Jag har lämnat styrelsen i föreningen Humanism och Kunskap på grund av tidsbrist och har inte tappat tron på humanismen som rörelse eller tappat tron på humanitet (mänsklighet, medkänsla) som sådan, men det kan vara mer framgångsrikt att direkt börja efterlysa praktisk empati dvs medkänsla i hela samhället istället för att diskutera ateism och humanism.
Det som alla andliga kunskapstraditioner verkar ha gemensamt är att de grundar sig i en förståelse för och tillämpning av empati.
Kärnan i flera praktiska kunskapstraditioner är empati och inom tex vipassana går arbetet hand i hand med träning i total närvaro som idag blivit allt mer populärt under benämningen mindfullness. Begreppet mindfullness härstammar direkt från Buddhas vipassana-tradition, men man har valt att koppla loss begreppet från dess ursprung. Det är helt ok, för den som söker finner ursprunget i alla fall.
Den röda tråden genom alla empatiska kunskapstraditioner är en enkel grundregel som i princip kan ersätta alla budord, nämligen: ”skada inte”. Du ska inte stjäla, ljuga etc kan förenklas till uppmaningen: ”skada inte”.
Den stora frågan är för mig idag hur empati – som en slags naturlag – och regeln ”skada inte” kan införlivas i konstitution, institution, lagrum tja i hela samhällsapparaten? Idag tillämpas primärt regler för att hålla ett etablerat system intakt, för att effektivisera eller för att säkra ekonomiska intäktsströmmar.
Om istället empati och regeln ”skada inte” var utgångspunkter i tanke, tal och handling utförd av varje medborgare, myndighetshandläggare, president, företagsägare, säljare, chef, läkare etc skulle hela samhället naturligt och genomgående förändras.
Vad tror du?
Läs mer om empati i NewsVoice (se särskilt Christer Nylanders artiklar)
Text: Torbjörn Sasserson