För att få en någorlunda riktig uppfattning om allt detta måste man föreställa sig hur detta okända som syntes i blodfilmen såg ut i bloddroppen innan denna flutit ut till den tunna blodfilmen mellan glasen. Det gällde alltså att tänka baklänges för att förstå hur de okända strukturerna i ett, i det närmaste, tvådimensionellt plan av kapillärblod från kroniskt sjuka såg ut när det förekom i det orörda kapillärblodets tre dimensioner. Det var enda sättet att förstå hur denna växtlighet skulle kunna bilda klumpar i blod och i solida vävnader, där de förmodligen kunde nå ansenliga storlekar innan man märkte det som skulle kunna bli följden -symptomen – av de olika former av växt som tydligen pågick i blod och vävnader vid långdragen kronicitet.
Blodmikroskoperingen avslöjade då och då, i stora ursparningar i blodutflytet, områden av till synes livlöst material. Om de förstorades upp, kunde man se att detta material liknade ett fullkomligt dött månlandskap. Ytterst märkligt var att man, i periferin av sådana ursparningar, alltid kunde observera en ganska bred zon av rörliga partiklar av olika storlek och form. Vid de olika kroniska åkommorna, som jag undersökte, kunde man vid noggrann observation av dessa formationer se att de i princip var likadant uppbyggda, men att de skiljde sig åt i detalj. Byggstenarna i det till synes livlösa materialet och de rörliga partiklarnas former och storlekar varierade.
Detta fynd i blodfilmen måste, i den orörda bloddroppen, existera som en klotformad bildning med en perifer mantel bestående av tiotusentals rörliga partiklar i olika storlekar och former. På grund av den form som detta material uppvisade i mikroskopet, döpte jag dessa fynd till ”diskformade regioner med en perifer randzon”, även om dessa regioner sannolikt existerade som klot- eller bollformationer i orört kapillärblod. Att de förekom i olika storlekar tydde på att de växte och att hävda att dessa bollar bildades i den sjukes kropp var rimligt. Jag kunde inte föreställa mig att dessa bollformationer skulle kunna växa fram i en odling. Nej, det var självklart för mig att framväxt av sådana ”bollar” bara kunde äga rum i den alltmer insjuknande organismen. Bollens tillväxtzon var den perifera mantel av partiklar med front mot den omgivande ännu oförstörda vävnaden.
Upprepade mikroskoperingar av patienter med sådan bollväxt tydde på att denna gick mycket långsamt och det kunde vara en förklaring till den kroniska sjukdomens tendens till långdragenhet. Jag antog att även denna växtprincip skulle kunna pågå i organismens solida vävnader, som därvid skulle kunna skadas och ge upphov till symptombilder. Alla dessa växtprinciper: flagor, svärmar och bollformationer kunde förekomma samtidigt i kapillärblodet, särskilt om den kroniskt sjuke var långt kommen i sin sjukdomsutveckling.
Provtagningssättet med nålstick i fingerblomman för att erhålla kapillärblod leder till att detta blandas med vävnadsvätska och vävnadsmaterial från den vävnad som ligger mellan kapillärerna. De härdar som syns tillsammans med blodkroppssammangyttringen i kapillärblod från kroniskt sjuka säger alltså ingenting säkert om var i vävnaderna som dessa härdar växer fram.
Flockningar och klumpbildning i blodet – en viktig observation
Ytterligare en sak som var märklig i den kroniskt sjukes kapillärblod var att blodkropparna tenderade att gyttra ihop sig till stora högar. Ibland kunde detta vara så uttalat att man vid blodmikroskoperingen inte kunde finna en enda fri blodkropp.
Blodet klumpade sig alltså och detta fenomen kunde liknas vid det som händer när olika mjölkpatogener – mjölksyrebakterier – påverkar färsk mjölk. Denna surnar då på olika sätt, men det sker även en klumpning eller utflockning av mjölkvätskans innehåll och det bildas yoghurt, filbunke, långmjölk eller det som förr kallades kulturmjölk (surmjölk).
Dr Erik Enby har mikroskoperat flockat blod – Foto: Torbjörn Sassersson
Klumpningsfenomenet uppstår i blod från alla med kroniciteter. Dess viskositet ökar då och cirkulationshastigheten blir rimligen generellt lägre i hela organismen.
Professor Melvin H Knisely (1904-1975) var den allra förste som undersökte detta förhållande som visade sig förekomma mer eller mindre vid all kronisk sjukdom. Professor Lars Erik Gelin vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg bekräftade på 50-talet Kniselys undersökningsresultat och i början på 60-talet gjordes detta även av professor V.O. Björk, Thoraxkliniken vid Akademiska sjukhuset i Uppsala. Blodförtunnande medel förlänger koagulationstiden men löser inte upp blodkroppsklumpningen. Om kroppen höjer blodtrycket, för att till varje pris upprätthålla cirkulationen, blir det inte helt självklart att det bara är av godo att sänka detta.
Hur skall man då bäst behandla en patient med klumpat blod och högt blodtryck, när man i det närmaste sitter med skägget i brevlådan? Skall man behandla i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet och ge en blodtrycksmedicin och ett blodförtunnande medel eller skall man göra på ett annat sätt? Knisely menade att man måste lösa upp sammangyttringen av blodkropparna i den kroniskt sjukes blod som en första behandlingsåtgärd.
Upptäcktsresan hade kommit en bit och det var lika bra att fortsätta på den inslagna vägen, ty det fanns med högsta sannolikhet mer att upptäcka. Det gällde bara att hitta ytterligare pusselbitar, som skulle kunna förklara om det i de kroniskt sjukas vävnader finns en okänd partikelvärld som inte bara orsakar sjuklighet utan ibland rentav dödar oss.
Text: Erik Enby – Göteborg 2015-03-20 | www.enby.se | E-post: erik[snabel-a]enby.se
Bilaga: ”Växande Vetande” och artikelni Göteborgsposten: ”Okända maskar i blodet” från 1983-08-15
Läs mer i boken ”Blod, mod och envishet – På spaning efter sjukdomarnas väsen”. (2:a upplagan 2014. ISBN 978-91-86581-40-4)
Relaterat
Dr Sircus: ”Is Cancer a Fungus? A New Theory”