Demokratin måste garantera minoritetens rätt till sin egendom, skriver Mats Jangdal.
Text: Mats Jangdal, Frihetsportalen.se | Artikeln publicerades ursprungligen i Newsmill 2011-08-29 | NewsVoice fick tillstånd av Jangdal att återpublicera artikeln | Jangdal är en oberoende politisk debattör och bloggare med särskilt intresse för individens frihet och äganderätt.
Betänk den äganderättsliga utveckling som varit de senaste 200 åren. På andra områden har vi fått patenträttigheter som undan för undan utökats och skärpts. Vi har fått immaterialrätt som hela tiden vidgas.
På tvärs mot denna utveckling, via bla. allemansrätten så har äganderätten till fast egendom urholkats. Nu har diskrepansen mellan dessa värderingar av ägande, förfogande, skydd, kommersialisering osv nått vägs ände. Något måste göras för att skydda en av de ursprungliga av samhället hyllade rättigheterna till ägande och brukande. Det är inte rimligt att någon på andra sidan jorden kan patentskydda och äga rätten till gener i mina trän, men jag har inte rätten att hugga ner dem när jag vill. Jag tillåts inte påverka vilka som beträder min egendom, hur de tillgodogör sig dess värden.
Ina Höst skrev på Newsmill att ”Inskränkt allemansrätt går emot internationell trend.” Jag missade den debatten, men har en del invändningar mot hennes resonemang.
Det stämmer att det är kombinationen samhället/staten som är garant för våra rättigheter. Men det betyder inte att majoritetbeslut är tillämpbart på alla områden. Med en majoritet av planetens och Sveriges invånare i städer och en klar minoritet som markägare så måste samhället även ta sitt ansvar att skydda markägarnas intressen. För det är i slutänden markägarna som i praktisk gärning skyddar det som samhället värdesätter i markerna.
Hennes resonemang om att äganderätten inte är absolut, är bara ett villospår. Myndigheterna har idag sådana tokiga befogenheter över privat egendom att det ger tokiga konsekvenser för enskilda och för skattekollektivet. Exempelvis har byggnadsnämnden i Karlstads kommun i åratal processat mot en villaägare som vid renovering satte in ett runt fönster i en gavlespets istället för ett fyrkantigt. Detta har kostat hundratusentals kronor till ingen nytta. Flera fall finns med myndighetsutövning, där frågor som färgval och andra trivialiteter drivs in absurdum. Sådant är allt för vanligt.
Äganderätten till mark är inte alls ny i historien. Där har hon direkt fel. Äganderätten i vid mening är inte knuten till jordbruksrevolutionen. Det finns väl belagt från olika delar av världen att nomadiserande jägare-samlare hade revir inom vilka de rörde sig. Där jagade, fiskade och skördade de. På sina vandringar brukade de se till att gynna sådana växter och djur som de skulle ha nytta av vid nästa återkomst. Om andra stammar gjorde intrång blev det krig. De hävdade helt enkelt sin äganderätt till reviret. Olika svårigheter genom historien att finna den skyldige till intrång och straffa denne ska inte tas till intäkt för att (oskrivna) regler för sådant inte funnits.
Den svenska perioden med uppbyggnad av storkungarike, centralmakt och envälde kan vi i stort sett hoppa över när det gäller äganderätt. För den perioden var en historisk anomali och en demokratisk motsatssituation.
Att franska staten köper kuststräckor för att försäkra sig om allmänhetens tillgång till stränder är mycket rejälare tag än att som i Sverige bara konfiskera dem via allemansrätten, strandlagen och byggnadslagen. Utan ersättningar till ägaren, men odefinierat vilka kostnader denne bör tåla.
I Danmark får man inte cykla var man vill, man får inte plocka bär och svamp fritt. Stora delar av dansk natur är skyddad från allmäheten, till brukarens och samhällets i stort, fördel.
Bara för att det finns saker man inte får göra enligt allemansrätten så betyder det inte att det man får göra inte är ett intrång. Jag har ännu inte sett någon respektabel redovisning av vilken moralisk princip man stödjer sig på när man menar att det är tillåtet att tillgodogöra sig andras egendom utan vare sig förhandling eller ersättning.
Höst anser, precis som vanligt i debatten, att privata bryggor och bebyggelse med mera utgör hinder för andra att nå vatten. I verkligheten är det vanligtvis tvärtom. I synnerhet när vi talar om glesbygdskommunerna. De flesta svenska sjöar kan faktiskt inte nås med väg. När bygglov ges vid vatten måste det vanligen väg till för att bygget ska bli av. En sådan väg öppnar ofta upp för allmänheten att nå vattnet.
Hennes åsikt att eftersom allt fungerar bra med allemansrätten, underförstått för allmänheten, så behöver den inte åtgärdas. Men det som inte fungerar bra för markägaren då, ska det bara ignoreras?
Text: Mats Jangdal, Frihetsportalen.se
