NewsVoice är en oberoende nättidning med utgivningsbevis som startade 2011. Syftet är att publicera nyheter, debattartiklar, kommentarer och analyser. 
DEBATT. Hur kan straff rättfärdigas? Varför är det moraliskt försvarbart att vi sätter brottslingar i fängelse eller tvingar dem att betala böter? Denna fråga är grundläggande för straffrättens legitimitet och har debatterats av jurister och filosofer sedan antiken.
Text: Christian Dahlman, Professor i allmän rättslära vid Lunds universitet | Artikeln är tidigare publicerad i Dagens Juridik 2011-04-15
I Sverige har debatten tyvärr varit slumrande under lång tid. Det är därför glädjande att se att den har väckts till liv av Mårten Schultz, som är professor vid juridiska fakulteten i Uppsala. En kvalificerad diskussion om straffrättens grundläggande legitimitet bör finnas i en rättsstat.
Schultz tar upp frågan i sin senaste krönika i Dagens Nyheter (”Jag försvarar alltid Steven Seagal” i Dagens Nyheter, 2011-04-13), där han följer upp en debattartikel som han skrev i Aftonbladet för några månader sedan (”Mördare straffas för att de förtjänar det”, Aftonbladet, 2010-10-25). Schultz går till attack mot den instrumentalistiska synen på straff, och förespråkar en retributivistisk syn.
Instrumentalism innebär att man försvarar straff med hänvisning till vissa positiva effekter, som man påstår att bestraffning får. Retributivism innebär att man försvarar straff med argumentet att den som har begått ett brott förtjänar att bli straffad.
Skillnaden mellan instrumentalism och retributivism är djupgående. De två synsätten bygger på två fundamentalt olika uppfattningar om rättvisa. Enligt instrumentalismen har straffet inget värde i sig själv. Det är bara ett instrument för att åstadkomma vissa eftersträvade effekter. Och den som hävdar att någon skall straffas måste därför visa vilka dessa positiva effekter är. Enligt retributivismen har straff ett moraliskt värde i sig själv. Straffet har ett moraliskt egenvärde som inte har att göra med de effekter som straffet får.
Inom moralfilosofin brukar man säga att instrumentalism bygger på en konsekvensetik, medan retributivism bygger på förtjänstetik. Den filosof som i första hand förknippas med den instrumentalistiska synen på straff är den engelske upplysningsfilosofen Jeremy Bentham, och den som främst förknippas med retributivism är den med Bentham samtida tyske filosofen Immanuel Kant.
Läs mer: Mårten Schultz: Effektiv metod mot näthatare – stäm dem och begär skadestånd
Schultz sympatiserar starkt med retributivismen. Enligt Schultz är det ”självklart” att retributivismen står för den riktiga uppfattningen. Schultz sympatiserar så starkt med retributivismen att han avslutar sin krönika med att säga att det är ”konstigt” att det finns människor som inte inser denna självklarhet. Att Schultz inte kan få ihop bättre argument än så är beklagligt. När en professor gör ett inlägg i den offentliga debatten förväntar man sig att inlägget skall höja kvaliteten i debatten.
Det finns ingenting konstigt eller befängt med den instrumentalistiska synen på straff. Oavsett om man håller med om den eller inte, så kan man konstatera att den bygger på en klar och begriplig idé. Bentham resonerar på följande sätt. Straff innebär lidande för den som straffas, och för att det skall vara försvarbart att utsätta någon för ett sådant lidande så måste straffet ha några positiva effekter som motiverar varför lidandet är moraliskt acceptabelt. Lidande har inget moraliskt värde i sig själv.
De positiva effekter som rättfärdigar straff kan vara av olika slag. En positiv effekt av fängelsestraff är att den dömde är förhindrad att begå nya brott så länge han sitter inlåst. En annan positiv effekt kan vara att straffet avskräcker andra från att begå motsvarande brott. Och det kan även finnas positiva effekter av annat slag. Exempelvis så är anledningen till att vi straffar män som köper sex inte bara att det har en avskräckande effekt på sexköp. Kriminaliseringen av sexköp är också ett led i bekämpandet av den kvinnosyn som kommer till uttryck i sexköp.
Poängen med den instrumentella synen på straff är att man måste påvisa någon typ av positiv effekt. Vad är det som är så konstigt med det?
Text: Christian Dahlman
