”Haveristerna” av Bertil Lindqvist – Kapitel 3 och 4

NewsVoice publicerar idag kapitel 3 och 4 av Bertil Lindqvists thriller ”Haveristerna”. Varje nytt kapitel publiceras på fredagar. 

Boken ger läsaren en obehaglig uppfattning om att Sverige inte är det land vi tror att det är. Har vi i Lindqvist fått en ny Stieg Larsson?

Boken Haveristerna (ISBN 978-91-637-3717-6) finns att beställa bla på Adlibris som e-bok eller som häftad.

Kapitel 1 | Kapitel 2 | Kapitel 3-4 | Kapitel 5

KAPITEL 3

Polisassistent Torbjörn Ek, vid Karlstadpolisen hade haft en lugn dag och skulle fortsätta att jobba till kl 21.00 ikväll. Han hade just avslutat en titt på Facebook då han uppfattade signalen som angav att ett nytt e-postmeddelande hade anlänt. Eftersom han redan satt vid datorn, kunde han utan vidare dröjsmål ta sig an meddelandet. Han öppnade det nyinkomna e-postmeddelandet och läste det mycket kryptiska budskapet.

”Vad i hela Hälsingland är nu detta”, tänkte han och läste för säkerhets skull meddelande en gång till. ”Är det några småungar som skojar med oss? Det finns väl ingen jäkel, som anmäler ett mord via Hotmail. Det är säkert några småhackers som försöker göra sig lustiga.”

Polisassistenten stirrade på skärmen, läste meddelandet igen och beslutade till slut, att det var några småungar som lekte och att det således var falskt alarm. Han reste sig upp från sin arbetsplats, gick bort till kaffeautomaten en trappa ner och knappade in för en stor kopp med mjölk. Socker hade han slutat med för två år sedan, men mjölken var det svårare att sluta med. Polisassistent Ek tog sin varma, näst intill heta kaffekopp och ställde sig vid ett av ståborden, för att avnjuta den efterlängtade drycken, då han fick sällskap av polisassistent Inga-Lill Hagman.

De hade gått på polishögskolan tillsammans, men väl ute i arbetslivet hade de inte sökt varandras kontakt speciellt helhjärtat. Det var allmänt känt, att assistent Hagman inte hade några högre tankar om sin kollega, så det blev sällan några samtal dem emellan, om det inte rörde tjänsten. Inga-Lill var å sin sida känd för att vara lite uppnäst och att hon ansåg att poliser som inte med själ och hjärta satsade viss tid på gymmet, knappast var någon man ägnade raster och fritid åt. Det var ingen hemlighet. Det brukade t.o.m. Hagman säga till sina likasinnade kolleger. Hon hälsade trots det artigt och Torbjörn gjorde en liten samtalsinvit.

”Du Inga-Lill”, började han, ”har du nånsin hört talas om att någon gjort en mordanmälan via Hotmail?”

”Nej knappast”, svarade hon ointresserat. ”Vem skulle vara så korkad?”

”Några ungar förståss”, sa Torbjörn. ”Jag fick in en anmälan för en liten stund sen, men jag lät den vara utan åtgärd. Jag tog det som ett pojkstreck, eller ja, det kunde ju lika gärna vara ett flickstreck – naturligtvis. Alla vettiga människor skulle väl ringa 112 och bli vidarekopplad hit, inte använda Hotmail. Jag bedömde det som falskt alarm.”

”Det tror jag inte att du ska göra, tänk om det är skarpt, då lär du få vässa pennor i källaren”, sa Inga-Lill, som hade uppfattat hans påstående som en fråga. ”Jag skulle i alla fall eskalera.” Så gick hon sin väg, med sin kaffekopp i handen, utan att bry sig om vidare samtal. Torbjörn drack eftertänksamt ur sitt kaffe och kom gradvis fram till att han kanske borde göra något åt saken, rentav det som Inga-Lill sa, att rapportera vidare till vakthavande polisbefäl.

Polisassistent Torbjörn Ek konsulterade efter en stunds tankemöda sin kollega Sven Larsson, som satt i samma rum och som lyckligtvis inte hade samma aviga inställning till Ek som Inga-Lill Hagman.

”Du Sven”, sa Torbjörn. ”Vad tror du om det här, kom och titta.”

De två poliskollegorna studerade det konstiga e-postmeddelandet en stund. Det var inte av hänsyn till dess innehåll, utan mer rädslan om det egna skinnet, som gjorde att de kom de fram till det, de kom fram till. Underlåtenhet att rapportera vidare, kunde innebära påföljd, om de inte tog detta e-postmeddelande på allvar, – under förutsättning att det var seriöst. Å andra sidan, om det var ett pojkstreck och de gjorde allt by the book, så skulle det genast resultera i löje från kollegor och befäl, med de självklara kommentarerna om Ekshäringar osv. Beslutet blev således enkelt, vakthavande polisbefäl på länskommunikationscentralen måste snarast kontaktas.

Det tog drygt 27 minuter från det att e-postmeddelandet avsänts, tills det Polisassistent Torbjörn Ek hade vakthavande polisbefäl i telefon och snabbt kunde redogöra för situationen. Vakthavande tog e-postmeddelandet på fullaste allvar, och beordrade en radiobil att snarast bege sig till den i mailet angivna platsen.

Poliserna som svarade på anropet rapporterade att de skulle vara på plats inom 20 minuter, och under tiden tog vakthavande fram gällande plan för dylika situationer. Han gick snabbt igenom den. Det kändes säkrast tyckte han, då det inte var speciellt frekvent att han fick det inledande ansvaret för en mordutredning. Skulle man vara alldeles ärlig hade det inte skett tidigare.

Hade ärendet kommit in via SOS Alarm, hade deras operatörer som rutin genast larmat räddningstjänsten, i händelse av att ett liv skulle kunna räddas via olika återupplivningsförsök. Mannen i fråga kanske inte ens var död. Alltså var det i det här fallet, vakthavandes ansvar att:
1. Via SOS-Alarm, skicka ut en ambulans prio 1, dvs. med blåljus och siren,
2. Skicka ut räddningstjänsten, också den med blåljus givetvis.

Det var två poliser från ordningen, polisinspektör Eva Persson och polisassistent Lars Bergh, som hade svarat på anropet och först var på plats. Koordinaterna visade mitt i ett förfallet industriområde och det var alltså ingen självklarhet var man skulle börja leta. Området var ganska stort och ingen av byggnaderna verkade speciellt självklar. Nu var det också mörkt och även en polis kunde uppfatta det kusliga i dessa förfallna och övergivna byggnader.

Stället var inte obekant för polisen. Det hade sedan länge utgjort ett tillhåll för personer som polisen då och då visat intresse för. Det var således inte förvånade, att denna polisduo efter en stunds diskussioner, kallade in förstärkningar via radion. Någon piketstyrka var det inte frågan om, men likväl en hundpatrull. Detta skulle sannolikt förkorta sökandet avsevärt menade de.

”Vi inväntar hundpatrullen”, sa Lars Bergh, ”så kan vi gå rätt på och slipper gå och irra runt som några fånar. Jag kan göra avspärrningar så länge” Han hann knappast avsluta meningen förrän de hörde sirenerna.

”Förmodligen är det ambulansen som kommer”, sa Eva Persson. ”Jag väntar här och tar emot dem, medan du spärrar av – OK?”

Det var mycket riktigt ambulansen som kom. De var på väg hem från en bilolycka, där ingen hade behövt köras till sjukhus. De var strax utanför Forshaga när de fick larmet, så de var ovanligt snabbt på plats. När de två kvinnliga ambulansförarna fick höra att polisen inväntade förstärkning innan man ville gå in, uppstod en diskussion inte alltför upphetsad, men dock en diskussion. Någon segrare i denna diskussion kunde inte utnämnas. Kvinnorna från ambulansen menade dock, kort och gott, att de var här för att rädda liv och då kunde det hänga på sekunder om det skulle vara möjligt eller inte. De båda ambulanskvinnorna tog varsin ficklampa ur ambulansen och gick helt sonika in i den första byggnaden för att om möjligt hitta någon nödlidande.

”Vi kom försent”, sade den ena av dem som hette Ulla-Britt, när de 12 minuter senare återvände till poliserna. ”Cirka två veckor försent. Ni behöver ingen hundpatrull men jag tror det är dags att ringa hit ett gäng kriminaltekniker. Vår hjälp är väl så vitt jag förstår inte nödvändig längre, så vi styr ut på nya uppdrag.”

”Vad har ni hittat och var”, frågade polisassistent Bergh.

”Vi har hittat en man, hängd och död givetvis, eftersom vi inte bryr oss om att göra något. Han hänger på andra våningen, till vänster, om ni går in i det som en gång varit ett trapphus. Det finns i den del av byggnaden som saknar ena väggen. Ni får klättra första biten på en stege.” Ulla-Britt vände sig om och pekade på dörren till det halvt rivna trapphus de nyss kommit ut ifrån.

”Vi lämnar nu brottsplatsen – ja vi är ganska säkra på att det rör sig om ett brott. Vi ger oss av, därför att vi inser att vi inte har något på stället att göra.”

Visserligen hade de funnit ett lik, men vederbörande hade varit död i många dagar, rent av veckor, så det var helt och hållet ett polisärende. Ambulanskvinnan höjde lite halvhjärtat på ena handen till hälsning, vände sig om och gick in i ambulansen, utan att invänta vare sig kommentarer eller hälsningar.

Polisinspektör Eva Persson kontaktade ledningen i Karlstad och rapporterade att ett gammalt lik var hittat. Att det var ambulanstjejerna som hittat det, sa hon givetvis aldrig. Hon meddelade också att det fanns jobb för tekniska roteln och att hundpatrullen kunde återkallas. Därefter gick de båda poliserna in i bygganden för att själva leta reda på liket.

De fann det mycket riktigt där ambulanstjejerna hade sagt, men det var inte mycket annat de kunde göra än att göra mer avspärrningar. Inte för att någon av dem trodde att det skulle behövas. Ingen människa som bara drevs av nyfikenhet skulle väl ens tänka sig att knalla in här på dygnets mörka timmar. De som hade andra ärenden hit, skulle säkerligen se polisbilen och därigenom också komma på andra tankar och få annat för sig.

Lars Bergh laddade in en snus och Eva Persson tog en cigarett medan de väntade.

”Vad tror du har hänt”, frågade Lars Bergh. ”Var det någon du kände igen?”

”Nej, jag har nog aldrig sett karln förr. Å andra sidan såg han inte så go ut, men nej, jag har nog inte sett honom förr.”

KAPITEL 4

Lördagen den 8 oktober 2011

Kriminalkommissarie Tord Asplund vid länskriminalen i Värmland bläddrade i sina papper, där han satt i sitt kontorsrum i polishuset i Karlstad. Han hade kallat till ett möte som skulle starta om 10 minuter. Asplund hade varit igång större delen av natten och kände att han inte skulle orka så många timmar till utan sömn.

Han hade som vanligt gått hem från polishuset kring 18 tiden igår, men hade knappt hunnit komma innanför dörren hemma förrän mobiltelefonen ringde. Han fick en snabb och övergripande information om det funna liket i industribyggnaden och hade därefter genast hoppat in i bilen och åkt till den angivna och förmodade brottsplatsen.

Att det var ett brott, närmare bestämt ett mord, tvekade han aldrig över, efter den korta rapport han nyligen fått. Han började med att tänka igenom vilka resurser som måste kallas in, men vis av tidigare händelser styrde han in till vägkanten. Han skickade ett sms till sin fru, där han skrev att plikten kallade och att han inte visste när han kunde väntas hem och att fredagsmyset måste inställas.

Den 55-årige kriminalkommissarien Tord Asplund var en man som närmade sig slutet av sin karriär. Inte så mycket på grund av misstag i tjänsten, utan snarare på grund av det oavvisliga faktum att allt för många nyårsaftnar började ta ut sin rätt på kommissariens lekamen, såväl som hjärnans förmåga att hantera stress. Det andra var avhängigt det första, vilket kommissarien var mycket väl medveten om och också försökte motverka genom att han då och då (på tjänstetid) hedrade polisens gym med halvhjärtade besök.

Med ett BMI på 38 var det ju som de flesta förstår, inte med någon större entusiasm som kommissarien gjorde dessa uppoffringar, men företagsläkaren hade varit oomkullrunkelig i sin dom. BMI ska ner till under 30 på ett år, och blodtrycket skulle vara 140/80. Uppfylldes inte målet skulle kommissarien få en annan tjänstgöring, alternativt förtidspensioneras. Kriminalkommissarie Tord Asplund hade dock en viljestark fru, Ewa 51 år. Hon hade stöttat sin man i vått och torrt och nu gjorde hon allt för att stötta och stödja honom i hans kamp mot alkoholen i allmänhet och ölen i synnerhet, för att inte tala om nikotinet, kalorierna och kolesterolet. Ewa hade i detta syfte infört fredagsmyset, lördagspromenaden samt tipspromenaden med Friskis & Svettis på söndag förmiddag.

Fredagsmyset, som var en rent alkoholfri tillställning, var en orgie i skaldjur, allehanda grönsaker och surdegsbröd utan smör. Den festliga inramningen med levande ljus hade dock gjort fredagsmyset mer än uthärdligt och gjort att andra saker kom fram ur skrymslen och skåp. I en gammal garderob där kriminalkommissarie Tord Asplund bara väntade sig att hitta gammalt skräp, kunde han vid förra veckans fredagsmys skymta saker som en gång varit en del av parets sexliv. Denna upptäckt medförde att Asplund kände ett lite pirr i delar av kroppen, som han inte känt av på många år. Han hade rent av accepterat att dessa känslor var borta för alltid, men så var det alltså inte, tänkte han för sig själv, inte utan viss belåtenhet.

Efter den kortare briefing han fått av polisinspektör Eva Persson, direkt när han kommit till brottsplatsen hade kriminalkommissarie Tord Asplund gått in i den oupplysta industrilokalen, med en ficklampa i handen, för att själv och med egna ögon bilda sig en uppfattning om vad som hänt. Liket skulle inte tas ner förrän tekniska gjort sina undersökningar. Precis som Karin Lindgren gjort tidigare på dagen, konstaterade kriminalkommissarie Tord Asplund att detta med en sannolikhet som gränsade till visshet, rörde sig om ett mord. Att han på den punkten var helt överens med en frilansjournalist visste han inte och ville säkert inte veta. I frågan om hur mordet gått till gick dock Karin Lindgrens och kriminalkommissarie Tord Asplunds åsikter brett isär.

***

”Det är dags”, tänkte kriminalkommissarie Asplund, tog bunten med papper och gjorde den korta promenaden förbi kaffeautomaten, där han tog en kaffe latte och gick vidare till konferensrummet. Han tog plats vid konferensbordets kortända, vilket av någon anledning var den enda lediga platsen som var kvar runt bordet.

”Det är tydligt att alla här förväntar sig att jag har befälet”, tänkte han. ”Bra, då behöver jag inte börja med det självklara.”

”God morgon”, började Asplund, ”om man nu kan kalla en lördagsmorgon som denna för god”, tänkte han.

”Som ni säkert alla vet vid det här laget”, fortsatte han, ”har vi nu ett spaningsmord att utreda. Kl 17.18 igår fick vi in en anmälan om att en död man hade hittats.” Asplund smuttade på kaffet innan han fortsatte. ”Anmälan gjordes anonymt via e-post från Hotmail.”

”Hur fan kan man anmäla ett mord via Hotmail”, tänkte Asplund, men det sa han inte.

”Märkligt nog tog det ytterligare 27 minuter innan vakthavande larmats, men det får vi prata om senare.” Asplund tog ytterligare en smutt från kaffekoppen.

”Det här är ett första informationsmöte och alla som kallats ingår från och med nu i spaningsstyrkan. Det innebär i praktiken att de arbetsuppgifter som ni har nu får skjutas på framtiden. I den mån detta inte går, får dessa arbetsuppgifter delegeras till någon annan. Stöter ni på några problem i detta, kontaktar ni i första hand polisinspektör Solveig Durén och i andra hand mig. Solveig kommer att fungera som administratör i denna utredning, vilket innebär att hon ska hålla ordning på allt och alla. Solveig, kan du redogöra för vad som har hänt hittills”, avslutade Asplund.

Solveig Durén hade varit på polisen i Karlstad i åtta år och detta var den första ledande uppgift som hamnat på hennes bord. Hon var stolt över detta, men kände sig också aningen nervös över att hon nu skulle stå i rampljuset och göra en sammanfattning inför kamrater som kanske inte alltid hade haft så höga tankar om henne. Solveig sorterade i pappren en liten stund, harklade sig och började med:

”Det här är för närvarande vad vi vet:

Igår kl 17.18 fick vi som sagt in ett larm som löd: Död man 59?36´14,31 N 3° 29´07.41 Ö. Det kom som ett e-postmeddelande från ett Hotmailkonto. Vi har försökt nå detta Hotmailkonto, dock utan att få något svar. Det skapades antagligen igår och det är inte sannolikt att det kommer att användas igen.” Solveig fortsatte sin redogörelse med hjälp av en bildprojektor, som visade några av de bilder som tagits under kvällen och natten. Solveig fortsatte.

”Platsen i fråga är på andra våningen i den gamla fabriksbyggnaden vid Klarälven, som jag tror att vi alla känner till. (bild) Offret, om vi nu kan utgå från att han är mördad, vilket i vilket fall är vår starka hypotes, är för närvarande inte identifierad. (bild) Vi räknar med att han ska vara efterlyst och att detta med identifieringen inte i sig ska utgöra något problem.” Solveig gjorde en liten paus.

”Han var klädd som en tjänsteman, i grå kostym, ljusblå skjorta och mörkblå slips. Om vårt antagande om tjänsteman är rätt, är han med största sannolikhet efterlyst då rättsläkaren efter sin preliminära okulärbesiktning av offret, menar att han varit död i minst en vecka, förmodligen bortåt två. Dödsorsaken var hängning, (närbild) som skett på ett sådant sätt att det inte kan röra sig om ett självmord. Han hade händerna bakbundna med ett spännband, på ett sådant sätt att han hade ett stålrör mellan händerna och ryggen. (närbild) Vidare hängde offret en och en halv meter ovanför golvet med fötterna. Hängsnaran bestod av ett hundhalsband (närbild) dvs. en kedja med strypfunktion. Den var i sin tur kopplad till en lina som via två block i taket, (bild) gick vidare tillbaka mot golvet där det var fäst i en stor plasttunna. (bild) Det är vår nuvarande hypotes att själva hängningen gick till som följer:”

”Man startade avrättningen, för det känns som en sådan, med offret, eller delinkventen, om någon föredrar, stående på golvet med kedjan om halsen. Plasttunnan är då tom och har sin underkant en och en halv meter upp i luften. Sedan börjar gärningsmännen / gärningsmannen att hälla vatten i tunnan. Den blir tyngre och därmed dras också snaran åt hårdare i takt med att mer vatten fylls på. När så mycket vatten fyllts på att dess tyngd, (tunnans alltså) till slut överstiger offrets, åker tunnan ner och offret upp. Det kan antagas, att offret redan strypts innan detta inträffar. Av någon anledning har man slabbat en hel del med vattnet, eftersom hela golvet i detta rum är genomdränkt. Vi kan bara spekulera i vad som föranlett detta minst sagt ovanliga sätt att ta någon av daga. Kanske är det någon form av tortyr, med dödlig utgång? Det blir i alla fall vårt jobb att ta reda på det. Vi har i nuläget ingen misstänkt och följaktligen inget motiv”, avslutade Solveig.

”Tack för denna dragning”, sa Asplund, som ville ingjuta lite självförtroende i Solveig Durén.

”Är det några frågor kring detta?” Polisassistent Torbjörn Ek, markerade med handen att han hade en fråga. Asplund nickade åt honom att ordet nu var hans.

”När får vi några svar från Kriminaltekniska? Här blir det ju mycket deras utlåtande som styr riktningen i vårt arbete, om jag fattat saken rätt?”

”Helt rätt”, bröt Asplund in. ”En hel del har skickats till SKL i Linköping, och vi får förutsätta att vi får underhandsuppgifter. Vad det fortsatta spaningsarbetet beträffar, kommer kriminalinspektör Oddvar Bakke att fungera som min ställföreträdare och operativ ledare. De som likt jag själv, känner att nattens arbete kräver att vi tar några timmars sömn, kan göra så. Vi ses sedan hela gruppen i detta rum idag kl 15.00 – sharp. Oddvar kommer då att tillsammans med mig, att ta ledningen och lägga upp vårt spaningsarbete. OK – då ses vi i eftermiddag.”

Stolarna började skrapa mot golvet när de församlade reste sig upp och samlade ihop sina anteckningar.

”Stopp” ropade Asplund för att överrösta stolsskrapet. ”En sista grej bara. – Inget prat med media. Vi kommer att utse en speciell presstalesman för detta fall. Jag vill inte veta av något läckage av något slag what so ever. Inte ens i andra hand. Det gäller således att tänka på vad vi säger, även till män, hustrur och vänner.”