DEBATT. I ett läge där ett kallare klimat minskar jordens totala jordbrukskapacitet och förmåga att generera förnyelsebar energi kommer Sverige att tvingas att importera såväl mat som energi. Alla som har den minsta förståelse för hur världsmarknaden fungerar inser hur detta minskar istället för att öka hållbarheten för det svenska samhället. Klimatpolitiken är ett svek mot våra barn och barnbarns möjligheter att fylla sina grundläggande behov.
Text: Lars Bern (Antropocene) | Artikeln publicerades ursprungligen i Newsmill 2013-05-15
Målet för den svenska miljöpolitiken är att vi skall skapa ett hållbart samhälle. Begreppet hållbar utveckling lanserades år 1987 av FN:s s.k. Bruntlandkommission, som en utveckling som tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov. Många tror säkert att våra enorma kostnader för klimat- och miljöpolitik för oss närmare det målet. När det gäller klimatpolitiken tyder dock mycket på att den försämrar samhällets hållbarhet.
Hållbarhetsmålet och de krav på miljö- och energipolitiken som ställs från de partier (Mp, V och C) som främst säger sig företräda någon sorts grön linje är inte förenliga. Att man ställer sådana krav tyder på en oförmåga att räkna på helt elementära samband mellan våra fysiska resurser och vår snabbt växande kommande generations behov. Jag ställer mig ibland undrande frågan om denna oförmåga kan ha ett samband med att många av dagens unga politiker utbildats i den katastrofalt dåliga skolan. De verkar helt enkelt inte förstå de grundläggande sambanden och de klarar av allt att döma inte heller av att räkna på dem!
I sin artikel den 5 maj visade professor Karl-Ove Arnstberg att den ”gröna” politiken haltar redan på en så elementär nivå som de svenska jord- och skogsresursernas kapacitet att klara försörjning av livsmedel och förnyelsebar energi. Teoretiskt kan den svenska jordbruksarealen på tre miljoner hektar bara livnära ca. 7,5 miljoner innevånare med egenproducerade livsmedel. Således fjärran från den unga Centerledarens drömmar om 30 miljoner innevånare. Vår nordliga breddgrad med lite sol och kallt klimat sätter en klar gräns. Om vi därtill tar hänsyn till krav på att jordbruket skall bedrivas ekologiskt, sjunker produktiviteten och siffran över hur många som kan livnäras till ca. hälften, i bästa fall 4 miljoner.
Ekologiskt jordbruk som inte utarmar jordarna förutsätter att man bedriver en verksamhet som bygger på humusuppbyggande odling med kvävefixerande grödor och vars fodervärde förädlas av betesdjur som kor och får. Sådan s.k. vallodling gör att kolbindningen i marken ökar. Vallen kräver inte prima jordbruksmark och dess egenskaper balanserar miljöpåverkan från de idisslande betesdjuren. Korna och andra idisslare som får och getter äter de fiberrika växterna som klöver och gräs. Dessa är långsiktigt nödvändiga för att upprätthålla humusbalansen i jordarna. Korna förädlar det för oss människor ej ätbara till nyttig och näringsrik mjölk och kött och recirkulerar tillbaka värdefull organisk gödsel. Denna form av kombinerad djurhållning och odling är det mest ekologiska jordbruket. Dagens nötproduktion bedrivs endast i mindre utsträckning på detta sätt, den har av ekonomiska skäl blivit allt mer beroende av importerat kraftfoder. Köttproduktion från olika enmagade djur som t.ex. svin saknar de uppenbara ekologiska fördelarna som idisslarna uppvisar och kan inte bedrivas hållbart utan förblir beroende av konstgödning och importerat kraftfoder.
Försöken från veganer och vänsterpolitiker inom främst systerpartierna Mp och V att stigmatisera föda baserad på nötkött saknar miljömässigt stöd när det gäller naturbeteskött. Vegetarianer argumenterar med religiös glöd för sitt köttmotstånd på ett sätt som påminner om judendomens och islams förbud mot fläsk. Vänstern ogillar helt enkelt nötkött därför att det ses som en rikemansföda. Politiken är nog mer motiverad av deras kamp mot det borgliga samhället, än av miljöhänsyn. Miljöargumentet mot nötkött hakar upp sig på metanutsläpp från djuren. Larmen om metans farlighet som växthusgas är som vanligt grovt överdrivna. Metan är väldigt reaktivt och bryts därför snabbt ner till betydligt harmlösare beståndsdelar. I luftens miljö med 20% syre kommer aldrig metanhalten att kunna bli särskilt hög.
Vi måste också inse att möjligheterna att med bibehållen produktivitet utvidga åkerarealen genom att omvandla skogsmark är ytterst begränsad. Den kvarvarande skogsmarken är helt enkelt olämplig för jordbruk. Ytterligare en del kan möjligen användas som betesmark för kor, hästar, getter och får. De skogsmarker som varit lämpade för jordbruk är i stort sätt redan omvandlade. Vi kommer m.a.o. att förbli starkt beroende av att kunna importera livsmedel vad vi än gör.
Arnstberg analyserar även hållbarhetskravet på inhemsk förnyelsebar energi och de gröna partiernas krav på att kärnkraften skall avvecklas. Han visar på att detta inte heller låter sig göras utan att skövla alla våra skogar och därtill ta jordbruksmark i anspråk för energiskog. Han visat att inte ens 42.000 vindkraftverk är en lösning, trots den irreparabla skada som de skulle tillfoga såväl ekonomin som svensk natur och djurliv. Eftersom vi redan har brist på jordbruksmark är kravet på inhemsk förnyelsebar energiförsörjning utan kärnkraft helt verklighetsfrämmande. Till detta kommer den svenska skogsindustrins behov av råvaror för sin för samhällsekonomin viktiga produktion av olika pappersprodukter. Vi kommer efter en kärnkraftsavveckling att bli stark beroende av import av såväl el som drivmedel även om vi anstränger vår natur till bristningsgränsen. Jag frågar mig också, varifrån dessa gröna drömmare har tänkt sig att hämta all el som kommer att behövas för att ladda batterierna i alla eldrivna fordon som de vill ha? Man tänker ju lägga ner halva elproduktionen.
S.k. förnyelsebara energitekniker ger en el som är dyr och intermittent och som ställer enorma krav på nya investeringar i kraftnätverket. Till detta kommer nödvändig back-up kapacitet för att täcka upp samhällets behov när den förnyelsebara energin står still p.g.a. väderförhållanden som vi inte kan styra över. En total livscykelanalys av den förnyelsebara energin och alla tilläggsinvesteringar som blir nödvändiga, visar att dessa energiformer inte ger några hållbarhetsvinster utan tvärt om skapar en icke tillförlitlig elförsörjning och en ruinerad natur.
Jag har i en artikel på den ledande miljöbloggen The Climate Scam pekat på det faktum att klimatet främst styrs av yttre faktorer, där jordens förhållande till solen är den dominerande. Vi vet genom flera mogna forskningsområden att dessa yttre faktorer med regelbundenhet ändrat klimatet på jorden, långt innan människan kom in i bilden. Människans framgång som art har hittills berott på vår förmåga att anpassa oss till detta växlande klimat. Med hjälp av mogna vetenskaper som geologi, astrofysik m.fl. kan vi ganska väl förutsäga klimatvariationernas beroende av solaktiviteten. En rad andra klimatpåverkande faktorer är dåligt kända, varför de som påstår sig kunna beräkna mänsklig påverkan saknar en säker referenspunkt att utgå ifrån. De pratar helt enkelt i nattmössan för att referera en av våra ledande klimatforskare.
Ett snabbt växande antal forskare menar att solaktivitetens aktuella utveckling talar för att jorden nu går mot en period med betydligt kallare klimat, detta trots alla larm om motsatsen. Förutsägelserna varierar allt ifrån några decenniers kyla till en flera hundra år lång köldperiod liknande den lilla istiden. Den måttliga globala uppvärmning som till dels orsakats av stigande koldioxidhalt i atmosfären har avstannat sedan 17 år, trots att koldioxiden fortsatt stiga. Det är sannolikt ett tecken på att solen tagit kommandot över klimatet och att vi måste planera för en period med ett betydligt kallare klimat.
Om vi går så långt vi kan med inhemsk livsmedelsproduktion och förnyelsebar energi så leder detta till att hela den svenska naturen måste stå på tå och rörelseutrymmet för naturliga variationer i väder och klimat blir ytterst litet. Sverige levde en gång på i princip inhemsk livsmedelsproduktion och handeln stod för en mindre del. Under denna tid var en helt dominerande del av arbetskraften engagerad i livsmedelsproduktionen och trots det stod nöden nästan alltid utanför dörren. En köldperiod ledde direkt till en mycket negativ utveckling av såväl jordbrukskapaciteten som skogens kapacitet att generera biobränsle. Samma mönster skulle upprepas om vi återgår till inhemsk försörjning som de rödgröna drömmer om. Vi vet även att med ett kallare klimat ökar de tekniska problemen för vindkraften med sjunkande livslängd och driftsstörningar. Den s.k. hållbarhetspolitiken riskerar helt enkelt att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov, alltså politiken är allt annat än hållbar. Den ökar sårbarheten i såväl livsmedels- som energiförsörjning och den utarmar den svenska naturen som då måste exploateras till brisningsgränsen.
I ett läge där ett kallare klimat minskar jordens totala jordbrukskapacitet och förmåga att generera förnyelsebar energi blir Sverige tvunget att försöka öka importen av såväl livsmedel som energi. Alla som har den minsta förståelse för hur världsmarknaden fungerar inser hur detta minskar istället för att öka hållbarheten för det svenska samhället. Politiken blir ett svek mot våra barn och barnbarns möjligheter att fylla sina grundläggande behov. En tröst i sammanhanget är den stigande halten av koldioxid i atmosfären som är utomordentligt gynnsam för växtligheten på jorden och som kan bli mänsklighetens räddning om vi går in i en ny lång köldperiod. Den högre halten innebär att de sydliga jordar som inte blir infrysta kommer att kunna öka sin produktivitet avsevärt.
Text: Lars Bern
