Ingen torde kunna förneka att de som ofta avfärdande kallas för ”konspirationsteoretiker” i vissa fall verkar visa prov på en klarsynt förmåga att se de framtida praktiska konsekvenserna av nutida händelser – åtminstone när det gäller de påstådda dolda planerna hos den europeiska politiska eliten att bilda ett Europas förenta stater.
Text: Peter Pettersson
Nu är det emellertid inte dessa ”konspirationsteoretiker”, vilka härmed kommer att benämnas ”konspirationsanalytiker”, som man skulle kunna säga är ute på konspirationernas hala isar, utan ”en rad tunga politiker, kända finansmän och ekonomer”. Hur kan detta vara möjligt? Jo, det är nämligen Dagens Industri (DI) som den 30 september på sin webbsida i en första artikel i en ny artikelserie, som ska ”ta sikte på de olika alternativ som kan ta oss ur eurokrisen”,(1) något förvånande inleder denna serie med den nära nog tabulagda frågan om ett Europas förenta stater – de europeiska federalisternas dröm – skulle kunna lösa den till synes olösliga eurokrisen.
Detta uppenbart glödheta begrepp, ”Europas förenta stater”, och den politiska union som den skulle innebära, är det enligt DI få som tidigare har vågat ta i sin mun – förutom alla dessa konspirationsanalytiker förstås. Men nu verkar alltså saker och ting var så illa därhän att till och med dessa tidigare nästan förbjudna tankar nu måste tänkas, uttryckas, och seriöst diskuteras. Frågan är nu om detta verkligen är en sådan ny och vågad tanke som DI:s läsare kanske kan få intrycket av?
För många som har studerat den så kallade Europarörelsens födelse och framväxt, vilken i vid bemärkelse är den direkta föregångaren till det vi i dag kallar EU, kommer det knappast som en överraskning att ledande europeiska politiker och ekonomer nu på allvar börjar prata om en politisk union i Europa som en lösning på eurokrisen, och som det nödvändiga nästa steget i EU:s utveckling. Tvärtom finns det många goda exempel bakåt i tiden som kan visa på att detta inte alls är en ny tanke inom denna Europarörelse.
Inte heller är det förvånande att debatten om eurokrisen nu ser ut att gå in i en ny fas som innebär att den svänger från den ena ytterligheten till den andra. Som så många gånger förr när EU har stått inför en kris, verkar det bara finnas två ytterlighetsvägar att vandra: bryt upp, avveckla och decentralisera det haltande samarbetet eller fördjupa samarbetet ytterligare, det vill säga, centralisera mer makt i Bryssel.
Även om debatten om eurokrisen hittills mest har handlat om den första delen i denna dikotomi, så är det många konspirationsanalytiker som länge har hävdat att det är den andra delen – att fördjupa samarbetet och att bilda en enda federalistisk europeisk superstat – som hela tiden har varit den dolda agendan dit vi alla sakta men säkert ska vallas, vare sig vi vill eller inte. Och de tycks som sagt ha bra stöd för sin analys om man tittar bakåt i tiden.
För att var och en själv ska kunna bilda sig en egen uppfattning om det kan ligga någonting i denna analys, kommer här några citat att reflektera över från personer som borde veta mer än de flesta i denna fråga. Notera att citaten endast visar valda utdrag ur ett större sammanhang. För att få den mer fullständiga bilden rekommenderas läsaren att ta del av dem i sin helhet – se noterna längst ned på sidan för ytterligare hänvisning.
Vi börjar med den så kallade Schumandeklarationen från den 9 maj 1950, vilken kan sägas vara den ursprungliga programförklaring för det projekt vi i dag kallar EU. Notera att uttrycket ”europeisk federation” i citatet i det närmaste är direkt utbytbart mot ”Europas förenta stater”. Den dåvarande franske utrikesministern, Robert Schuman, hade detta att säga om Europas framtid:
”Sammanslagningen av [Frankrikes och Tysklands] kol- och stålproduktionen bör omedelbart sörja för upprättandet av gemensamma grundvalar för ekonomisk utveckling som ett första steg i den europeiska federationen …”(2)
Kanske vi redan här, menar många konspirationsanalytiker, kan urskilja den manipulationsteknik som ibland kallas ”totalitärt tassande”, och som innebär att man tar många små och till synes osammanhängande steg mot ett sedan länge fastställt mål, i syfte att mörka vad det egentliga målet är, i stället för ett enda jättelikt kliv, eftersom detta med säkerhet skulle avvisas av en överväldigande majoritet om det egentliga syftet och målet blev allmänt känt.
Intressant i detta sammanhang är också att denna deklaration ”förbereddes” av en av ”våra uninonsfäder”, fransmannen Jean Monnet, som 1978 skrev dessa profetiska ord i sina memoarer:
”Våra länder har blivit alltför små för den nutida världen … Föreningen av europas folk i Europas förenta stater är vägen till att höja deras levnadsstandard och bevara freden.”(3)
Fjorton år senare hade bilderbergaren Carl Bildts mentor, den förre tyske förbundskanslern och bilderbergaren Helmut Kohl, detta att säga i april 1992 om den då nybildade Europeiska unionens framtid:
”I Maastricht lade vi grundstenen för genomförandet av den Europeiska unionen. Fördraget om europeiska unionen introducerar ett nytt och avgörande steg i processen för europeiskt enande, vilket inom några år kommer att leda till skapandet av det som grundarna drömde om efter det senaste kriget: Europas förenta stater.”(4)
Sju år senare, på nyårsdagen 1999 då euron infördes i 11 medlemsländer, förtydligade den nye tyske förbundskanslern och bilderbergaren, Gerhard Schröder, vad europrojektet och den gemensamma valutan egentligen handlar om:
”Vår framtid börjar den 1 januari 1999: euron är Europas nyckel till 2000-talet. Eran av enskild nationell skattepolitik och ekonomisk politik är över.”(5)
För att det inte skulle råda någon tvivel om att detta uttalande inte bara var en tillfällig sinnesförvirring eller något liknande, upprepade och utvecklade Gerhard Schröder vartåt det hela var på väg, när han den 19 januari 1999 i Haag i ett tal på konferensen ”New Foundations for European Integration” bland annat sade följande:
”Införandet av euron är förmodligen det viktigaste integreringssteget sedan början av enandeprocessen. … Vi kan vara säkra på att tiden för enskilda nationella insatser för sysselsättningspolitik, social- och skattepolitik definitivt är över. … Detta kommer att kräva att vi en gång för alla begraver en del felaktiga idéer om nationell suveränitet … Jag är övertygad om att vår ställning i världen när det gäller utrikeshandel och internationell finanspolitik förr eller senare kommer att tvinga fram en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik som är värt namnet … Nationell suveränitet vad gäller utrikes- och säkerhetspolitik kommer snart att visa sig vara en produkt av fantasin.”(6)
Den italienska politikern, regeringschefen, nationalekonomen och ordföranden i EU-kommisssion 1999–2004 och tillika bilderbergaren, Romano Prodi, är en av de som frikostigast har strött upplysande citat omkring sig genom åren. Man kan inte annat än undra om dessa uttalande, och många med dem, helt enkelt har varit för tydliga i sina innebörder för att man ska ha kunnat ta dem på allvar, eller är dessa exempel på kraftig kollektiv förträngning?
Här kommer nu tre citat från Prodi, det första från europaparlamentet den 13 april 1999:
”Vi måste nu möta den svåra uppgiften att gå mot en enda gemensam ekonomi, mot en enda politisk enhet.”(7)
Också det andra citatet är från europaparlamentet, denna gång från den 13 februari 2001:
”Är vi alla klara över att vi vill bygga något som strävar efter att bli en världsmakt? Med andra ord, inte bara ett handelsblock utan en politisk enhet.”(8)
Svaret på denna retoriska fråga är antagligen ”nej”, om vi frågar den genomsnittliga EU-medborgaren. Frågor vi däremot den genomsnittliga EU-toppolitikern och EU-toppbyråkraten är nog svaret däremot utan tvekan det motsatta.
Det tredje och sista citatet kommer från en artikel Prodi själv skrev i Financial Times den 20 maj 2010, just när den nu allt överskuggande eurokrisen hade fått vind i seglen.
”När euron föddes visste alla att en kris förr eller senare skulle inträffa. … Jag varnade för flera år sedan att extraordinära händelser, som inte skulle bero på att någon hade agerat på ett felaktigt sätt, skulle tvinga fram en gemensam samordning av finanspolitiken. … Vi är därför vid ett vägskäl. Det enda alternativet till ökad samordning av den ekonomiska politiken är upplösningen av euron. Detta skulle vara ett katastrofalt slag mot det europeiska projektet … Jag anser därför att de senaste besluten i Bryssel är ett mycket viktigt steg mot ett gradvis inrättande av en europeisk finansiell federalism.”(9)
Detta tredje citatet från Prodi, som klart visar att nästa steg enligt Prodi bör vara en gemensam, centraliserad, politiskt kontrollerad finanspolitik inom EU, skulle även kunna tolkas som ett exempel på den manipulationsteknik som många konspirationanalytiker ofta sammanfattas med orden ”problem – reaktion – lösning”, och där man i dag skulle kunna sätta in orden ”eurokris – ’något måste göras’ – gemensam finanspolitik/Europas förenta stater” i detta schema. Lägger man till order ”frammanipulerat” framför orden ”problem”/”eurokris” får man en tydligare bild av hur denna teknik sägs fungera.
Dock finns det en och annan europeisk toppolitiker som genomgående har stått på konspirationsanalytikernas sida och uttryckt ett direkt motstånd mot den riktning som EU-projektet har varit på väg i under en lång tid. Därför kan det vara lämplig att avsluta vår citatsamling och denna artikel med en av de mer kända av dessa, nämligen Tjeckiens president Václav Klaus, som den 29 september 2003 sade följande i tidningen Mladá fronta DNES om EU:s framtidsplaner, vilka till slut ledde fram till Lissabonfördraget 2009 och dess ”konstitution”:
”Detta är att korsa Rubicon, efter vilket det inte kommer att finnas några fler suveräna stater i Europa med fullständiga regeringar och parlament som representerar sina medborgares legitima intressen. Grundläggande frågor kommer att beslutas av en avlägsen federal regering i Bryssel, och de tjeckiska medborgarna kommer bara att vara som mycket små partiklar vars röst och inflytande kommer att vara nära noll.”(10)
Källor:
1. ”Europas förenta stater – en lösning på eurokrisen”
2. ”Declaration of 9 May 1950”, Europe – The symbols of the EU
3. Memoirs, Jean Monnet, Doubleday & Co., 1978, s. 401–2.
4. Building Europe: the cultural politics of European integration, Cris Shore, Routledge, 2000, s. 211.
5. ”Welcome to Euroland”, The Guardian, 1 jauari 1999.
6. ”New Foundation for European Integration”, Euro known – Library of Speeches
7. ”Prodi urges European political union”, The Gurdian, 13 april 1999.
8. European integration in the 21st century: unity in diversity?, Mary Farrell, Stefano Fella & Michael Newman, Sage Publications, 2002, s. 212.
9. ”A big step towards fiscal federalism in Europe”, Financial Times, 20 maj 2010.
10. ”Public turn against EU plan”, The Telegraph, 3 oktober 2003.
