DEBATT. Tidigare ledamot i Cancerfonden: Sverige har förlorat två riksdagsledamöter i cancer denna vecka. Tyvärr tyder mycket på att kampen mot cancer befinner sig i en återvändsgränd.
Text: Lars Bern (Antropocene) | Artikeln publicerades ursprungligen i Newsmill 2012-08-16
En av Sveriges mest lovande politiker Johnny Munkhammar har gått bort efter att en längre tid ha kämpat emot sin cancersjukdom. I går kom beskedet att även Socialdemokraternas förra gruppledare Carina Moberg har gått bort i cancer.
Den som får en cancerdiagnos börjar en plågsam resa där man hela tiden blir allt sjukare och ofta tvingas leva åratal med ett Damokles-svärd hängande över huvudet – var dag. Så småningom tar man sig ur eländet, ofta svårt sargad som jag själv gjort, eller så dukar man under som Johnny och Carina. Sanningen är den att cancerforskningen gjort förvånansvärt små framsteg – det handlar mest om att vi blivit bättre på att hålla de cancersjuka vid liv med vidriga cellgifter och andra bromsmediciner och/eller genom att operera bort angripna organ. Jag har sett allt för många nära vänner vandra denna Via Dolorosa med ständiga livskvalitetssänkande behandlingar för att hålla dem vid liv. Jag har ofta frågat mig om inte dagens cancervård mest förlänger plågan?
När president Nixon 1971 startade ”kriget mot cancern” pratade man om att göra en kraftsamling för att lösa ”cancerns gåta”. Cancern är inte längre någon gåta, forskarna har idag bra koll på vad som orsakar cancer och på förloppet av sjukdomen. Däremot har framstegen när det gäller att helt bota cancersjuka med några undantag varit minst sagt blygsam, trots en omfattande forskning. Cancerforskning har hög status och drar följaktligen till sig många begåvade forskare så det råder inte brist på kompetenser för att hitta lösningar. Jag tror snarast att felet ligger i de intressen som styr forskningen och ansvarar för gjorda prioriteringar. Ansvariga för finansiering av cancerforskning är politikerna, allmänheten genom Cancerfonden m.fl. och läkemedelsindustrin. De styr hur man prioriterar.
Med tanke på att var tredje person förr eller senare drabbas av cancer utgör cancerbehandling en växande mångmiljardmarknad för Big Pharma. Alltså är de företagen den största forskningsfinansiären. Man får sina inkomster på det här området främst från de preparat som används i cancervården. Man tjänar mer på preparat som bromsar och mildrar cancerns förlopp och mindre på metoder och preparat som botar. Eftersom det rör sig om vinstmaximerande företag prioriterar man givetvis forskning på det förra området.
Vi måste inse att industrins intresse inte sammanfaller med allmänintresset på det här området. Det cyniska i situationen är att för industrin gäller det att hålla cancerpatienterna vid liv så länge som möjligt utan att de blir helt botade. Döda och friska cancerpatienter ger inga intäkter. Industriforskningen handlar således mest om att få fram bättre bromsmediciner än konkurrenternas och när man fått fram ett preparat gäller det att arrangera studier som visar att de fungerar utan allt för besvärliga biverkningar. Här finns ett starkt intresse av att ”se till” att studierna får det resultatet. En framgångsrik metod för att påverka forskarnas attityder till de egna preparaten är att bjuda in dem till påkostade forskningsseminarier på exotiska platser och att erbjuda framstående forskare ”hjälp” genom att skriva och publicera tillrättalagda artiklar i kända tidskrifter i deras namn.
Cancersjuklighet och cancerbehandling kostar samhället enorma belopp årligen. Mot den bakgrunden är politikernas njugghet med forskningsmedel en dålig resursprioritering. Industrioberoende forskning finansieras idag till tre fjärdedelar av Cancerfonden och liknande organ. Statens snålhet har gått så långt att man t.o.m. ”beskattar” allmänhetens gåvor med overheadkostnaderna för de universitetsinstitutioner där forskningen bedrivs. Det innebär i praktiken att om du skänker en hundralapp till Cancerfonden så går först en dryg tiondel till administration och sedan går en betydligt större del till staten som ersättning för lokaler och infrastruktur.
En effekt av dagens situation blir att väldigt många forskare hittar en stor del av sina forskningsmedel direkt eller indirekt hos industrin och att de därmed fastnar i de prioriteringar som gynnar industriintressen. Fenomenet är likartat inom hjärt/kärlforskningen. En konsekvens blir att naturmediciner som Big Pharma inte tjänar något på får ringa uppmärksamhet och ofta utan vidare stämplas som pseudovetenskap. Jag minns när jag under min tid i Cancerfondens styrelse berättade för en professor om en bekant som ansåg sig botad från sin livshotande cancer av ett naturmedel. Hans reaktion var; då måste cancerdiagnosen varit fel! Tanken att närmare informera sig om naturmedlet tror jag inte ens nuddade hans medvetande.
Det är även tydligt hur dessa intressen försöker nedvärdera gamla icke patenterbara preparat som t.ex. ASA (acetylsalicylsyra) som visat positiva effekter för att förebygga några cancerformer. Med jämna mellanrum släpper man ut våldsamt överdrivna varningar om ASA:s biverkningar för att skrämma människor från att använda det. Att de moderna värk-, cancer- och hjärt-kärlpreparaten har långt värre biverkningar tiger man däremot om.
Trots att vi med god säkerhet tror att livsstilsfaktorer har stor betydelse för utveckling av cancer och för hur aggressiv en cancer blir, är intresset för sådana faktorer ringa bland forskare. Undantag är rökning där det idag råder enighet om hälsoeffekterna. När Cancerfonden fyllde 50 år föreslog vi från styrelsen att forskarna skulle ta fram förebyggande kostrekommendationer.
Resultatet blev ytterst nedslående. När man kartlade den forskning som fanns rörande sambandet mellan kost och cancer, visade det sig att forskningsresultaten var så få och motsägelsefulla att forskarna avrådde från att gå ut med några rekommendationer alls. Dagens kostdebatt visar att kunskapen rörande samband mellan kost och hjärt/kärlsjuklighet är lika dålig.
Det finns bl.a. mycket starka skäl att misstänka att höga insulinnivåer, som främst orsakas av kolhydratrik kost, har en stark inverkan på hur en cancersjukdom utvecklas. Trots detta har forskningsområdet låg prioritet. Detsamma gäller hur t.ex. höga halter fruktsocker i blodet påverkar cancertumörer. Att förebygga och påverka cancersjuklighet med en bättre kosthållning är givetvis ointressant för den som säljer läkemedel.
I den kultur som läkemedelsindustrin lyckats bygga upp inom forskningsetablissemanget har livsstilsforskning fått låg status. Devisen är ”ät vad du vill och blir du sjuk så får du mediciner av oss som staten betalar.” När jag i våras föreslog Hjärt-Lungfonden att man skulle göra en satsning på av industrin oberoende forskning rörande sambandet mellan kost och hjärt-kärlsjuklighet avvisades förslaget av styrelsen med motivet att en sådan satsning skulle ”skada Hjärt-Lungfondens anseende!”
Det är dags att ompröva hela cancerforskningen. För samhället finns det stora besparingsmöjligheter om man kan bryta den stigande cancerkurvan, för att inte tala om allt lidande som skulle kunna undvikas. Grundpelaren i en framtida cancerforskning borde vara en betydande expansion av forskning som är HELT oberoende av såväl läkemedels- som livsmedelsindustrin. Någon sådan forskning existerar nästan inte idag varken på cancerområdet och inte heller inom hjärta och kärl.
Forskningsresurser och forskartjänster måste skapas som gör detta möjligt. Det är även viktigt att de insamlingsorganisationer som likt Cancerfonden och Hjärt-Lungfonden drar in bidrag från allmänheten blir helt oberoende av industriintressen. Det är de inte idag. Forskningsråden i dessa organisationer innehåller forskare med band till industrin.
Låt Johnny Munkhammars tragiska bortgång bli en väckarklocka. Själva kan vi göra en insats genom att påverka våra politiker och genom att bara lämna bidrag till insamlingsorganisationer som kan visa sitt oberoende från industriintressen. Kräv att få se vilka bias som organisationernas experter har.
Text: Lars Bern
