DEBATT. Anders Wikman ser ett föredöme för Europa i Obamas krispolitik. Jag blir skräckslagen ju mer jag läser om det som händer. Obama-regimens klimatpolitik och sedelpressar kommer att snabbt erodera hans popularitet och driva världen mot ett handelskrig mitt i något som redan luktar depression.
Text: Lars Bern (Antropocene) | Artikeln publicerades ursprungligen i Newsmill 2009-03-20
USA-regimens planer på en hård beskattning av fossil energi kommer främst att drabba de fattigaste amerikanerna. Dessa grupper är de som redan idag spenderar den relativt största andelen av sin disponibla inkomst på drivmedel och el. I ett totalt bilberoende samhälle som USA har människorna få bra alternativ. De fattigaste har de sämst byggda husen och de äldsta och mest bensinslukande bilarna.
I recessionen saknar de därtill medel för att byta till modernare och bränslesnålare bilar. Även om regimen genom en omfördelning planerar att betala tillbaka en del av de medel man drar in, måste man ändå räkna med en betydande opposition från Obamas kärntrupper. Den planerade typen av lockbete kanske fungerar initialt, men efter en kort tid ser människorna bara de högre skatterna och då undermineras regimens ställning.
I någon sorts försök att öka förståelsen hos hemmaopinionen för de planerade åtgärderna varnade USA:s nya energiminister Steven Chu häromdagen för skyddstullar som ett ”vapen” för att skydda amerikansk tillverkningsindustri. Chu menade att andra länder som inte införde liknande beskattning av växthusgaser som USA planerade måste räkna med tullar för att ”jämna ut spelplanen”.
Hans uttalande hade sannolikt utlösts av att den kinesiska premiärministern Wen Jiabaos uttalande att:
”det är svårt för Kina att vidta kvantifierade utsläppsreduktionskvoter vid Köpenhamnskonferensen, eftersom det här landet fortfarande befinner sig på ett tidigt utvecklingsstadium. Europa började sin industrialisering för flera hundra år sedan, men för Kina, har det bara gått ett dussintal år.”
En kinesisk toppdiplomat varnade nyligen för handelskrig om industriländer som USA och EU inför tullar på kolintensiv import, och en chefsförhandlare menade att det var i strid med överenskommelser inom WTO. Även de förbehåll om att köpa amerikanskt som USA knutit till regeringens stimulanspaket under våren 2009 har väckt frågor hos USA:s övriga handelspartners. Uppgifter i pressen gör gällande att EU kommer att försöka ta upp de frågorna inom WTO och G20.
Parallellt med diskussionerna om eventuella koltullar riktade mot länder som Kina och Indien, har Kinas ledare även påtalat sin oro för värdet på landets stora dollarlån till USA. Den amerikanska regeringens kraftigt ökade budgettunderskott för att försöka ta landet ur recessionen hotar på sikt att undergräva värdet på och förtroendet för dollarn, speciellt som regimen tagit över ett gigantiskt skuldberg från Irak-kriget. Kineserna kommer inte stillatigande att acceptera att USA på detta sätt urholkar värdet på skulden till Kina. Obama leker med elden på flera fronter och det tycker Anders Wijkman är ett föredöme. Ett handelskrig mitt i den djupa recessionen är sannolikt bland det värsta som skulle kunna hända.
Sannolikt blir Obama tvungen att använda en betydande del av kolskatterna för att försvara dollarn och det tvingar honom att göra motsvarande begränsning av omfördelningen till de med lägst inkomst.
Svårigheten att få Kina med på klimatvagnen understryks av att klimatmodeller visar att för resten av århundradet, skulle Kina dra fördel av en uppvärmning. Högre temperaturer och stigande koldioxidhalt skulle öka jordbruksproduktionen och förbättra hälsan. Människor som kommer att dö i förtid vid eventuella värmeböljor skulle öka, men antalet ihjälfrusna på vintern skulle minska långt mer.
Mycket talar för att det inte är realistiskt att kunna nå en överenskommelse om utsläppsbegränsningar med Kina och Indien med mindre än att industriländerna tar den fulla finansiella bördan. Det konkreta kinesiska kravet är att rika länder ska bidra med en procent av sin BNP för att hjälpa fattiga länder att minska sin klimatpåverkan. Kina har länge klagat över att den utlovade hjälpen och tekniköverföringen från rika länder inte kommer.
Kinas försvar är att man är ett utvecklingsland och att ansvaret för klimatförändringarna ligger på den rika världen som industrialiserades tidigt och alltså redan har hunnit släppa ut stora mängder växthusgaser som påverkar och påverkt atmosfären under en längre tid. Det är mycket oklart vilka åtaganden Kina är berett att gå med på, när det nya internationella klimatavtalet ska förhandlas fram.
Det nya enprocentskravet visar att Kina förbereder sig för en aktiv motoffensiv under diskussionen om världens klimatpolitik. Tidigare har Kina vägrat att gå med på några bindande avtal om att minska sina utsläpp, men det nya utspelet kan tyda på en öppnare attityd. Förutsättningen är emellertid att de rika länderna ställer upp med pengar och teknologi.
En global mekanism för tekniköverföring, som Kina föreslår, skulle kunna minska gapet mellan rika länder och utvecklingsländer. Den skulle kunna ge ekonomiska fördelar för utvecklingsländerna samtidigt som det skulle kunna minska de globala utsläppen av relativt oskyldiga växthusgaser. Frågan är bara hur industriländerna med sina sargade skuldtyngda ekonomier skall kunna mobilisera politiskt stöd för massiva ekonomiska hjälpinsatser till Kina och Indien. Insatser som till råga på allt stärker konkurrenskraften ytterligare hos dessa redan mycket konkurrenskraftiga ekonomier.
Samtidigt kommer allt fler motstridiga signaler från vetenskapen rörande vad som verkligen styr klimatförändringarna att resa ytterligare svårigheter för en uppgörelse i Köpenhamn. Nyligen har t.ex. en japanska vetenskapsakademin JSER ifrågasatt klimatlarmen, och sedan några år tillbaka blir klimatet kallare.
Den slutsats jag drar är att klimatfrågan kommer att kraftigt komplicera relationerna mellan världens länder, speciellt om Obamas ambition är att driva igenom långtgående klimatåtgärder mitt i efterkrigstidens allvarligaste ekonomiska kris.
Utsikterna för att FN:s möte i Köpenhamn hösten 2009 skall nå framgång verkar ytterst osäkra.
Text: Lars Bern
