Elöverkänslighet förnekas av ekonomiska intressen

Problemen som drabbar elöverkänsliga sopas under mattan. Erkänns den strålningsorsakade sjukdomsbilden skulle det kunna tvinga industrin till kostsamma regleringar verksamheten, skadestånd och sänkta vinster.

Publicerad: 2012-01-05 på Newsmill | Återpublicerad på NewsVoice 2013-07-22 | Rädda även din artikel från Newsmill

Den senaste tiden har media framställt bilden av att elöverkänslighet ”inte finns” eller att symtombilden är inbillad, i samband med att ett ärende i Mora miljönämnd samt en åtgärd vid Falköpings sjukhus diskuterats. Få känner till att det som nu ifrågasatts av en grupp från skeptikerröelsens, är i överensstämmelse med åtgärder som vidtogs av Ericssons utvecklingsbolag Ellemtel redan i början av 90-talet samt att de även är i linje med rekommendationer från Europarådet.

I början av 90-talet drabbades ett stort antal ingenjörer vid Ericssons utvecklingsbolag Ellemtel av hälsoproblem i form av det som vanligen kallas elöverkänslighet. De rapporterade symtomen yrsel, illamående, huvudvärk samt hudutslag mm är identiska med de miljontals människor, oberoende av varandra, i dag vittnar om att de får när de exponeras för höga nivåer av elektromagnetiska fält, däribland mobiltelefoni.

Omfattande åtgärder vidtogs för att minska de elektromagnetiska fälten, bland annat byttes lysrör ut mot vanliga glödlampor och datorernas skärmar fick skärmande filter. Ett rum kläddes med koppar, precis som det i media nu ifrågasatta elsanerade rummet i Falköping, då en högkvalificerad ingenjör utvecklat en särskilt hög känslighet. Reduceringen av exponeringen var framgångsrik och närmare 50 anställda, i många fall högkvalificerade ingenjörer, kunde återgå till arbetet.

Åtgärderna var således en klar ekonomisk vinst för såväl företaget som samhället. Erfarenheterna från Ellemtel visar att hälsoproblemen kan minskas om exponeringen för det som orsakade problemen, elektromagnetiska fält, reduceras. Erfarenheterna för 20 år sedan bekräftas om och om igen i dag av drabbade i hela västvärlden.

I den rapport som beskriver saneringsåtgärderna vid Ellemtel ”Överkänslighet i arbetsmiljön” skrev Ellemtels Vd att ”snart kom vi att betrakta överkänslighet som ett allvarligt hot mot delar av företagets verksamhet”. Samhällsproblemet i dag är att ekonomiskt inflytelserike intressen tillåtits påverka den forskning som görs och sannolikt de slutsatser som dras av forskningen.

IT-industrin har tagit fasta på att elöverkänslighet är ett hot, men inte utifrån att åtgärda problemet ur hälsomässig och medmänsklig synvinkel, utan i stället från ekonomiskt strategiska överväganden: Problemet skulle sopas under mattan, debatten tystas, bland annat genom att finansiera och få inflytande över den forskning som görs. Erkänns den strålningsorsakade sjukdomsbilden skulle det kunna tvinga industrin till kostsamma regleringar verksamheten, skadestånd och sänkta vinster.

Mobilindustrifinansierad forskning visar till en majoritet att inga risker finns. På så sätt läggs en produktförsvarsstrategiskt effektiv dimridå ut om hälsoriskerna. När det gäller symtom av mobilstrålning har de flesta undersökningarna helt eller delvis finansierats av mobilindustrin.

De påstås nu visa att elöverkänslighet är en ”nocebo-effekt”, psykiskt orsakad av rädsla för tekniken. Elöverkänsliga sägs inte bättre än slumpen kunna avgöra om strålningen är på eller av. Problemet är att ”nocebo-effekten” samtidigt underkänner metodiken som använts i undersökningarna som slutsatsen dras av. Den slitna gamla kritiska frågan måste ställas, men görs inte: Vad kom först: Hönan eller ägget?

Förutom provokationsstudiernas ofrånkomliga stressituation som försvårar möjligheten att dra slutsatser, lider de oftast av problem med urval av försökspersoner och med exponeringen. Flera undersökningar visar också, tvärtemot vad myndigheternas experter och förvillarföreningen VoF högljutt hävdar som bevis för att elöverkänslighet är en psyskisk åkomma, att symtomen ökat under exponeringen. I vissa fall med svåra symtom att de fått avbryta sitt deltagande.

Trots påståendena i media den senaste tiden att elöverkänslighet inte finns, växer hälsoproblemet. I takt med att strålningen i vår miljö ökar bekräftar de massivt omvittnade symtomen sedan decennier beskrivna effekter av exponering för mikrovågor och elektromagnetiska fält. Enbart i Västeuropa visar undersökningar de senaste åren att miljontals människor är drabbade. Tyvärr kan mörkertalet av drabbade vara väsentligt högre. Strålningen har i upprepade undersökningar visats påverka bland annat centrala nervsystemet och hormonsystemet.

Mobilstrålningen skadar allt från celler, spermier, möss, kycklingembryon och tomatplantor. Det ökade problemet med elöverkänslighet har fått Europarådet att i en antagen resolution rekommendera medlemsländerna att hålla strålningen på så låg nivå som möjligt (ALARA-principen) samt att vidta åtgärder för att skydda de svårast drabbade, helt i linje med vad Moras miljönämnd avser och i linje med politiska beslut i Falköping.

En liten grupp experter och högljudda debattörer hävdar att alla dessa miljontals människor, inklusive teknikintresserade ingenjörer från kraft- och telekomindustrin, läkare, sjuksköterskor mm, skulle utlösa sina svåra symtom på grund av att de är rädda för tekniken.

Det hävdas att de ska behandlas med kognitiv beteendeterapi, KBT, trots att all erfarenhet visar att reducering av strålningen är det som hjälper. KBT skyddar däremot vare sig människor eller möss, spermier, kycklingembryon, bananflugor eller tomatplantor mot strålningens visade skadliga verkan.

Mona Nilsson (3 artiklar på Newsmill) är frilansjournalist och författare till två böcker i ämnet risker med mobilstrålning och granskning av myndigheters och experters hantering av frågan. Min senaste bok heter Mobiltelefonins hälsorisker och gavs ut 2010. Blogg: mobiltelefoni.tv