DEBATT. Det är dags att bryta meteorologins monopol på klimatforskning, om vi skall kunna förstå klimatets variationer och människans roll. Detta monopol har bevisligen fört in vetenskapen i en återvändsgränd, skriver Lars Bern, författare och ledamot av Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA).
Text: Lars Bern (Antropocene) | Artikeln publicerades ursprungligen i Newsmill 2011-05-30
För en dryg vecka sedan deltog jag i ett seminarium på Stockholms universitet arrangerat av Bert Bolin centret som är landets ledande klimatforskningsinstitution. Man hade utlovat nyheter, spännande forskning och forskare samt inlägg i klimatdebatten. Seminariet vände sig i första hand till media och miljöjournalisternas förening var medarrangör. Inledare var två av landets mest kända klimatforskare Erland Källén och Henning Rohde och en klimataktivist Olle Häggström från den vänsterradikala lobbygruppen Uppsalainitiativet.
Seminariet var anmärkningsvärt på tre sätt:
- 1. De två forskarna hade inget nytt eller spännande att berätta. Den ene spekulerade fritt om varför observationer av klimatet inte stämde med datormodeller. Han hade inget nytt svar på den frågan. Den andre ägnade nästan hela sin tid åt ett krystat försvar mot de misstankar om tillrättalagd forskning som florerat sedan Climategate-skandalen för halvannat år sedan.
- 2. Det har blivit brukligt att de etablerade klimatforskarna på sovjetiskt maner uppträder i sällskap av någon politisk aktivist. Detta seminarium var inget undantag. Aktivistens roll var att misstänkliggöra andra forskare som kritiserar klimatforskningen. I det här fallet jämställdes dessa s.k. förnekare med tobakslobbyn.
- 3. Ingen journalist från något ledande medieföretag hade hörsammat kallelsen. Närvarande var bara journalister från två små tidskrifter.
För egen del deltog jag tillsammans med en nära vän och miljöforskare för att förhoppningsvis få oss tillivs något nytt och spännande. Själv har jag ägnat två och ett halvt år åt att studera litteratur på vetenskapsområdet och jag har varit engagerad i miljöfrågan i fyrtio år. Jag ställde bl.a. en fråga till en av forskarna om hur han såg på den mycket spännande forskning som en grupp fysiker vid CERN bedriver rörande molnbildning. Den etablerade klimatforskningen behärskar nämligen inte molnens klimatpåverkan särskilt bra. Han visade ett anmärkningsvärt ointresse för CERN-projektet. Detta och det som i övrigt sades på seminariet får mig att tro att den mycket viktiga klimatforskningen har allvarliga problem.
Den helt dominerande delen av världens klimatforskare kommer ifrån en forskningstradition sprungen ur meteorologin. De ledande svenska klimatforskarna från framlidne Bert Bolin och framåt är från början väderspåmän som börjat ägna sig åt att inte bara prognostisera väder utan även försöka förutse hur klimatet kommer att utvecklas. Att det blivit så beror sannolikt på att det var vädertjänsterna som först observerade den globala uppvärmning som pågått i ca. 200 år.
Det nästan hysteriska politiska intresset för klimatfrågan har riktat makthavarnas blickar mot meteorologerna som plötsligt fått en plats i solen. De har svarat på uppmärksamheten med att leverera enkla förklaringar och larmrapporter om att det är människans utsläpp av växthusgaser som ligger bakom uppvärmningen. Allt har väl tillrättalagts för att passa det politiska etablissemanget och säkra ett rikt flöde av forskningsmedel till institutioner som Bert Bolin centret. Meteorologerna döpte snabbt om sig till klimatforskare och började att millitant försvara sin guldkalv mot kritiker från andra naturvetenskaper. Det är symptomatiskt att man aldrig ställer upp i öppna seminarier och försvarar sin forskning mot fysiker, kemister, geologer m.fl. som har ett annat synsätt.
Dagens meteorologer använder sig av datormodeller för att göra sina väderprognoser. Det blev därför naturligt att i princip välja samma metodik för att göra klimatprognoser. Självklart har modellerna stora olikheter, men grundmetodiken är desamma. Vi vet att trots att världens stora meteorologiska centra förfogar över en enorm datorkapacitet och mycket avancerade datormodeller, så klarar de inte av att göra längre väderprognoser än några dagar. Engelska Met Office har även använt sina modeller för att försöka beräkna askmolnen från isländska vulkaner. Överensstämmelsen med faktiska mätningar har enligt flera flygbolag varit låg. Samma Met Office har flera år i rad lämnat årsprognoser för vädret som gjort dem till åtlöje, en tärning hade varit träffsäkrare.
Den typ av modeller som används kan inte beräkna mer än på sin höjd derivatan och kanske andraderivaten för väderutvecklingen. På vanlig svenska, de klarar normalt av att förstå var vädret tar vägen i närtid, men när man försöker beskriva en mer komplex situation och en långsiktigare utveckling då blir metoden hopplöst otillförlitlig. Programmen börjar självsvänga okontrollerat och måste kalibreras mot faktiska observationer. Alla som arbetat med avancerade matematiska modeller är bekanta med liknande fenomen.
Som en jämförelse kan man ta styrsystemet i ett avancerat stridsflygplan. Det är uppbyggt kring en exakt datormodell av flygplanet och styrningen sker genom att piloten ger en instruktion vad han vill göra. Blixtsnabbt beräknar datorn hur styrsystemen skall ställas in samtidigt som den tar emot mätvärden på hur planet reagerar på styrinstruktionen och korrigerar styrsignalen genom nya modellberäkningar utgående från mätvärdena. Om teknikerna skulle bete sig som klimatforskare skulle man före start mata in den exakta flygvägen och därefter göra alla beräkningar i förväg och lagra styrsignalerna för hela flygningen. Man skulle även sakna exakta uppgifter om vingarnas form. Någon kalibrerande återkoppling mellan styrsignaler och faktiskt utfall skulle inte ske. Det flygplanet skulle aldrig komma helskinnat av startbanan eftersom alla faktorer som påverkar planet inte är kända och minsta avvikelse därför gör att planet störtar.
Klimatsystemet är oerhört mycket mer komplicerat än ett flygplan och kan helt enkelt inte simuleras med denna typ av modeller. Många meteorologer är medvetna om detta men försvarar sig med att visserligen är de modeller vi har inte särskilt bra – men det är det bästa vi har för att veta något om det framtida klimatet. Trots detta har modellberäkningar av hur främst växthusgaser förväntas påverka klimatet använts som underlag för FN:s klimatlarm. Dessa meningslösa beräkningar har lagts till grund för en lång rad oerhört dyrbara politiska beslut. Ju mer jag studerat vetenskapen inom klimatforskningen och den vetenskap som FN:s klimatkommitté IPCC åberopar som stöd för sina larm, ju mer övertygad blir jag om att man i grunden använder en metodik som hamnat i en hopplös återvändsgränd.
Långt innan människan reste sig på bakbenen varierade klimatet kraftig. Även under människans tid på jorden som bara är några miljoner år, har klimatet varierat starkt. De senaste två miljonerna år har jorden gått in i en kall period präglad av nedisning av stora delar av norra halvklotet. Denna långa istid har då och då avbrutits av förhållandevis korta perioder s.k. interglacialer på drygt tiotusen år då isen tillfälligt dragit sig tillbaka. Den mänskliga civilisationen som vi känner den har utvecklats under det innevarande uppehållet i nedisningen som varat i snart tolvtusen år och som alltså går mot sitt slut. Även under denna i klimatsammanhang korta period har jordens klimat varierat starkt med ömsom varma och ömsom kalla perioder. Dessa variationer i klimatet på jorden har skett långt innan den mänskliga civilisationen kunnat påverka dem. Slutsatsen är att det alltså finns starka naturliga faktorer som ligger bakom huvuddelen av klimatets variabilitet.
Det som bekymrar mig är att vetenskapen inom den meteorologiska traditionen synes ha en mycket svag koppling till de naturliga faktorerna som styr klimatet och hur de samverkar. Detta är ett bekymmer eftersom det är oerhört viktigt för oss att kunna något så när bedöma vad som kommer att utlösa den näraliggande nedisningen. Jag frågar mig hur vi skall kunna bedöma den antropogena inverkan på klimatet innan vi ens förstår den betydligt starkare naturliga variabiliteten? Det är som att försöka göra en mätning utan att först kalibrera mätinstrumentet mot en känd storhet. Alla som bedrivit empirisk forskning vet att det är meningslöst. Den etablerade klimatforskning som hela det västliga etablissemanget sätter sin tilltro till, är ett strålande exempel på detta grundläggande vetenskapliga metodfel. Och västvärldens politiker och vetenskapsbyråkrater har låtit sig luras att tro att ”Science is settled!”.
Vi vet att koldioxid som vi släpper ut är en växthusgas som bidrar till en viss uppvärmning av jorden. Det kan ganska väl beräknas med hjälp av koldioxidens absorptionsspektrum. Vad klimatforskarna gör med sina modeller är att försöka korrelera den stigande halten av koldioxid i atmosfären med temperaturobservationer. När de inte får beräkningarna att stämma har de lanserat hypotesen att koldioxiden även förstärker vattenångans växthuseffekt. Denna förstärkningseffekt får inget stöd av faktiska observationer. Att det skulle kunna finnas en naturlig faktor bakom uppvärmningen bortser de i stor sett ifrån. Istället för det normala att överge hypotesen, räknar de om historiska temperaturdata så att de bättre skall stämma med modellerna. Ett högst ovetenskapligt agerande.
Problemet är att meteorologerna har en dålig förståelse av bakomliggande naturliga faktorer som påverkar jordens medeltemperatur. Vad värre är, deras forskningstradition har därtill skaffat sig någon sorts ensamrätt på klimatforskning. De visar ett nästan totalt ointresse för den forskning som bedrivs av astrofysiker och som försöker klarlägga hur solaktiviteten påverkar klimatet. Det har gått så långt att man gärna gör sig löjliga över solforskningen, trots att denna forskningsgren är mycket mer utvecklad än den meterologiska klimatforskningen.
Engelska forskare har därför överraskats av att det plötsligt blåser allt mindre och de engelska vindkraftverken således inte kan producera den el som planerats. Förklaringen är att de jetströmmar som styr vindarna har påverkats av den lägre solaktiviteten. Aktuell forskning utanför den meteorologiska traditionen tyder även på att solaktiviteten har stor betydelse för molnbildningen, som i sin tur har stark inverkan på klimatet. Ett liknande ointresse visas för geologin som bättre än meteorologin kan beskriva de faktorer som styr de långsiktiga klimatvariationerna.
Det är dags att bryta meteorologins monopol på klimatforskning om vi skall kunna förstå klimatets variationer och människans roll. Detta monopol har bevisligen fört in den unga vetenskapen i en återvändsgränd. Vetenskapen är inte avgjord, vi behöver lyssna mycket mer på de gamla mogna naturvetenskapernas forskare om vi skall ha en chans att förutse Jordens framtid.
Text: Lars Bern
