DEBATT. Tidigare vice ordförande i Cancerfonden: Cancerfondens Bengt Westermark har skrivit en replik på min artikel om cancerforskningen. Det mest intressanta i hans replik är det han inte skriver.
Text: Lars Bern (Antropocene) | Artikeln publicerades ursprungligen i Newsmill 2012-08-21
Westermark använder det vanliga argumentet att överlevnaden bland cancerpatienter fördubblats på 60 år. Vad han inte skriver är hur liten framgången faktiskt varit när det gäller att bota de sjuka. När det gäller att bryta den fortgående cancerepidemin med preventiva åtgärder kan knappast någon framgång noteras, om man undantar minskad tobaksrökning. Vi vet fortfarande skandalöst lite om hur kosten påverkar cancersjukligheten.
Det jag påpekar i min artikel är att den Big Pharma-styrda inriktningen på kemterapi/bromsmedicinering mycket riktigt ökat femårsöverlevnaden – men till vilket pris? Jag har tyvärr kunnat följa en rad personer i min nära omgivning som genomlidit den ytterst plågsamma och ofta ovärdiga behandlingen i ett antal år för sakta men säkert torteras till döds av ömsom cancern och ömsom kemiska preparat med hemska biverkningar. Av alla de jag följt är det få som blivit botade. Efter halvannat års verkningslös kemterapi blev jag själv botad från min cancer av kirurgiska ingrepp till priset av besvärliga handikapp.
Westermark hävdar felaktigt att jag skrivit att läkemedelsindustrin helt skall särskiljas från forskningens arena. Det jag skriver är att de astronomiska ekonomiska intressen som läkemedelsindustrin har på det här området har snedvridit och korrumperat forskningen. I brist på oberoende forskare sätter Big Pharma de facto agendan för vad som prioriteras både inom cancer- och hjärt/kärlforskningen. Westermark medger detta när han skriver att inom cancervården sker en snabb utveckling av läkemedel, främst av industrin, och för att kunna göra dem tillgängliga i vården krävs en stor forskningsinsats. Forskningsinsatsen är således främst inriktad på att göra Big Pharmas preparat tillgängliga i vården, där är vi tydligen eniga.
Om prevention skriver han att man är glada över att idag kunna konstatera att forskning på hur insulinnivåer påverkar cancerutvecklingen är ett hett forskningsområde, tvärt emot vad Lars Bern konstaterar. Jag har inte gjort något sådant påstående. Jag har däremot ifrågasatt varför man inte ägnar sig åt att studera hela kedjan kost-blodsocker-insulin-cancer? Svaret är givetvis det att läkemedelsindustrin inte har det minsta interesse av sambandet mellan kost och insulinnivån. Om insulin är en viktig faktor vid cancerutveckling som Westermark antyder, så planerar industrin givetvis en ny medicin som skall tas livslångt för att kontrollera insulinnivåerna, istället för det självklara att minska på den kost som höjer blodsockret – nämligen lättsmälta kolhydrater.
Avslutningsvis redogör Westermark för den procedur som prövningen av olika forskningsprojekt genomgår inom Cancerfonden. Eftersom jag själv några år deltog i det arbetet tillsammans med Westermark kan jag intyga att det är ett bra arbete som görs. Han berör dock inte med en stavelse vilka bias visavi industrin som forskarna i nämnden och de olika prioriteringskommittéerna har. Det tror jag skulle intressera donatorerna.
Text: Lars Bern
