Under senare tid har flera rättsfall diskuterats flitigt, och många inser att de komprometterar domarkåren. Det rör sig om för många fall för att man skall kunna tala om olycksfall i arbetet. Snarare rör det sig om toppen av ett isberg. Det skriver Max Scharnberg, docent i pedagogik.
Denna artikel med rubriken publicerades ursprungligen på Newsmill.se 2011-04-13 och den återpubliceras med tillstånd från artikelförfattaren på samma datum i NewsVoice. Vill du också ha en artikel återpublicerad från Newsmill, kontakta NewsVoice.
Text: Max Scharnberg
I de följande målen (men inte blott i dessa) har domarna visat en förvånande brist på kompetens: (1) Catrine da Costa styckningsmålet, (2) Thomas Quick målet, (3) Bo Larsson-målet, och (4) Södertälje-målet. – Jag skall dock börja med att berätta lite om vart man kan finna omfattande information om somliga av dessa fall.
Många har hört talas om min egen bok Textual Analysis of a Recovered Memory Trial Assisted by Computer Search for Keywords (2009), just därför att Uppsala Universitet eldade upp den. Självklart bedyrar universitetet att det intet har att göra med min kritik av Professor Eva Lundgren. Denna professor hävdar att rituella barnmord med kannibalism är frekventa i Stockholm. Hon var direkt inblandad i Södertälje-målet. I sin bok La de små barn komme till meg har hon givit Södertälje-flickan pseudonymen ”Mathilde”. I min bok heter hon ”Elvira”). Mördarsekten skall dessutom ha hållit underåriga flickor i burar och gjort dem gravida. Därefter skall de ha skurit ut fostren medan flickorna ännu var levande.
Enligt Lundgren har flera kändisar deltagit i mördandet och kannibalismen, däribland ett hovrättsråd med namnet Peter R. samt hans dotter Moa A.
Det är inte förvånande att ett flertal akademiker år 2004 uttryckte skarp kritik mot båda Professor Lundgren och Uppsala Universitet. Till kritikerna hörde universitetets f.d. rektor Stig Strömholm. Det hela mynnade dock slutligen ut i att universitetet år 2005 utbetalade mer än 300 000 kr i skadestånd (!) till Lundgren för att hon kritiserats.
Man förstår att universitetet inte blev överlyckligt när en viss Max Scharnberg fyra år senare publicerade en bok, som var baserad på samtliga rättegångsdokument plus ljudband och videoband i just Södertälje-fallet. Med hjälp av datortekniker kunde det fastställas att Elviras fostermoder ”visste” allt vad Elvira hade upplevt veckor eller månader innan Elvira visste det själv.
Vem som helst kan ta ställning till mina resonemang, ty den brända boken kan nedladdas gratis (PDF) eller läsas som html på: Yakida.se
Om styckmordsmålet har flera andra skrivit böcker, som tveklöst är bättre än min. Jag kan däremot skryta med att vara den första som har publicerat en bok om målet, vars innehåll är allmänt accepterat idag. Inte ens Frank Lindblad, Christian Diesen, Madeleine Leijonhufvud eller Sven-Åke Christianson vågar längre stå fram och säga att mina analyser och resultat är felaktiga.
Min analys av styckningsmålet finns i Textual Analysis: A Scientific Approach for Assessing Cases of Sexual Abuse, som publicerades i två volymer av Uppsala Universitet år 1996. Den finns i andra bandet, kap. 69-86.
Eftersom min senaste bok brändes, är det lite förvånande att man fortfarande kan köpa 1996-boken från Uppsala Universitet. Men även denna bok kan nedladdas gratis från
Idag skulle nog de flesta vara överens om att de bästa böcker som publicerats om Styckningsmålet är de två som Per Lindeberg har skrivit.
Ett tredje rättsfall (eller rättare en omfattande tredje grupp av rättsfall) är dem som rör Thomas Quick. Liksom i de båda förra fallen hade det inte heller här varit svårt för en hederlig domare att göra en korrekt bevisvärdering. Bland de böcker som utkommit om Quick har jag endast läst ”Quick – den stora rättsskandalen” av Pelle Svensson. Därför kan jag endast rekommendera denna. Men det bör betonas att de pedagogiska förtjänster hos denna bok om möjligt är ännu större än dess sakliga förtjänster. Boken är inte svår att förstå för dem som intet vet om detta mål, eller om juridik. Och läsaren kan lätt se att alla fakta och slutsatser i boken noggrant har kontrollerats.
Därnäst vill jag framhålla Fällda för sexövergrepp – om rättsfall i Sverigeav Therese Juel. Hon genomgår tio rättsfall, och de flesta recensioner av boken har varit positiva. Den recension som jag själv skrivit på Ingrid Carlqvists blogg är på samma gång ensidig och djupgående. Jag har nämligen begränsat mig till två av målet. Detta därför att jag har tillgång till originaldokumenten i dessa. Jag har alltså kunnat bedöma Juels framställning mot bakgrund av originalhandlingarna.
Dessvärre måste jag erkänna min oförmåga att tro på den goda viljan hos de domare som inte insåg att den kvinna som ”Richard” skulle ha våldtaget, var stöldvakt vid ett pågående inbrott.
Hennes påstående att hon hade våldtagits framkom inte förrän hon hade uttömt ett stort antal andra försök på att försena väktaren. Han kom nämligen till platsen 6 (sex) minuter efter att stöldlarmet sattes igång. Kvinnan berättade för honom att hon intet visste vad som satt igång stöldlarmet, eftersom det redan var igång när hon kom till platsen.
Om larmet var igång när kvinnan kom till platsen, och om väktaren kom sex minuter efter att det började, så måste det ha varit en ovanligt snabb våldtäkt. Därtill får vi inte glömma att den ”våldtagna” kvinnan uppenbarligen hade hunnit få sina kläder i ordning efter händelsen, förutom att hon hade klarat av att lugna ned sitt eget sinnestillstånd till en helt normal nivå. Och allt detta på mindre än sex minuter. Det är nästan som om vi har ett fall för Guinness Record Book.
Sedan är det väl lite besynnerligt att ett offer för att våldtäkt som skall ha avslutats några minuter tidigare, vid åsynen av väktaren högt ropar ”GÅ UT!! GÅ UT!!” Däremot är det inte besynnerligt att påståendet om våldtäkten, som först framkom under de sista sekunderna innan väktaren skulle gå in i företagshuset, visade sig vara utomordentligt effektivt för att hjälpa en eller flera inbrottstjuvar att komma undan.
Som om detta inte var nog, så har kvinnan inte ens beskyllt Richard för våldtäkt. Hon sade att våldtäktsmannen var en av de tre esterna som jobbade vid företaget. Men hon sade också att DET INTE VAR DEN YNGRE. Det förhåller sig emellertid så att Richard inte bara var betydligt yngre än hans landsmän, utan den yngste av samtliga som arbetade på företaget. Hon sade också att våldtäktsmannen inte hade skäggväxt. Men Richard har en stor mustasch.
Kvinnan fick se åtta foton en face och en profile. Alla de tre ester ingick. Likväl utpekade kvinnan med bestämdhet en person som ingalunda var est, och som inte heller arbetade i företagshuset, och som överhuvudtaget inte var lik Richard.
Ett par dagar senare dog kvinnan av en ordentlig överdos av fyra mediciner, där redan en blygsam blandning av två kan vara livsfarlig.
Sedan dröjde det elva månader innan åklagaren tog upp fallet igen. Han och domstolarna försökte en tämligen fantasifull (eller fantasilös?) logisk akrobatik för att bortförklara att kvinnan hade utpekat ”fel” person. Det rörde sig om några gamla foton som polisen råkade ha liggande, så det var inte så konstigt att kvinnan hade misstagit sig.
Men detta är grov osanning. De tre esterna fotograferades mindre än 24 timmar före fotokonfrontationen, och Richard hade inte ens varit i Sverige i mer än två månader när stöldvaktshändelsen ägde rum.
Likväl fick han 2½ års fängelse och 10 års utvisning; det senare trots att hans fru och barn bodde i Sverige.
Nu till fallet Keith Cederholm. Många av oss har inte riktigt förstått att det hör till samma kategori. Tyvärr har jag ännu inte läst Jan Guillous bok. Boken utkom i mitten av 1980-talet, och detta var just den period när intrigerna för att stoppa min egen Freud-forskning var mest ihärdiga. Man måste ursäkta mig att jag inte hade ork för att fästa mig vid ett annat ämne, hur viktigt det än må ha varit. Men jag kommer att läsa boken med det snaraste.
Däremot har jag läst Ingrid Carlqvist: Keith och jag – en otrolig bok, som även belyser domstolarnas maliciösa behandling av honom.
Det är tydligt nog att Keith endast fick resning och friades, därför att Guillou gjorde ett TV-program om hans fall. Keith och hans bror skulle tillsammans ha bränt ned ett hus. Det visade sig emellertid att åklagarens enda vittne var menedare, samt att åklagaren var fullt medveten om detta. Det var dessutom obestridligt att Keith och hans bror befann sig på så långt avstånd att de inte KUNDE ha hunnit till huset när branden startade. Det måste också påpekas att alls intet tyder på elden hade påsatts. Som om detta inte var nog, var det fysiskt omöjligt att sätta eld på stenhuset från utsidan med hjälp av Molotovcocktails (såsom menederflickan påstod). Hur kunde hon förresten ha varit ögonvittne om hon inte var medskyldig?.
Bevisen för att Keiths bror var oskyldig, var precis lika starka som bevisen för att Keith var oskyldig. De fem justitieråd som vägrade resning åt brodern, efter att Keith hade fått resning och helt hade friats, KAN alltså inte ha varit i god tro. Däremot kan de kallt ha räknat med att Guillou inte skulle göra ännu ett TV-program om samma fall. Följaktligen skulle de inte bli komprometterade i allmänhetens ögon om de lät en oskyldig sona ett 10-årigt fängelsestraff.
Till synes består Högsta Domstolen (åtminstone delvis) består av människor, vars hederlighet inte är indisputabel.
Text: Max Scharnberg
Max Scharnberg är docent i pedagogik och har publicerat kvantitativt mer forskning över sexuella övergrepp än någon annan i Skandinavien. Denna forskningsinriktning påbörjades 1990. Resultaten har åberopats på tre kontinenter. Vidare har Max varit försvarets eller domstolens opartiska sakkunniga i 27 rättsfall.
Max,
Går det att beställa boken nu?
Skvaller har alltid förekommit och kommer alltid att förekomma så länge mänskligheten existerar. Allvarligt blir det först när myndigheterna tvingas starta utredningar och tvinga sig in i människors hem, efter att ha blivit delgivna ”anonyma orosanmälningar”, baserade på löst skvaller eller ännu värre, dolda agendor. Alla har vi väl hört uttrycket ”det blev en höna av en fjäder”.
Blir jag polisanmäld så blir jag förhörd av poliser, utbildade i förhörsteknik. Här får jag reda på vem som står bakom anmälan och vad jag är anmäld för. Vill polisen göra intrång i mitt hem, så behöver dom ett tillstånd för att göra en husrannsakan, vilket i sin tur måste vara utfärdat av en juridiskt utbildad åklagare. Åklagaren fattar sedan, efter förundersökningen, ett beslut om anmälan skall leda till åtal eller inte. Hamnar jag i domstolen har jag rätt till en juridiskt utbildad försvarsadvokat. Här skall rättsväsendet bevisa min skuld och inte jag min oskuld. Detta system bygger på principen om rättssäkerhet.
Blir jag föremål för en anonym orosanmälan, så vet jag inte vem som ligger bakom anmälan och varför den är gjord. Sociala myndigheter är till skillnad mot en åklagare, också tvingade att starta upp en utredning, hur orimlig den anonyma anmälan än kan vara. Sociala myndigheter behöver heller inte ”något” tillstånd från en högre instans för att göra ett ”hembesök”. Vem skulle vågar säga nej i detta läge? I denna instans är det jag som skall bevisa min oskuld och detta utan rätt till ett juridiskt ombud. Detta system bygger inte på principen om rättssäkerhet.
Rättssäkerhet skapar trygghet och är därför en av grundpelarna i en demokrati. Ett samhälle som styrs av anonymt angiveri, där man själv alltid måste vara beredd att bevisa sin oskuld, oavsett anklagelser, skapar nog hos de flesta en känsla av rättslöshet.
I ett rättssamhälle, så krävs det att dom rättsvårdande myndigheterna skall kunna bevisa din skuld, för att du skall kunna bli lagförd. Där har du också en självklar rätt till en försvarsadvokat.
När ”skvallertanter”, ”dolda agendor” och andra anonyma ”lekmannaåklagare”, får ”styra” vilka socialtjänsten skall påbörja utredningar emot, så gäller det omvända. Du som anklagad måste bevisa din oskuld. Du har heller inte rätt till en försvarsadvokat.
Hur skulle samhället se ut om polis, åklagare och domstolar, skulle börja tillämpa principen om ”omvänd bevisbörda”? Det skulle definitivt inte kunna kallas för ett rättssamhälle och därmed inte heller för en demokrati. Medborgarna i ett sådant samhälle, skulle i praktiken vara helt rättslösa.
Under häxprocesserna under senare halvan av 1600-talet, torterades, halshöggs och brändes ca 300 kvinnor, efter att ha blivit anklagade av barn ( i många fall sina egna) för att ridit på kvastar till Blåkulla och för att ha haft sex med Djävulen. Dom barnen fick dock inte vara ”anonyma”.
Givetvis skall vi skydda våra barn från våld och se till att dom får en trygg uppväxt. Detta får dock inte ske till priset av att vi i praktiken, gör föräldrar och andra vuxna helt rättslösa. Skall barnen känna sig trygga, så måste deras föräldrar också kunna känna sig trygga. Det är det nog inte så många som gör i ett ”anonymt angiverisamhälle”, där man måste bevis sin oskuld och dessutom inte ens har rätt till en försvarare.
Att våga anta att det ligger dolda agendor bakom många anonyma orosanmälningar, är väl inte alltför långsökt. Om det hade funnits adekvata källor om ”fenomenet”, så skulle jag gladeligen ha redovisat dessa, men om du tänker efter lite, så tror jag att du inser att ”dolda agendor”, ”anonyma orosanmälningar” och sociala myndigheters sekretess, gör det hart när omöjligt att uppbringa ”fakta” i målet”. Googla på ”anonyma orosanmälningar”, så bör du hitta exempel på åtskilliga föräldrar som anser sig ha blivit offer för ”falsk tillvitelse”.
Just denna brist på transparens, i kombination med oförmågan att kunna försvara sig mot det man anklagas för, verkar här ligga till grund för den känsla av rättslöshet, som många av de som blir ”anonymt” orosanmälda upplever. Där kan du också hitta exempel på fall, där vissa hotar andra med att göra anonyma orosanmälningar, med helt andra agendor än ”barnens bästa” för ögonen. Här använder man anonyma orosanmälningar som ett vapen i konflikter, som inte har något med barns trygghet att göra.
Torbjörn Tännsjö är ”utilitarist” , dvs tillhör en filosofisk inriktning som förespråkar ”nyttomaximering”. Enligt detta synsätt, kan det vara moraliskt försvarbart av dig att avrätta 10 oskyldiga människor, om du på så vis kan förhindra att 100 andra oskyldiga människor blir avrättade av någon annan i något annat sammanhang. Enligt detta synsätt kan det också vara moraliskt försvarbart att i vissa situationer ”lura” befolkningen eller ”ljuga dom rakt upp i ansiktet”, så länge man inte blir ”tagen med byxorna nere”.
Jag är inte utilitarist och anser mig sålunda inte ha rätt att avrätta oskyldiga människor, i syfte att uppnå något ”högre mål”. Jag är endast moraliskt ansvarig för vad jag gör och inte för vad någon annan gör. Jag anser inte heller att det är moraliskt försvarbart att ljuga, även om utfallet av en lögn ibland blir bättre än vad det skulle bli, om man höll sig till sanningen. (Här pratar jag inte om små vita lögner av typen ”åh vad du är fin i håret”). Jag anser det heller inte som moraliskt försvarbart att acceptera att vi sätter oskyldiga människor i fängelse i syfte att öka ”rättstryggheten”. Detta skulle enligt Tännsjös resonemang innebära att det är moraliskt försvarbart att offra ”rättssäkerheten” på bekostnad av ”rättstryggheten”.
Jag tror snarare att många människor skulle känna sig mer ”rättslösa” än ”rättstrygga” i ett system där man offrar rättssäkerheten till förmån för rättstryggheten. I ett rättssäkert samhälle måste varje medborgare betraktas som oskyldig. tills motsatsen bevisats. Systemet med anonyma orosanmälningar och sociala myndigheters skyldighet att utreda varje sådan anmälan, skapar hos många en känsla av rättslöshet som inte hör hemma i ett demokratiskt rättssamhälle.
Målet är väl att vi skall skydda våra barn från våld och övergrepp? Detta gör vi inte genom att skapa ett anonymt angiverisystem med inbyggda möjligheter till grovt missbruk. Gör vi inskränkningar i våran rättssäkerhet, så offrar vi snart vår demokratiska livsstil. Vad som kan hända då, är vår historia full av exempel på.
Jag vill som många andra leva i ett rättstryggt samhälle. Jag är fullt beredd att betala mer i skatt, för ett väl fungerande rättssystem med fler poliser på gator och torg. Jag är dock inte beredd på att göra inskränkningar i rättssäkerheten, för att få en ökad rättstrygghet.
Rättssäkerhet är en grundförutsättning för demokrati och därför okränkbar. Sålunda är rättsprinciperna “likhet inför lagen”, “oskyldig tills dess motsatsen har bevisats”, “bortom allt rimligt tvivel” samt “hellre fria än fälla”, också okränkbara i ett demokratiskt rättssamhälle.
Att särlagar, oavsett om de gäller kön, ras eller religion, strider mot rättsprincipen ”likhet inför lagen”, torde väl vara uppenbart. Jag trodde i min enfald att vi var vaccinerade mot särlagstiftning efter både ”Nurnberglagar” och ”apartheidlagar”.
Att ”omvänd bevisbörda”, står i strid med rättsprinciperna “oskyldig tills dess motsatsen har bevisats”, “bortom allt rimligt tvivel” samt “hellre fria än fälla”, råder det väl heller inget tvivel om. Vad ligger bakom dessa propåer om ”särlagstiftningar” och krav på ”omvänd bevisbörda”? En naiv historielöshet eller en antidemokratisk agenda?
Framväxten av parallella, “kvasijuridiska rättssystem” inom vissa myndigheter, vilka motiveras och försvaras med hänvisningar till “något högre mål”, utgör i sig ett hot mot medborgarnas demokratiska rätt till integritet och rättssäkerhet. Att myndighetsföreträdare utan juridisk utbildning, endast på grundval av anonyma “anonyma orosanmälningar”, skall tvingas att initiera utredningar som normalt sett skall initieras och hanteras av utbildade poliser och åklagare inom rättsväsendet, står i strid med de kriterier som gäller för rättssäkerhet i en demokrati. Dvs. att varje anklagad har rätt att få sin sak prövad i domstol. Att varje anklagad skall betraktas som oskyldig till dess motsatsen har bevisats. Att varje anklagad har rätt till ett juridiskt ombud. Att varje anklagad som dömts i domstol, ytterst har möjligheten att överklaga domen för vidare prövning.
Att rättsväsendet efter sedvanlig prövning, vidarebefordrar delar av eller hela ärendet till sociala myndigheter, eller samarbetar med sociala myndigheter under ärendets gång, är helt i sin ordning. Här är det rättsväsendet som initierar utredningen, efter en anmälan eller ett “anonymt tips”. Här är det en juridiskt utbildad åklagare, som fattar beslut om huruvida en förundersökning skall inledas och om hur man sedan skall gå vidare med ärendet.
I ett demokratiskt rättssamhälle, har varje människa rätt till integritet och rättssäkerhet. Detta måste även gälla för föräldrar. Samhället har idag ett väl utbyggt skyddsnät för barn och unga inom BVC, förskola, skola och sjukvård. Där föreligger anmälningsplikt, redan vid blotta misstanken om att ett barn far illa. Alla medborgare har även möjligheten att “anonymt” tipsa polisen, om man misstänker att någon utsätts för brott. Att införa ett ”parallellt kvasijuridiskt” “rättssystem” inom sociala myndigheter, med hänvisning till något ”högre mål”, eller med argument av typen “har man bara rent mjöl i påsen, så behöver man inte vara orolig”, strider mot många medborgares uppfattning om integritet och rättssäkerhet. Anonyma orosanmälningar borde i ett rättssamhälle, bara vara möjliga att göra till polisen. Där kan en juridiskt utbildad åklagare sedan efter prövning, skicka ärendet vidare till sociala myndigheter.
Skall vi acceptera att samhället sätter oskyldiga människor i fängelse, för att på så viss öka rättstryggheten? Rättsprinciperna “likhet inför lagen”, “alla och envar skall betraktas som oskyldiga, fram till dess motsatsen har bevisats”, “bortom allt rimligt tvivel” samt “hellre fria än fälla” är ovillkorliga grundstenar i ett rättssäkert samhälle. Följer man dessa principer, så kommer få oskyldiga människor att sättas i fängelse, samtidigt som ett antal “skyldiga” människor kommer att gå fria i brist på bevis.
Alternativet till ett rättssäkert samhälle är ett rättstryggt samhälle. Här kan man införa “särlagstiftning” och “omvänd bevisbörda” som rättsprinciper, i syfte att uppnå en större rättstrygghet. Följer man dessa principer, så kommer fler “skyldiga” människor att sättas i fängelse, men även fler oskyldiga.
Det paradoxala här är att höga krav på rättssäkerhet, kan ge upphov till en känsla av bristande rättstrygghet. Men även det omvända gäller. Höga krav på rättstrygghet kan ge upphov till en känsla av bristande rättssäkerhet. På lång sikt så tror jag dock att en bristande rättssäkerhet i sig själv, även ger upphov till en bristande rättstrygghet.
Vad jag ev. ”tror” om en sådan fråga tycker jag inte är så oerhört relevant. Jag konstaterar i det jag skrivit att Scharnbergs metod för att ”analysera” fallet är milt sagt tvivelaktig.
Längre än så vill jag inte gå. Lila lite som någon annan som inte var där kan jag veta något bestämt om vad som hände eller inte hände. Denna okunskap vill jag för min del alltså inte ersätta med någon form av ”tro”.
Erik,
Tror du på fullt allvar att Södertäljepappan mördat någon?
Jfr gärna den senaste kommentaren med länken ovanför denna …
Max Scharnberg har varit först med att avslöja flera rättsskandaler i vårt land och hans initierade texter om psykoanalysen har haft stor betydelse. För Scharnberg har det varit viktigt att försöka påvisa vad som hänt, och vad som inte har hänt. Vi vet nuförtiden att Södertäljepappan inte har mördat någon. Däremot finns det givetvis personer som mördat och gått fria ändå. Bland annat på grund av att ovetenskapliga metoder använts och en oförmåga att tolka vad som sker inom slutna sekter. Det finns exempel ifrån 1980-talet och framåt där mördare klarat sig undan då utredare inte fullt ut agerat, eller i tid agerat, mot gärningsmän då de inte haft kompetens om sekter. Men läget är annorlunda nu. Nu vet man att Södertäljefallet inte handlade om rituella övergrepp och ritualmord. Däremot finns det exempel på mord inom den så kallade New age-miljön. Mord som inte uppmärksammades i någon större utsträckning av media, då kunskapen om dessa sekter var förhållandevis låg.
För den som nu till äventyrs tror på Max Scharnbergs skrönor om Södertäljefallet, vill jag gärna hänvisa till mitt bemötande av honom här.
http://ritualabusedebate.blogspot.se/search/label/Max%20Scharnberg