Många blev förvånade när Newsmills redaktör, Leo Lagercrantz applåderade de medier som sommaren 2011 tog i tu med de nätmobbare de hyst i sina kommentarfält, skriver Håkan Lindqvist för Journalisten den 23 december. Det handlar om att tidningarna insett att gränsen för yttrandefrihet går vid förtal.
Text: Torbjörn Sassersson | Fotomontage från Journalisten.se och Newsmill | Foto: Tomas Ohlsson
I artikeln: ”Trollets tårar” i Expressen menar Lagercrantz att tidningarnas kommentarsfält inte alls är den yttrandefrihetens revolution som försvararna hävdar. Känner vi inte igen det från ”skeptikerna” i forum på webben som anser att de kan uttrycka vad de vill utan restriktioner. De tycks helt sakna medkänsla för de som de omskriver.
Det var i somras svenska nättidningar äntligen började ta ansvar för internettrollens näthat. Jag tog upp det i artikeln: ”Rykteskonsulter anlitas av nättidningar för att rensa kommentarer”. Det är nämligen utgivarna som är ansvariga för att näthatandet raderas, men raderandet har skett under stort motstånd.
”Det nya medieavantgardet menar att vi som inte håller med dem inte förstår den nya sköna världen; hur roligt de har det i sina forum och hur smarta de är”
… ”Förhandsmoderering och andra filter leder oundvikligen till att roliga, smarta och kanske viktiga kommentarer försvinner, absolut. Men lika lite som laglöshet fungerar någon annanstans gör den det på nätet”, skriver Lagercrantz.
Det som medieavantgardet befarar är att det kommer att bli allt vanligare att kommentarer tas bort för att de är obekväma eller för att de är politiskt inkorrekta.
Undertecknad blev kraftigt diskvalificerad i veckan av en arg debattant vars kommentarer raderades. Jag raderade inte alla, men några. Orsaken var att debattanten var mycket intensiv och skrev artikellånga kommentarer som blev för dominerande. Som kompensation erbjöd jag denne att inkomma med en separat insändare, men denne tackade nej, vad jag förstår.
”Man måste kunna ändra sig. Tidigare tog man för stor hänsyn till kommentatorernas behov och glömde bort andras behov, inte minst de intervjuades, som oförskyllt fick utstå glåpord i kommentarerna”. – Leo Lagercrantz
Det kommer inte att bli lätt att tillgodose allas behov och rättigheter, varken för artikelskribenter, intervjuade, kommenterare, moderatorer eller ansvariga utgivare. Men det finns kanske en lösning och den heter medkänsla, dvs empati inför andras tankar och känslor. Humanism helt enkelt.
Text: Torbjörn Sassersson
Anders Nordström, Originalkällorna till alla dina påstående finns i dina egna påståenden. Dock vet jag inte om du skrivit dem under omedvetet, knastertorrt, upprört eller annat tillstånd. Det enda jag vet är att du sedan inte vill kännas vid dem. När dina tjat blir artikellånga kommentarer har jag bett admin stänga diskussionen därför att man kan faktiskt ägna sig åt mer produktiv verksamhet än att svara på en haverists ändlösa tjat.
Jag gissar att jag är den debattant som avses i din artikel, men jag kan ha fel. Jag vill då påpeka att jag inte är arg, men att jag i kommentarer tydligt pekat ut sakfel i en artikel publicerad på newsvoice, och att det på artikelförfattarens initiativ stängts möjligheten att kommentera (efter att han själv publicerat en kommentar skall väl tilläggas, en kommentar som inte kan bemötas på plats). Jag skrev då till Sassersson att det vore hederligt att i samband med artikeln i fråga vara tydlig med att kommentarerna stängts på initiativ av artikelförfattaren, så att det inte kan framstå som att exempelvis undertecknad sjävmant valt att inte bemöta de anklagelser eller beskrivningar som artikelförfattaren gett uttryck för i kommentarsfälten. Kort och gott, det är rakryggat att visa upp vem det är som strypt diskussionen.
Själv kan jag bara dra mina egna slutsatser om skälet till att detta skedde efter det att jag mer och mer intensivt efterfrågat originalkällor på alla de slutsatser som artikelförfattaren dragit om mig som person, men som han givetvis aldrig redovisat. Det handlar om att vara ärlig, ingenting annat. Sassersson är redaktör och som sådan står det honom fritt att tillåta eller stänga möjligheten att kommentera, men det är oärligt att inte redovisa VARFÖR och PÅ VEMS INITIATIV som kommentarernas stängts. Särskilt när det sker mitt i ett meningsutbyte. En separat insändare skulle inte lika tydligt visa hur policyn kring kommentarerna hanterats,
Vill ni titta själva så är det artikeln ”Antihumanisternas bedrägliga metoder” av Börje Peratt, men ha i åtanke att jag inte givits möjlighet att bemöta Peratts senaste kommentar (som för övrigt inte redovisar någon av de efterfrågade originalkällorna och bara svepande struntar i ett antal av mina argument). Ni kan ju också själva dra era egna slutsatser om jag verkar arg eller bara knastertorr.
https://newsvoice.se/2011/12/16/antihumanisternas-bedragliga-metoder/
Hej Anders. Jag trodde jag besvarat din fråga redan. Kommentarsfunktionen stängdes av pga skribentens önskemål. Han hade inte möjlighet att föra längre efterdebatt som redan börjat bli lång och han ansåg att du fått publicerat alla dina tankar och han var klar med sina kommentarer.
Som redaktör såg jag att det blev loopar i kommenterandet. Åsikter upprepade sig. Så jag ansåg också att det var dags att avsluta efterdiskussionen.
Jag erbjöd dig att komma in med en separat insändare/debattartikel till Newsvoice.
Observera att temat för denna artikel är näthat, nätmobbning och empati. Temat är inte Börje, Anders eller en annan artikel.
/redaktören
Ja, du har svarat på det i ett privat epostmeddelande. Jag tycker bara inte att du redogör det hela på ett ärligt sätt i den här tråden, och därför ville jag förtydliga att det jag upprördes över inte var att möjligheten att kommentera stängdes (det är du som sagt i din fulla rätt att göra som redaktör och såvitt jag vet fick jag inga kommentarer raderade) utan din ovilja att redovisa skälet för detta i samband med artikeln. Och det tycker jag absolut hör till det här ämnet, eftersom du diskuterar ansvar och önskemål och rättigheter hos alla inblandade. Om händelsen var tillräckligt relevant för att du skulle kunna använda det som exempel så måste väl samma händelse vara kunna vara relevant för mig att använda som exempel? Kärnan i min kommentar handlade inte om Börje, mig eller någon annan artikel, den handlar om hur du hanterade ärendet.
Och för att vara helt ärlig begriper jag inte varför du är så ovillig att öppet redovisa en sådan sak, det är väl bara jättebra om alla klart kan se vem som tagit initiativet till att kommentarerna inte längre är aktiva för en artikel? Jag gissar att det skulle spara en hel del frustration hos folk.
Motsatsen till empati är i min värld apati, som Gellert Tamas använder termen i sin bok om de apatiska flyktingbarnen, där han menar att den elit som ville bli av med barnen genom förnekande präglades av apati, som en oförmåga till empati. Jag tror att här gäller ett klassperspektiv överklassen vid Stureplan med bakgrund från internatgymnasierna är fostrade och tränade till apati, för att inga kletika känslor ska stå i vägen för nödvändiga beslut – läs skattesänkningar för de rika, ett system för avskaffande av folkbildning, vanvård av gamla, utslagning av de som inte klarar att gå till jobbet varje dag, jag bara undrar hur lång katalogen kan göras.
Skeptikerna är superapatiker, som tror att empat, medkänsla föreligger när de säger aj1 efter att ha sparkat stortån i ett byråben. Jag känner, alltså är jag empatisk!
du menar alltså att jag är apatisk för att jag vill ifrågasätta en människa som livnär sig på att ”tala med andar”?
För det gör jag. Och då kallar du och ni andra mig skeptiker. Jag skulle aldrig själv kalla mig skeptiker. Men ni sätter mig i det facket, sen applicerar ni alla tänkbara egenskaper på facket.
Rättvist?