”Jag utesluter inte att Forsberg kan ha rätt på någon punkt, men så länge han inte lyckats göra det troligt väljer jag att tills vidare räkna honom till en av journalistkårens framgångsrika dödgrävare”, skriver Rolf Hillegren, före detta åklagare.
Denna artikel publicerades ursprungligen på Newsmill.se 2011-04-03 och den återpubliceras med tillstånd från artikelförfattaren på samma datum i NewsVoice. Vill du också ha en artikel återpublicerad från Newsmill, kontakta NewsVoice.
Text: Rolf Hillegren, fd åklagare
I en artikel den 1 april [2011] går Lars Ragnar Forssberg till angrepp mot åklagaren i målet mot den mordmisstänkte mannen i Örebro som tog sitt liv i häktet. Hon anklagas för inkompetens bestående i omdömeslöshet, handlingsförlamning och okunnighet och hon spås ha god chans att kvala in som ansvarig för en av landets stora rättsskandaler. Jösses Amalia, vilken känsla för nyanser!
Polis och åklagare är allmänhetens tjänare och ska såväl granskas som kritiseras när det finns skäl till det. Det är något som jag själv ägnat mig åt såväl internt som externt (senast i min artikel ”Jag tvivlar på Rikspolischefen”, Newsmill 8/2, 2011). Men det minsta man kan begära är ändå att den som framför allvarliga anklagelser har belägg för dem.
Forssberg är bland annat journalist – en yrkesgrupp som troligen har fler företrädare än någon annan som jobbar hårt för att undergräva den egna gruppens förtroende. Jag utesluter inte att Forsberg kan ha rätt på någon punkt, men så länge han inte lyckats göra det troligt väljer jag att tills vidare räkna honom till en av journalistkårens framgångsrika dödgrävare.
Hur länge ska åklagaren tillåtas att skända den döde mannen? Den frågan ställer Forssberg och tillägger att åklagaren påstått att mannen mördat och styckat den döda kvinnan. Som läsare undrar man: När har hon sagt det och på vilket sätt har hon skändat mannen? På annat ställe i artikeln hänvisar Forsberg till SvD där åklagaren sagt att bevisningen var stark. Detta påstående utgör ändå en väsentlig skillnad jämfört med det första.
Av artikeln framgår dessutom med önskvärd tydlighet att Forssberg delar den uppfattningen. Ja, han är så övertygad att han kritiserar åklagaren för att inte ha väckt åtal tidigare. Reglerna är dock sådana att åklagaren endast ska väcka åtal om hon kan förvänta sig en fällande dom. Och här blir det riktigt intressant. Vilka belägg har Forssberg för att polis och åklagare inte arbetat tillräckligt snabbt och att åtal borde ha väckts tidigare? Om Forssberg kan göra detta troligt är jag beredd att hålla med honom – men först då.
Sedan uppger Forssberg att åklagaren sagt att hon räknat med att väcka åtal i juni, vilket får honom att påstå att hon avsett att ha den misstänkte häktad till dess ”helt i onödan”. Som läsare kan man inte tolka Forsberg på annat sätt än att han menar att åklagaren avsett att rulla tummarna tills i juni. På denna punkt hade det varit extra önskvärt om Forssberg varit mer tydlig. Själv drar jag däremot slutsatsen att ytterligare utredningsåtgärder återstod.
Utredningen gäller ju faktiskt mord och då är det synnerligen viktigt att arbeta tills man fått fram all tänkbar bevisning. Man behöver inte ha stor fantasi för att föreställa sig de rubriker som journalistkåren skulle presterat om mannen blivit åtalad och frikänd på grund av att åklagaren missat eller avstått från någon utredningsåtgärd.
Hur bra bevisning man än tycker sig ha kan det oväntade inträffa i domstolen. Jag erinrar mig ett mål jag hade för några år sedan där bevisningen just utgjordes av tejp och fingeravtryck. En man från ett främmande land var häktad och åtalad för en inbrottsstöld på ett lager. För att dölja brytmärkena på dörrposten hade gärningsmannen klistrat bred tejp. En bra bit in på klistersidan av denna tejp hade den åtalades fingeravtryck påträffats. Det tyckte jag var bra bevisning men trots det blev mannen frikänd. Hans förklaring till det påträffade fingeravtrycket var följande.
I sitt hemland kände han många kriminella personer och hans antagande var att han någon gång råkat avsätta sitt fingeravtryck på en tejprulle som tillhörde någon av dessa personer samt att personen därefter tagit rullen med sig till Sverige där han begick brottet.
Tingsrätten fann att hans förklaring inte var så osannolik att den kunde lämnas utan avseende. Eftersom han blev frikänd blev han försatt på fri och lämnade naturligtvis landet. Därför var det inte läge att överklaga.
Min bedömning är att Forssberg är mer övertygad än åklagaren om att mannen utfört mordet. Han framhåller dock att den som inte är dömd är oskyldig och hans kritik riktar sig främst mot att åklagaren offentliggjort att bevisningen är stark. Visst är det fullt möjligt att argumentera för att åklagaren i den uppkomna situationen inte borde säga ett knyst. Men det är lika lätt att finna argument för en motsatt uppfattning på grund av att fallet väckt sådant intresse.
Journalister brukar ofta hänvisa till något som de lite dunkelt brukar kalla ”allmänintresset”. Vanligast är att detta intresse åberopas sedan man inte lyckats motstå frestelsen att publicera namnet på någon som varit misstänkt för något förhållandevis harmlöst brott men där det funnits något inslag av sensation eller pikanteri.
I detta mycket uppmärksammade fall tror jag att många ställer sig frågan varför mannen tog livet av sig. Mot den bakgrunden är det inte orimligt att argumentera för att det fanns skäl att upplysa om att han fått del av ny bevisning. Detta är min bedömning men hur åklagaren i fallet resonerat vet jag inte.
Forssberg går sedan över till att kritisera svenska häktningstider. Det är möjligen ett ämne som förtjänar en egen debatt. Och om den debatten kommer till stånd är jag tacksam om Forssberg kan prestera exempel på mål där åklagarna inte arbetat tillräckligt snabbt.
Rent allmänt gäller i vart fall att man som åklagare inte är intresserad av att ha någon häktad i ”onödan” för att använda Forssbergs terminologi. Det är inget självändamål att ha folk häktade och ju färre häktade man har desto drägligare blir arbetssituationen.
I det aktuella fallet kan jag inte se att Forssberg lyckats övertyga om att polis och åklagare inte arbetat tillräckligt snabbt. Den misstänkte riskerade att dömas till livstids fängelse. Mot den bakgrunden är det inte särskilt anmärkningsvärt om häktningstiden hade blivit ett halvår – i synnerhet som den misstänkte nekade till alla anklagelser, vilket naturligtvis försvårar utredningen.
Därmed inte sagt att det är försvarligt att söla med utredningen för att brottet är allvarligt. Men allvarliga brott tar ofta tid att utreda och bevisvärdering är ett svårt kapitel. Har Forsberg måhända några specialkunskaper inom detta område? När menar Forssberg att åtal borde ha väckts? Har Forssberg någon form av kunskap om detta fall som den vanlige tidningsläsaren saknar? I så fall bör han redovisa den för att bli trodd.
För att minimera risken att bli beskylld för att ha skrivit denna artikel på grund av någon form av missriktad kollegialitet upprepar jag att jag är öppen för att Forsberg kan ha rätt på någon punkt. För detta har han dock bevisbördan. Men tills han fullgjort den väljer jag att betrakta hans artikel som ett bidrag till den rika flora som finns av illa underbyggd journalistik.
Text: Rolf Hillegren, fd åklagare
