OPINION. För 30 år sedan medverkade jag vid olika lanseringar och kampanjer. Jag upphörde aldrig att förvånas över machoidealens enkla och fantasilösa måluppställningar. Det fanns några givna målbilder som alltid återkom.
Bergsbestigning, spräng målsnöret, slå rekord. Det senare gärna i någon slags procentformulering.
Idag hör jag istället unga kvinnor stå på scen och formulera motsvarande budskap som om det ska inspirera flertalet till topp-prestationer. Senast nu en kvinna i Almedalen som pratade om att hoppa åtta meter som om det skulle ge medarbetarna motivation, kraft och mod. Cyniskt?
Är detta resultatet av någon slags jämställdhet att även kvinnor har rätt försöka frälsa sin publik med en retorik som till och med förkastades av Aristoteles under antiken.
En allt mindre skara ska göra allt mer. Färre bussförare ska köra fler och längre turer. Färre vårdare ska ta hand om fler sjuka och gamla. Färre lärare ska med sänkt lön jobba mer och ha fler elever.
Är detta det moderata arbetarpartiets budskap för att köra slut på landets arbetande undersåtar?
Dessa slags ”rekordhopp” leder bara till sämre kvalitet, fler går in i väggen och fler skadas på vägen. När kommer svenska folket att inse vart denna politik leder?
Text: Börje Peratt
