DEBATT. Bensprattel, bålrullning, svikthopp och skutta runt minst en timme varje dag resten av livet – det är fysisk ansträngning, s.k. motion, i avsikt att tappa vikt enligt den vedertagna klokskapen. Att det inte fungerar så bra har efterhand blivit allt tydligare och framgår indirekt av att t. ex. bantningskliniken i Huddinge inte redovisar resultatsiffror. Dagens tema är ett försök att förklara hur det är avsett att fungera och varför det inte gör det.
Text: Lars O. Berglund som skrev boken: ”Kulinaria: mat, makt och myter” och drev bloggen Piltsons kommentarer | Artikeln publicerades ursprungligen i Newsmill 2009-09-16. NewsVoice fick tillstånd att återpublicera den.
Det hela bottnar i en vilsen tilltro till begreppet ”energibalans”, som här beskrevs i en tidigare artikel: Vilseförda dietister. I den nya läroboken Fetma (Studentlitteratur 2007) behandlas ämnet av Erik Hemmingsson, dubbeldoktor och motionsansvarig vid överviktskliniken i Huddinge. Han erinrar oss om att det finns
”…flera metoder för att åstadkomma viktminskning, företrädesvis minskning av energiintaget, men desto färre som leder till varaktig viktminskning.”
Jomän. Otaliga vittnesbörd bekräftar att det kan vara oerhört svårt att bibehålla uppnådd viktminskning genom att bara minska energiintaget. Alltså måste kalorirestriktionen kompletteras med fysisk aktivitet:
”Daglig fysisk aktivitet av cirka 60-90 minuters omfång var en av de tydligaste prediktorerna för bibehållen viktminskning” – nämligen i en amerikansk undersökning där man frågat ut folk som på egen hand lyckats gå ned mer än 13,6 kilo och behålla minskningen i fem år.
Upp till en-och-en-halv timmes gympaslit varje dag i fem år – det var styvt jobb hålla den uppnådda vikten, vilket Hemmingsson också inser:
”…frustrationen förknippad med jojo-bantning kan undvikas genom just ökad fysisk aktivitet, dock troligtvis i högre mängder än vad många tror och klarar av på egen hand.”
Och lösningen? Jo, ”därmed uppstår behov av effektiva stödprogram, som leder till goda långtidseffekter.” Det vill säga ”stödsamtal”, ”positiva kommentarer” och andra psykologiska konstgrepp.
Där har vi kruxet. Enligt den vedertagna läran är överviktsproblem en beteendefråga, vilket innebär att skulden för dålig framgång kan läggas på bantaren själv: han har helt enkelt inte ansträngt sig tillräckligt. Alltså behöver han psykologiskt och moraliskt stöd.
Hur pass effektiv metoden är i praktiken redovisar Hemmingsson också. De som motionerar mindre än 150 minuter i veckan ”tenderar att återgå till ursprungsvikten inom 2-3 år”, avslöjar han. Metodens praktiska nytta tycks alltså begränsad.
För att förstå varför det inte fungerar bättre får man beakta vad som händer vid matsmältningen. Det beskrevs av Diana Schwarzbein, diabetolog i Kalifornien. Hon hjälpte fyratusen patienter att komma tillrätta med övervikt och diabetes2 sedan hon sagt upp sig från en konventionell klinik i förtvivlan över de anvisningar som hon där måste ge.
Schwarzbein hade upptäckt kopplingar mellan lågfettkost och en rad andra åldersbesvär som kollegerna kallade ”genetiska”, ”kroniska” eller bådadera: hjärtfel, cancer, tidigt åldrande genom cellförstöring, ledbesvär, benskörhet:
”Lågfettkosten stör kroppsbalansen genom att först höja insulinnivåerna, vilket i sin tur leder till en kaskad av andra hormonrubbningar.”
Hon skrev en bok om detta, i vilken hon sammanfattade processen:
- Två timmar efter en måltid med kolhydrater har kroppen lagrat upp erbjuden sockerenergi i form av glykogen. Den vill nu ha mer energi. Den hämtar den från levern för att hålla styr på blodsockernivån. Samtidigt utnyttjar musklerna glykogenet för sitt arbete.
- När glykogenförråden tas i anspråk förbränns även en del fett. Eftersom glykogen väger mycket mer än fett kan man därigenom gå ned 4-5 kilo den första dietveckan. Men när glykogenförråden töms får levern svårt att styra sockertillförseln till hjärnan, så att man får en obändig lust att äta mer kolhydrater. Det är det ökända ”sockersuget” som inträffar efter ett par veckors dieteri.
- Om man trots detta framhärdar med lågfettkosten måste kroppen hämta material från ben och muskler för att hålla hjärna och njurar i funktion. Man går ned i vikt, men det material man förlorar är sådant som kroppen helst borde ha kvar. En del fett förbränns också, men det är en minimal andel i förhållande till det förlorade muskel- och benmaterialet.
- Nu börjar metabolismen sakta in, för kroppen vill inte förlora så mycket värdefullt material. Den har försvagats och fungerar sämre. Man känner ett krav att återgå till tidigare matvanor, eftersom kroppen vill återfå det förlorade materialet. Den bygger upp nytt kroppsfett, mer än vad som förlorats.
- Eftersom man nu lagrat upp mera fett än man hade från början, får man lust att hålla diet igen. Och den här gången tänker man ta i ordentligt. Bristen på framgång skylls på bristande vilja. Man var inte tillräckligt envis, drog inte ned kalorierna så mycket som man borde ha gjort, gav efter för sockersuget, var för beskedlig med kroppsövningarna eller gav upp för tidigt… Vem vet, något gick ju fel i alla fall.
- Så nu drar man igång en ny bantningsvända, så att kroppen blir ännu svagare och drar på sig ännu mera fett.
Detta är bakgrunden till jojobantning, menar Schwarzbein. Det är främmande för skribenterna i den nya läroboken, som inte intresserar sig för hormoner. Det behöver de ju inte göra, eftersom de ser viktreglering som en beteendefråga, gärna med en moralisk dimension.
Ny hunger
Men energiförbrukningen då? Själva idéen med motion var ju att göra av med energi som annars skulle bilda kroppsfett… Nej, även där slår hormonerna till. Det visar sig i ny hunger och kompensationsätning – framför allt då av kolhydrater som ger den berömda ”mättnadskänslan” (se tidigare artikel: Trollkonst på bantarkliniken).
Skall alltså en ny generation överviktiga plågas med onödiga hungerkänslor och övermänskliga krav på fysisk aktivitet för att komma tillrätta med jojoeffekten utan att någonsin komma i balans? Ja, så blir det om denna lärobok skall vara rättesnöre för dietister och överviktskliniker och de stackare som inte lyckas trots alla stödsamtal…
Ja, de blir bara sämre och sämre för varje ny bantningsomgång, varefter:
”Det hela slutar med att man inte längre lyckas banta, trots oerhört litet energiintag. Man sitter där till slut som en muskulärt liten människa, inbäddad i ett stort lager av fett…”, sa min metaboliske konsult. Har vi där en förklaring till varför Viktväktarna gör så goda affärer med kunder som ständigt återvänder?
Viktminskning enligt principen ”energibalans” bygger alltså på två komponenter: färre kalorier och mera fysisk aktivitet, båda ungefär verkningslösa på sikt. Ingen av lärobokens skribenter har slagits av tanken att svårigheterna kan bottna i att själva principen kunde vara felaktig. Det är säreget. Omfattande erfarenhetsmaterial har ju visat att det finns andra metoder, som är långt mer effektiva och – till skillnad från tesen om ”energibalans” – bygger på oantastlig, aldrig ifrågasatt teori.
Det är metoder där bantaren arbetar i harmoni med kroppens egen hormonstyrda strävan efter balans istället för att bekämpa den. Han behöver inte slita med mera fysisk aktivitet än han finner behagligt och behöver inte plåga sig med lågfettkost utan har stor frihet att äta sig mätt med ordentliga måltider varje dag. Så varför använder man inte detta beprövade grepp, som snabbt ger bestående effekter utan att göra tillvaron till ett helvete för bantaren?
Den frågan ställde ”Piltson” till flera av medarbetarna i den nya läroboken, när den just hade kommit ut. Ingen av dem hade ett svar att erbjuda.
Text: Lars O. Berglund
