Tommy Wennerstierna: De psykologiska teorierna bakom fallet Quick

Rättsanalytiker: Vittnespsykologen Sven Åke Christiansson från Quick-fallet är sprungen ur den grupp som importerat de psykologiska teorier som skapat en rättsosäkerhetspandemi i Sverige.

Text: Tommy Wennerstierna, rättsanalytiker | Artikeln publicerades ursprungligen i Newsmill 2012-08-14. NewsVoice fick Wennerstiernas tillstånd att återpublicera artikeln bakdaterad till rätt datum.

När jag lade ifrån mig Hannes Råstams utmärkta bok, ’Fallet Thomas Quick’, klickade jag fram ’meddelanden’ på Facebook för att läsa de meddelanden jag utväxlade med Hannes innan han fick den cancerdiagnos som föregick hans allt för tidiga död. Meddelandeboxen var tom, kanske tömde Hannes den innan han lämnade oss, kanske tar Facebook bort meddelanden efter 1 år, inget finns kvar.

Jag minns dock mycket väl vad jag frågade honom. En källa berättade för mig om några brev Thomas Quick, aka Sture Bergwall, gett Hannes Råstam. Breven skickades av en känd fd kriminalpolis till Quick i syfte att uppmuntra honom att erkänna de brott han kom att erkänna, och i vissa fall dömas för.

Det säger sig själv varför jag är intresserad av dem. Varför skriver en fd polis brev till Quick för att uppmuntra honom att erkänna brott han inte begått? I detta fall en fd polis som ofta dyker upp i mål, i hela landet, och försöker baxa dem till åtal och dom, utan att ha någon som helst anknytning till fallen. Förutom då att hon är en del av ett nätverk av individer som de senaste 20-30 åren sett incest, pedofiler och ritualmördare i varenda buske i riket.

Det förhåller sig tyvärr så olyckligt att vi i Sverige har ett antal professorer, poliser, advokater, politiker, journalister, psykologer, läkare och allmänhet som lider av politiskreligiösa vanföreställningar. Det yttrar sig i den sektlikande polisverksamhet, Cirkus Quick, som Hannes Råstam beskriver i sin bok. En verksamhet som helt saknar objektivitet, och bara handlar om projiceringar och att grupperingar och nätverk försöker flytta Sveriges rättstillämpning till ett tillstånd som påminner mer om hur man i Sovjet tillämpade psykologi för att sätta meningsmotståndare på mentalsjukhus, än om den rättsstat gemene man vill se i Sverige.

Inte bara det. Sverige är ett litet land med en liten elit. Det återspeglar sig på sidan 36 i boken, där Hannes skriver: ’En uppburen skribent, Kerstin Vinterhed, på Dagens Nyheter, beskrev uppväxthemmet (Quicks) som ”alldeles tyst och slutet mot omvärlden”. Det framkommer att Kerstin Vinterhed besökt Quick för att intervjua honom på Säter. Hannes Råstam tar upp det som exempel på medias påverkan på fallet.

Det Hannes missade är vem Kerstin Vinterhed på DN är. Kerstin Vinterhed är syster till Claes Borgström, Thomas Quicks försvarsadvokat. Den ene, Kerstin, uppburen skribent på DN, den andre, Claes, försvarsadvokat med goda politiska kontakter. Som båda, i olika former, arbetar med Quickfallet, och är syskon.

Det är sådant som får så många rättsärenden att se så märkliga ut i Sverige. Och det är när den granskande makten i form av DN:s reporter är släkt med försvarsadvokaten och denne har en familjebakgrund som skapar hans politiska preferenser som leder till inblandning i den politiska makten som det blir så knepigt med objektiviteten. Projiceringar, familjeband, politiska och religiösa föreställningar och åsikter tar över rättssäkerhet, sans och vett, helt enkelt.

Thomas Quick är dömd av 6 domstolar med i runda slängar 6 juristdomare och gissningsvis 18 lekmannadomare för mord han inte begått. Kostnaden för samhället beräknas av Leif GW Persson till ca 200 miljoner kronor.

Under 10 år var TQ ständigt hög på narkotika. Under dessa år vallades han av Cirkus Quicks psykologer, poliser, åklagare och sakkunniga experter på mängder av brottsplaster. Han flögs vid minst ett tillfälle i ett privathyrt jetplan till Gällivare för vallning. Trots att han ljög och fabricerade alla uppgifter om våld och perversioner valde Cirkus Quick att tro på honom. Inte nog med det, trots att mängder av kunniga individer i Sverige, Leif GW Persson, Jan Guillou, poliser, journalister, mordoffrens föräldrar och många andra de senaste 15-20 åren protesterat, så har ingen inom rättsväsendet velat göra om och göra rätt. Inte förrän nu, fyra år efter Hannes Råstams reportage för Dokument Inifrån.

Vad är då ’root cause’ i fallet Quick?

Jag vill hävda att detta inte är ett rättsövergrepp utöver det vanliga. Detta är möjligen ett helt normalt rättsövergrepp, av den typen som inträffar varje vecka i Sverige i lite olika former. Visserligen är det svenskt rekord i antal felaktiga domar mot en enda enskild individ. Men det förklaras enkelt med något jag ser i andra rättsfall, det är nämligen inte alls ovanligt att svenska domstolar väljer att döma på tidigare domar, utan att objektivt pröva varje enskilt mål.

Det i sin tur kommer sig av att domstolspersonalen är konform och lojal med sina kollegor. Det vet mycket väl att en dom som avviker från andra domares slutsatser kan komma att kosta dem karriären den dag den andra domaren eventuellt hamnar ovanför dem i karriärsstegen. Samma lojalitet finns också mot det politiska systemet. Det är inte bara nämndemän som är politiskt tillsatta. Det är rådmännen och lagmännen också. De utses nämligen av regeringen.

Att Quickaffären inte är ett rättsövergrepp utöver det vanliga beror också på det Hannes Råstam tar upp i sin bok: att poliser, som Seppo Penttinen, låter bli att ta med bevis som talar till den åtalades fördel händer ofta, att bevis slängs och bränns upp av åklagare är inte ovanligt, att vittnespsykologer ljuger ihop falsk vetenskap och får människor oskyldigt dömda har förekommit i mängder av fall i 30 år och inträffar ett antal gånger varje år, att läkare skriver falska läkarutlåtanden händer också varje år, att vittnen är helt irrelevanta, ljuger och ändå tas på allvar händer också altt som oftast i svenska domstolar. Inget av det Hannes Råstam beskriver är nytt. Det sker ofta, framför allt i mål om sexuella övergrepp, våldtäkt, mord, dråp och i vårdnadstvister.

En av de personer som återkommer hela tiden i Hannes Råstams bok är Sven Åke Christiansson, vittnespsykologen som arbetade med Birgitta Ståhle (vars man f ö arbetade som polischef) för att få Thomas Quick att erkänna så många vidrigheter som möjligt. De som arbetar med rättssäkerhets-frågor vet vad SÅC ställt till med i många mål. Han är sprungen ur en grupp knutna till Margit Norell, den person som importerat de psykologiska teorier som skapat en rättsosäkerhetspandemi i Sverige.

Låt mig citera Rigmor Robert och Marianne Ahrne från deras webplats om Da Costafallet:

”1900-talet var gnostikerpsykologernas århundrade. Varken Freud, Jung, Reich, Ferenczi, Klein, Horney, Bettelheim, Laing, Janov eller Margit Norell hade täckning i verklighet för allt i sina respektive teorier. I fallbeskrivningar gav psykoterapeuter sig själva rätt att ändra, försköna, förfärliga. Terapeuten hade tolkningsföreträde. Ändamålet helgade medlen. Patientsäkerhet tänkte få på då.

Margit Norell är okänd för allmänheten. Men det borde hon inte vara. För inom den svenska bortträngda-minnen-rörelsen var denna ampra dam en guru. Hon var född 1914 och levde till 2005. Sex av hennes lärjungar skrev 1999 en antologi, Ett rum att leva i. Om djupgående psykoterapeutiska processer och objektrelationsteori (Carlsson Bokförlag). Margit Norell har inte publicerat mycket men i den boken skriver hon ett kort förord.

Samtliga skribenter bugar för henne som sin gemensamma handledare. Handledarkulturen inom psykoterapin är för övrigt ett socialt fenomen bortom insyn. En het potatis som borde granskas och problematiseras.

Margit Norell, född Quensel, var psykoanalytiker men också en rebell. På 1960-talet bröt hon sig ur den psykoanalytiska föreningen. Hon tog initiativ till en ny förening för ”holistisk” psykoanalys. Sedemera bröt hon upp även från den. Margit Norells aversion mot freudianer verkar ha fortplantats till hennes lärjungar. De skriver: ”Medan Freud står för en konserverande och desillusionerad människosyn och samhällssyn kan objektrelationsteori vara ett alternativ för den som söker en annan djupgående förståelse.”

Boken igenom upprepas detta tal om ”djup” och ”djupgående”. Idag ligger Margit Norells och Birgitta Ståhles outgivna bokmanus om ”seriemördaren” Thomas Quick på åklagarnas skrivbord. Thomas Quick finns inte mer. Sture Bergwall har blivit sig själv igen. Hans första resning är beviljad och ytterligare sju morddomar väntar på att rivas upp. Några skrattar andra vill gråta över hur det blev.”

I nätverket runt den karismatiska Margit Norell ingick Birgitta Ståhle, Cajsa Lindholm, Gillan Liljeström, Kerstin Turstedt, Tulla Brattbakk-Göthberg, Britt Andersson, Hanna Olsson, Sven-Åke Christiansson samt läkarna & psykologerna på Säters rättspsykiatriska sjukhus. Margit var gift med prästen och folkbildaren Curt Norell.

Trots sin kristna förankring – eller kanske just därför – var Margits huvud fyllt av funderingar om perversioner, seriemord, incest, multipla personligheter och annat ruggigt. Margit Norell kallade sin psykodynamiska terapivariant för ”objektrelationsteori”. Namnet var hämtat från den engelske barnläkaren Donald W. Winnicott som utgår från mor-barn-symbiosen i livets början. Winnicott tyckte om att soliga söndagar flyga ballong över Englands kullar. Han var vän till en av mina vänner. Jag tänker att denne sympatiske barnläkare, som dog 1971 skulle vända sig i graven om han bara visste! För hur kunde Norellgänget göra svart ockultism om våld och sex av Winnicotts jordnära psykologi om barns anknytning, mognadssteg och frigörelse från sina mammor?

Förklaringen är tankeepidemin eller rättare sagt tankepandemin.1900-talet var gnostikerpsykologernas århundrade. Varken Freud, Jung, Reich, Ferenczi, Klein, Horney, Bettelheim, Laing, Janov eller Margit Norell hade täckning i verklighet för allt i sina respektive teorier. I fallbeskrivningar gav psykoterapeuter sig själva rätt att ändra, försköna, förfärliga. Terapeuten hade tolkningsföreträde. Ändamålet helgade medlen. Patientsäkerhet tänkte få på då”.

Det är här, i denna grupp och med deras teorier, de svenska rättsskandalerna tar sin början. Till slut så blir skandalerna så många att de blir norm. Gruppen har fått så stort genomslag att de nu, när vi skriver året 2012, har ett stort antal anhängare inom domstolar, polis, politik, media, kvinnojourer och sjukvård. Med anhängare menar jag då inte en dold struktur, det finns ingen konspiration här, utan ett stort antal individer som delar verklighetsuppfattning i gränslandet mellan politik, ideologi, religion och juridik.
De två viktigaste personerna i detta ideologiska sammanhang nämns i förbigående i Hannes Råstams bok: Christian Diesen och Madeleine Leijonhufvud. I Hannes bok nämns de dock i ett annat sammanhang – avsättandet av JK Göran Lambertz, som bytte arbete med fd skolkompisen från Uppsala Universitet, Anna Skarhed.

Det är ingen slump att dokumentären ’Könskriget’ börjar som den gjorde, att visa TV-bilder från reportage om rituella mord på små barn. Könskriget visar hur de tänker och tror. Det var ingen slump att ROKS dåvarande ordförande talade om ’ritualer män har’ där hon påstår att svenska män våldtar och mördar i organiserad form som en del av en patriarkalisk tradition. Det är inte heller en slump att den aldrig mer får visas på svensk television, utslagsrösten i Granskningsnämnden hörde nämligen till en person som idag är minister och tidigare har varit aktiv i kvinnojourerna.

Hannes Råstam snuddar i sin bok vid dessa namn och personsamband. Givet det arbete han föresatte sig är det rimligt. Han kunde naturligtvis inte gräva i allt, det han åstadkom var helt fantastiskt. Samtidigt var det inte överjordiskt på något sätt. Han hade ett driv som gav honom förmågan att samla in all fakta. Det han gjorde sedan skilde honom från de flesta andra grävande journalisterna. Han skapade timelines, kategoriserade och systematiserade alla uppgifter. Ur detta kom svaren och sambanden.

Och det märkliga är att det han gjorde, tidslinjen, inte är något som tas fram standardmässigt i svenska domstolar. I det svenska rättssystemet är det, i den delen, best-in-show som gäller, domstolen gör en avvägning av vilken part som är mest trovärdig i sakframställan. Inte fakta. Advokatens skärpa avgör ofta.

När jag lade ifrån mig Hannes Råstams bok så tänker jag också att det är så mycket man borde ta ställning till. Antalet spår att analysera vidare är många. Svenska Dagbladet redovisar partiernas inställning till en eventuell oberoende kommission. Jag kan säga hur det blir med det – det blir inget. Alltför många politiker har sina fingrar i rättssystemets syltburkar, allt för många i rättssystemets korridorer har för mycket att förlora på en oberoende granskning.

Om man trots det skulle krypa till korset kommer en sådan kommission inte att syna ’root cause’, därtill är vissa grupper för starka. Det handlar inte om Quickfallet i sig, detta är ett mycket större problem med förgreningar in i politik, domstolar, universitet, media, kvinnojourer och NGOs. Det jag beskriver är inte en konspiration, det är en politisk religiös gruppering som skär genom olika delar av vårt samhällsliv, med en tyngdpunkt på Uppsala Universitet och NCK, Nationellt Centrum för Kvinnofrid, och en samhällsutveckling som pågått i snart 30 år. En utveckling där de flesta förväxlar politiken aka feminismen, med psykologin, som i sin tur influerats av religionen – en i Uppsala ständigt närvarande kraft.

Jag tar fram en uppsats [PDF] skriven av Alexandra Brundin Urisman publicerad på www.jurdiskpublikation.se. Hon sammanfattar, på ett sätt som inte rymdes i Hannes bok, hur juridiken hanterat de psykologiskt relaterade vittnesmålen i fallet Quick. Hon tar upp den fria bevisvärderingen, som har en stor betydelse här:

’Fri bevisprövning

Rätten skall efter samvetsgrann prövning av allt, som förekommit, avgöra, vad i målet är bevisat.” I 35 kap. 1 § 1 st. RB stadgas principen om fri bevis­ prövning. I denna ryms såväl principen om den fria bevisföringen som den om den fria bevisvärderingen.

I förarbetena till RB slås fast att principen innebär att det inte uppställs någon begränsning för vilka kunskapskällor som får an­vändas för att få fram sanningen och att domaren vid sin bevisvärdering inte är bunden av legala regler.

Inte ens om ett bevis eller en utsaga framkommit på olagligt sätt är detta förbjudet att använda som bevisning, även om tillkomstsättet kan påverka hur beviset värderas’.

Det ställs mot det Sven Åke Christiansson stått för i Quickfallet:

’I sin bok ”Traumatiska minnen” beskriver professor Sven ­Åke Christianson bortträngda minnen såsom att människan utestänger information från med­ vetandet. Han hänvisar till Freuds teorier och skriver vidare att de bortträngda minnena kan konverteras till symptom. Glömskan beror i dessa fall, skriver Christianson, på att människan inte kan komma åt minnena och inte på att minnena skulle ha suddats ut. Oåtkomligheten till minnena kan bero på ett misslyckande att hitta informationen eller på så kallad inhiberad framplock­ning. Det senare innebär att problemen att plocka fram minnena blir större med tiden.’.

Som i sin tur ska ställas mot:

’Elisabeth Loftus, Deborah Davis och William C. Follette skriver i Journal of American Academic Psychiatry Law år 2001 om riskerna med terapiformer som syftar till att framkalla bortträngda minnen och huruvida det ska krävas ett samtycke från patienten vid sådan behandling. Författarna konstaterar att det inte finns någon vetenskaplig grund för att behandling genom framkallande av minnen ger någon positiv effekt för patienten.

Vidare konstaterar man att det är allmänt accepterat bland kognitiva psykologer att falska minnen kan skapas genom många olika sorters terapiformer och att riskerna för detta vid framkallande av minnen är mycket stora. Författarna slår till sist fast att ett informerat samtycke hos patienten är att rekommendera innan behandlingar av denna typ inleds. Detta för att patienten ska vara införstådd med riskerna innan behandlingen startar.’.

Hur nu en person fulltankad med Benzo ska kunna ta till sig den upplysningen?
Jag tänker skicka ett meddelande på Facebook till Hannes Råstam: ’Du vet att hon journalisten – Kerstin Vinterhed – som skrev om Quickfallet på DN, är syster till Quicks försvarsadvokat, Claes Borgström? Bra att veta, kanske.

Det sitter f ö en man på Skogome just nu, nyligen dömd till flera år i finkan, antagligen oskyldigt, på ett ’expert’-utlåtande av Sven Åke Christiansson. Har du möjlighet att titta på det?

Text: Tommy Wennerstierna