Ingen anledning att få panik över klimatförändringarna

Det finns inga övertygande vetenskapliga argument för drastiska åtgärder i syfte att få bort koldioxiden ur världsekonomi, menar 16 vetenskapsmän i en artikel i Wall Street Journal.

Översättning och bearbetning: Peter Pettersson

En kandidat till ett offentligt ämbete i alla moderna demokratier kan behöva överväga vad, om något, han eller hon ska göra åt den ”globala uppvärmningen”. Kandidaterna bör förstå att det ofta framförda påståendet att nästan alla forskare kräver att något dramatiskt bör göras för att stoppa den globala uppvärmningen inte är sant. I själva verket håller ett stort och växande antal framstående vetenskapsmän och ingenjörer inte med om att det behövs drastiska åtgärder vad gäller den globala uppvärmningen.

I september 2011 avgick Nobelpristagaren i fysiker, Ivar Giaever (bild th), en anhängare till president Obama i det senaste valet, offentligt från American Physical Society (APS) med ett brev som började så här:

”Jag förnyade inte mitt medlemskap] därför att jag inte kan leva med APS:s policyuttalande: ’Bevisen är obestridliga: Den globala uppvärmningen pågår. Om inga mildrande åtgärder vidtas, kommer troligen betydande störningar i Jordens fysiska och ekologiska system, sociala system, säkerhet och männsikans hälsa att inträffa. Vi måste minska utsläppen av växthusgaser med början nu.’ Inom APS är det okej att diskutera om protonens massa förändras med tiden och hur ett multiuniversum beter sig, men bevisen för den globala uppvärmningen är obestridliga?”

Trots en internationell kampanj under flera decennier för att driva igenom budskapet att ökande mängder av ”föroreningen” koldioxid kommer att förstöra civilisationen, delar ett stort antal forskare, många mycket framstående, dr Giaevers åsikter. Och antalet vetenskapliga ”kättare” växer för varje år. Anledningen är en samling envisa vetenskapliga fakta.

Kanske det mest obekväma är avsaknaden av globala uppvärmning under nu mer än 10 år. Detta är känt för etablissemanget som stödjer uppvärmningshypotesen, vilket man kan se i ”Climategate”-mejlen från klimatforskaren Kevin Trenberth 2009:

”Faktum är att vi inte kan förklara avsaknaden av uppvärmning just nu och det är en parodi att vi inte kan det.”

Men uppvärmningen saknas bara om man tror på datormodeller där så kallade återkopplingar som innefattar vattenånga och moln kraftigt förstärker koldioxidens mindre effekt.

Avsaknaden av uppvärmning under mer än ett decennium – i själva verket en mindre uppvärmning under 22 år än vad som förutspåddes sedan FN:s Intergovernmental Panel on Climate Change (IPCC) började utfärda prognoser – tyder på att datormodellerna kraftigt har överdrivit hur mycket ytterligare uppvärmning koldioxiden kan orsaka. Inför denna förlägenhet, har klimatalarmisterna flyttat sina högljudda trumvirvlar från uppvärmningen till extrema väderförhållanden, för att kunna tillskriva kodlioxiden allt ovanligt som händer i vårt kaotiska klimat.

Cui Bono – Följ pengarna

Varför finns det så mycket starka känslor kring frågan om den globala uppvärmningen, och varför har frågan blivit så besvärande att American Physical Society, som dr Gaever lämnade för några månader sedan, vägrade, efter den till synes rimliga begäran från många av dess medlemmar, ta bort ordet ”obestridliga” från sin beskrivning av en vetenskaplig fråga? Det finns flera skäl, och ett bra sätt att börja leta efter dessa är med den gamla frågan: ”Cui Bono?” Eller med den moderna uppgradering: ”Följ pengarna.”

Klimatalarmismen är till stor nytta för många, i och med att den tillhandahåller statliga medel för akademisk forskning och en anledning för regeringens byråkrati att växa. Alarmism erbjuder också en ursäkt för regeringar att höja skatterna, skattefinansierade subventioner för företag som förstår hur man bearbetar det politiska systemet, och ett lockbete för stora donationer till välgörande stiftelser som lovar att rädda planeten.

Vi talar för många vetenskapsmän och ingenjörer som har tittat noggrant och självständigt på klimatvetenskapen, och vi har ett budskap till alla kandidater till offentligta ämbeten: Det finns inga övertygande vetenskapliga argument för drastiska åtgärder i syfte att få bort koldioxiden ur världsekonomi. Även om man accepterar IPCC:s uppblåsta klimatprognoser, så är en aggressiv policy för att kontrollera en växthusgas inte motiverat ur ett ekonomisk perspektiv.

Om de valda kandidaterna känner sig tvingade att ”göra något” åt klimatet, rekommenderar vi att de stödjer de framstående forskare som ökar vår förståelse om klimatet med hjälp av väl kontruerade instrument på satelliter, i haven och på land, och i analysen av observationsdata. Ju bättre vi förstår klimatet, desto bättre kan vi klara av dess ständigt föränderliga natur, något som har komplicerat människans liv genom historien. Dock är en stor del av de stora privata och statliga investeringarna i klimatforskningen i stort behov av en kritisk granskning.

Varje kandidat bör stödja rationella åtgärder för att skydda och förbättra vår miljö, men det finns inget förnuftig i att stödja dyra program som avleder resurser från verkliga behov och som är baserade på alarmerande, men ohållbara, påståenden om ”obestridliga” bevis.

Claude Allegre, tidigare direktör för Institute for the Study of the Earth, University of Paris
J. Scott Armstrong, en av grundarna av Journal of Forecasting och International Journal of Forecasting
Jan Breslow, chef för Laboratory of Biochemical Genetics and Metabolism, Rockefeller University
Roger Cohen, medlem i American Physical Society
Edward David, medlem i National Academy of Engineering and National Academy of Sciences
William Happer, professor i fysik, Princeton University
Michael Kelly, professor i teknik, University of Cambridge, England
William Kininmonth, tidigare chef för klimatforskning vid Australian Bureau of Meteorology
Richard Lindzen, professor i meteorologi, MIT
James McGrath, professor i kemi, Virginia Technical University
Rodney Nichols, tidigare president i och koncernchef för New York Academy of Sciences
Burt Rutan, flygingenjör, konstruktör av Voyager och SpaceShipOne
Harrison H. Schmitt, astrounaut på Apollo 17-astronauten och före detta amerikansk senator
Nir Shaviv, professor i astrofysik, Hebrew University, Jerusalem
Henk Tennekes, tidigare direktör vid Royal Dutch Meteorological Service
Antonio Zichichi , ordförande i World Federation of Scientists, Genève

Källa