DEBATT. Ledamot av Ingenjörsvetenskapsakademin: Det är 60 år sedan folkmördaren Stalin dog. Det ger mig anledning att reflektera över den fara som lurar när pseudovetenskap upphöjs till statsreligion på det sätt som skedde under Stalins styre och som även sker i dagens svenska samhälle.
Text: Lars Bern (Antropocene) | Artikeln publicerades ursprungligen i Newsmill 2013-03-18
Den ukrainske forskaren Trofim Lysenko förfäktade i början av 1900-talet en hypotes utan vetenskaplig evidens, om att förvärvade egenskaper kunde gå i arv och att man därför kunde lära såväl växt- som djurarter att leva i en för dem främmande miljö och att denna miljöanpassning sedan skulle ärvas av nästa generation.
Denna hypotes passade Stalins kommunister perfekt när man skulle skapa den nya Sovjetmänniskan. Lysenkos pseudovetenskap upphöjdes således trots avsaknad av evidens, till Sovjetstatens uppfattning och ledde till att all traditionell evidensbaserad forskning kring genteknik förbjöds.
Den enorma satsning som gjordes på jordbruket baserat på hypotesen ledde senare till historiens kanske största skörde- och miljökatastrof. Satsningen var en bidragande orsak till omfattande svält och död i såväl Sovjetunionen som Kina. Bara Maos Det Stora Språnget orsakade att tiotals miljoner människor svalt ihjäl pga helt felslagna skördar. Världens värsta miljökatastrof runt Aralsjön orsakades av jordbrukspolitiken.
Numera är namnet Lysenko synonymt med politiskt legitimerad pseudovetenskap.
Genushypotesen
Det är frestande att skratta åt Stalintidens stolligheter, men skrattet fastnar snabbt i halsen när jag inser att våra upplysta politiker bygger sin politik på minst lika löjeväckande pseudovetenskap. Lysenkoismen är högst levande här och nu. Efter att ha tittat på den Norska TV-serien Hjernevask inser jag att dagens svenska genusforskning har väldigt mycket gemensamt med Lysenko.
Trots det har detta forskningsområde upphöjts till statsreligion av den vänsteraktivistiska feministrörelsen. Och som vanligt när det gäller vänsterextremisterna har de lyckats få sina tokigheter accepterade som politiskt korrekta av en taktikdriven politikerklass, som räds media där extrema vänstersympatier och radikalfeminism har en solid dominans bland journalister.
Det är vanligt att politiserade forskare helt i strid med biologin som är en gammal etablerad naturvetenskap, påstår att könet är en social konstruktion, dvs. att skillnader mellan hanar och honor är helt betingade av uppfostran och inte är biologiskt styrda. Enligt genusforskningens lysenkonister har gener och hormoner ingen betydelse för skillnader mellan honor och hanar.
När jag stöter på dessa pseudovetenskapare brukar jag fråga dem om de vet varför hundägare alltid frågar om könet på den andra hunden när man möts på promenaden? Skälet är att hundar beter sig helt olika beroende på kön och det beror inte på uppfostran. Gener och hormoner styr väldigt mycket i en hunds beteende och skillnaden mellan honor och hanar är mycket tydlig.
Jag kan tillägga att kunskapen om dessa skillnader gör att jag alltid vill ha en tik när jag väljer hund. Människan är till över nittio procent biologiskt identisk med hundar.
Genusforskarna vore skrattretande om inte konsekvenserna för samhället av deras pseudovetenskap vore så allvarliga. Den har bl.a. lett till att politiker och myndigheter fått för sig att alla yrkesgrupper skall ha en jämn könsfördelning. Det ska helst vara hälften av varje kön på alla arbetsplatser. Därför har det t.ex. kvoterats in kvinnor inom brandförsvaret trots att dessa kvinnor haft betydligt sämre meriter för arbetsuppgifterna än manliga sökande.
Detta missriktade och diskriminerande jämställdhetsarbete kan leda till att människoliv går förlorade i nödsituationer. I media har det nyligen förekommit uppgifter om en kvinnlig brandman som behövde tio minuter för att forcera en säkerhetsdörr som normalt skall kunna öppnas på under minuten.
På motsvarande sätt finns det givetvis arbetsuppgifter på en rad områden som är mindre lämpliga för män respektive kvinnor. Jämlikhet mellan kvinnor och män borde handla om att värdera meriter och sätta lön oberoende av kön istället för att bygga på falsk vetenskap.
Fetthypotesen
Ungefär samtidigt med Lysenko matade den ryske läkaren Nikolaj Anitschkow växtätande kaniner med äggulor och kunde observera åderförfettning hos kaninerna. Av det drog han slutsatsen att även människor skulle drabbas av åderförfettning när de åt ägg.
Experimentet var lika intelligent som att mata människor med gräs för att fastställa vad som skulle hända med kaniner om de matas med gräs. Resultatet blev trots det ovetenskapliga förfarandet, att kolesterol började betraktas som en riskfaktor för åderförfettning även hos äggätande människor.
Under efterkrigstiden tog den framstående amerikanska näringsfysiologen Ancel Keys upp tråden och presenterade sin hypotes om ett samband mellan fet kost och hjärt/kärlsjuklighet. Han kom med en studie av sju länder där han påstod sig visa ett sådant samband.
Problemet var att han hade plockat ut de 7 länderna ur ett material på totalt 22, där sambanden var betydligt otydligare eller saknades helt. Två pseudovetenskapliga studier etablerade sålunda uppfattningen att fet animalisk kost var skadlig för människors hälsa, trots att människans metabolism sedan flera miljoner år var genetiskt anpassad till animalisk kost.
Det var av allt att döma t.o.m. så att vår art Homo Sapiens uppkom när människor började äta animaliskt fett och våra hjärnor blev mer utvecklade.
Keys studie sammanföll med politiska ambitioner i USA att stötta det amerikanska jordbruket och samtidigt få fram riklig tillgång på billig mat som kunde mätta alla amerikaner. Hypotesen att intag av animaliskt fett var skadligt för människors hälsa passade politikerna perfekt.
År 1977 kom därför Dietary Goals for the United States som innehöll rekommendationen att amerikanerna borde äta mindre kolesterolrik mat såsom flertalet animaliska produkter. Rekommendationerna hade utarbetats av en kommission under ledning av den tidigare presidentkandidaten George McGovern.
De amerikanska rekommendationerna upphöjdes till statsreligion över hela västvärlden, bl.a. hos svenska Livsmedelsverket. Många kommer säkert ihåg kampanjen om att äta sex brödskivor per dag. Livsmedelsindustrin nappade direkt. Minskat fett innebar en gigantisk ny marknad för processad industrimat, baserad på mycket billiga råvaror och där det naturliga innehållet av fett till stor del tagits bort.
Eftersom den magra industrimaten tappade sin smak när den naturliga smakförstärkaren tagits bort, började man för smakens skull tillsätta socker och industrikemikalier (t.ex. glutamat) av olika slag. Vi fick även en enorm marknad för sötade drycker från globala företag som Coca Cola medan normalfet mjölk svartlistades.
Läkemedelsindustrin började sälja läkemedel för tusentals miljarder dollar som skulle sänka kolesterolet i blodet och dölja symptomen på de metabola sjukdomar som människor fick när de började följa de rekommenderade kostråden.
När vi idag kan summera effekterna av dessa politiskt styrda kostrekommendationer, ser vi tydligt hur den epidemi av fetma, diabetes, kärlsjuklighet, Alzheimer och cancer som vi idag kan bevittna tog fart åren direkt efter McGovern rapporten. Exempelvis så ökade antalet dödsfall i Alzheimer i USA under åren 1990 till 2010 med 500%!
Vi ser liknande utveckling för en rad andra metabola sjukdomar. Med andra ord denna västvärldens egen Lysenkonism är på väg att orsaka världshistoriens största hälsokatastrof. Skillnaden mellan kommunismens vansinniga jordbrukspolitik och vår hälsopolitik är att de svalt ihjäl, medan vi äter ihjäl oss samtidigt som vi bryter ner vår hälsa med livsfarlig övermedicinering. Orsaken är åter politiskt sanktionerad pseudovetenskap.
Det finns idag ingen vetenskaplig evidens för att naturliga animaliska fetter är skadliga för människors hälsa och det finns ingen evidens för att kolesterol är det som orsakar hjärt/kärl-sjuklighet. De studier som etablissemanget vanligtvis stödjer sig på är oftast dirigerade av läkemedelsindustrin, vilket många gånger innebär ett kvalificerat manipulerande med statistiska data och förtigande av oönskade resultat.
AGW-hypotesen
I början av 80-talet identifierade FN-byråkratin globala miljöfrågor som ett viktigt område för FN. Politiker som bl.a. Olof Palme såg ett behov av överstatlig maktutövning som kunde ge en ny viktig uppgift för FN, där politiker som han själv skulle kunna få en mer framträdande roll i världspolitiken. Frågan om människans klimatpåverkan uppmärksammades på en rad forskarkonferenser som sponsrades av bl.a. UNEP.
Vid en sådan konferens 1985 formulerades en hypotes om global uppvärmning orsakad av människans utsläpp av växthusgaser, den s.k. AGW-hypotesen. Den ledande initiativtagaren var Palmes nära rådgivare den svenska meteorologiprofessorn Bert Bolin.
Med AGW-hypotesen som avstamp beslutade FN att bilda klimatpanelen IPCC med Bolin som ordf för att samla den vetenskapliga grunden för riskbedömning av klimatförändring orsakad av människan. Andra orsaker till variationer i klimatet var man inte intresserade av. Från FN:s sida fanns givetvis ett intresse av att vetenskapen skulle vara så alarmerande som möjligt.
Det skulle innebära att FN kunde vidga sin överstatliga makt. Storbritanniens premiärminister Margaret Tatcher som sökte en ursäkt för att kunna knäcka det militanta kolgruvearbetarfacket såg i klimatfrågan sin chans. Hon backade upp FN och tog initiativet till att starta ett center för klimatprognoser och forskning (Hadley Centre) som kom att bli en central resurs i FN:s arbete med att visa på människans klimatpåverkan.
AGW-hypotesen hade som grund gammal kunskap om olika gasers växthuseffekt. Forskarna byggde datormodeller där de försökte simulera effekten av främst den stigande halten av koldioxid i atmosfären.
Eftersom koldioxid vid förindustriella halter på 0,03% i stort sett redan hade mättat sin växthuseffekt, var den ökade uppvärmning som man kunde räkna fram ganska ringa. Stegringen av koldioxidhalten under hela 1900-talet till ca. 0,04% hade på sin höjd inneburit en uppvärmning på en halv grad.
För att det skulle vara någon mening med IPCC:s arbete gjorde FN:s forskare ett eget antagande att den lilla effekten från stigande koldioxidhalt skulle förstärkas flera gånger, genom en indirekt påverkan på den mycket viktigare växthusgasen vattenånga. Så fick man fram modellberäkningar som pekade på en global uppvärmning på flera grader och FN-byråkrater och politiker fick det argument man sökte.
Problemet med forskarnas datormodeller var att de inte verifierades av faktiska observationer och den måttliga uppvärmning som iakttagits under slutet av 1900-talet avstannade efter 1998, vilket modellerna inte förutsett. Det skedde trots en snarast accelererad ökning av koldioxiden i atmosfären sedan dess.
Bristen på evidens brydde man sig inte om inom FN-kretsen utan modellberäkningarna behandlades som vetenskapliga bevis för hypotesen om en skenande global uppvärmning orsakad av människan. En ny politiskt sanktionerad pseudovetenskap var etablerad.
Hela det västliga politiska och vetenskapsbyråkratiska etablissemanget ställde sig bakom hypotesen och den lades till grund för en av historiens dyrbaraste samhällsomställningar någonsin. Självklart gick EU-byråkraterna i spetsen, klimatfrågan motiverade ju att öka deras överstatliga makt.
Vänsterradikalerna älskade hypotesen som motiverade en omfattande begränsning av människors frihet och införande av en politiskt styrd ekonomi. En propagandaapparat utan like drogs igång bl.a. med hjälp av alla etablerade media som helt struntade i sin roll som kritisk granskare av den förda politiken.
Inom forskarsamhället hände samma sak som under lysenkonismen i Stalins Sovjet, alla som hade andra evidensbaserade förklaringar till vad som styr klimatet tystades. Anslag drogs in, karriärer spolierades och forskarna runt FN lyckades under några år stoppa publicering av nästan alla vetenskapliga artiklar som ifrågasatte deras hypotes.
Det förekom t.o.m. allvarliga propåer att precis som i Stalins Sovjet, kriminalisera de som ställde sig skeptiska. Debattklimatet blev mycket smutsigt med tillmälen som klimatförnekare och flat-eater regnande över skeptikerna. Sveriges två ledande alarmister skrev t.o.m. en bok med titeln ”Den stora förnekelsen”. För egen del blev jag bl.a. hånad för mitt kön och min ålder på ledarplats i en högst respektabel dagstidning.
Den pseudovetenskapliga bubblan började pysa i samband med FN:s skandalösa klimatkonferens 2009 i Köpenhamn. En whistle-blower publicerade en omfattande mejlväxling mellan FN:s klimatforskare som avslöjade vidsträckt fusk och manipulation av klimatdata för att underbygga den falska hypotesen, trots att faktiska observationer pekade åt motsatt håll. P
å senare år har den vetenskapliga processen vaknat till liv igen och en rad arbeten har publicerats som på olika sätt motsäger eller förminskar AGW-hypotesens betydelse. Den vetenskapliga konsensus som vetenskapligt okunniga politiker fortfarande hänvisar till existerar inte.
Sakta men säkert smyger sig den ena efter den andra av västvärldens politiker bort från chikanen att ha blivit så grundlurade av de gamla vanliga alarmisterna, sedan man varit oklok nog att använda dem som rådgivare.
Utanför västvärlden har man skickligt utnyttjar vår galenskap för att skuldbelägga oss och avkräva oss rundhänt ersättning för den förmenta skada våra historiska koldioxidutsläpp har orsakat. Själva struntar man blankt i att vidta åtgärder för att minska sina utsläpp, vilket innebär att utsläppen av koldioxid snarast accelererat på senare år.
Ett ödets ironi är att den stigande koldioxidhalten hittills verkar vara en välsignelse för mänskligheten och huvuddelen av livet på jorden. Den gör att grödor växer bättre och växtlighet är mindre känslig för torka, vilket mättar fler munnar och får öknarna att krympa. Att det även blir lite varmare har samma gynnsamma effekt.
Slutsats
Det är tveklöst ett skrämmande underbetyg för det västliga demokratiska samhället att vi ofta agerar på ett sätt som är näst intill identiskt med Stalindiktaturens lysenkonism. Slutsatsen är att politiker skall hålla sig borta från alla försök att styra vetenskaplig forskning. Just nu går utvecklingen åt helt fel håll i det avseendet.
Politiker vill väldigt gärna finna stöd i en enig vetenskap, de inser inte att vetenskapens själ är att aldrig vara enig, att alltid söka nya och bättre förklaringar. Science is never settled!
Text: Lars Bern, Antropocene
