Argentinas president under stort tryck från politiskt upplyst befolkning efter mordet på Nisman

publicerad 1 mars 2015
- av Elisabeth Avendaño

Foto: Presidencia de la Nación - Cristina Kirchner announces the bill to dissolve the Secretariat of Intelligence.

Elisabeth AvendanoArgentinas president har alltid visat ett totalt förakt för allt vad internationella protokoll och diplomatisk finess heter. Kirchners senaste internationella “gaffe” var skämtet om hur kineserna uttalar “r”, ett skämt avsett för hemmamarknaden, utan en tanke på att Twitter inte är bästa platsen att skämta om värdfolket i ett land som har ett kinesiskt statsbesök på plats för att förhandla om ekonomiska överenskommelser.

Text: Elisabeth Avendaño  | Foto: Presidencia de la Nación - Cristina Kirchner announces the bill to dissolve the Secretariat of Intelligence.

Bakgrunden till skämtet är att det i Argentina är “Vox Populi”, att Kirchner vid sina offentliga framträdanden enbart låter sina mest trofasta anhängare, oftast ungdomar som är fanatiska medlemmar i den politiska gruppen “La Campora”, vara närvarande. Vid alla Kirchners politiska möten deltar enbart anhängare som körs dit i busslaster, applåderar och sjunger och som belöning för sin närvaro får 600 pesos och choripan (chorizos med bröd), medan oppositionen aldrig bjuds in till hennes politiska uppträdanden och timslånga monologer.

Kirchners twitter joke

The Guardian: "Argentina's president criticised for seemingly racist joke on key China trip"

Parallellen som Christina Fernández de Kirchner drog i Kina, var ett triumferande att: "mer än 1000 personer hade kommit för att lyssna till henne i Kina" och att de med säkerhet inte alla var från “La Campola” och att de inte kommit enbart för att få “lis och Petloleum”, ett skämt som hemmamarknaden kunde förstå, men som för kineserna enbart verkade plumpt och saknade all politisk finess. Det orsakade stor indignation inom Kinas sociala nätverk. Kristina glömde att Twitter är internationellt och att Kina, som visserligen inte officiellt har tillgång till Twitter, ändå har sitt nationella nätverk, där hennes olyckliga Tweet snabbt spreds.

Cristina Fernandez de Kirchner har alltså aldrig utmärkt sig för att besitta någon större känsla för diplomati. Allt rör sig kring henne själv och hon har ofta låtit både presidenter, kungar och politiska överhuvuden vänta både en och två timmar på henne vid olika politiska möten, gruppfoton eller kungliga middagar, ett uppträdande som förmodligen avser att demonstrera att hon sätter sig över all internationell konvenans.


Video: CCTV of Buenos Aires train crash - The Telegraph

Tågolyckan 2012

Internationell konvenans må vara en sak, men ännu värre är den total oförmåga att visa empati och mänsklig medkänsla vid de olyckor och katastrofer som drabbat Argentina, det land vars politiska överhuvud hon ju ändå är.

Den tragiska tågolyckan 2012, där ett tåg med fel på bromssystemet kraschade in vid stationen vid “Once” i Buenos Aires centrum anses ha berott på bristande underhåll av vagnarna under hela Kirchnerregeringen. 52 personer klämdes till döds när vagnarna körde in i varandra och över 700 passagerare skadades allvarligt.

Christina Kirchner syntes inte till på tre dagar och när hon äntligen skulle “tala till de anhöriga” var det enda hon kunde komma på att säga att olyckor händer och att hon minsann visste vad sorg och saknad var, eftersom hennes man avlidit något år tidigare och att det ändå var positivt att så många använde det tidiga morgontåget, eftersom det tydde på att arbetslösheten minskat, halleluja!

Kirchners ministrar utryckte sig inte mycket bättre: transportministern ansåg att om olyckan istället hade skett en söndag, så hade det inte varit så många passagerare ombord och att folk hade ovanan att samlas i de främre vagnarna för att komma först av. De främre vagnarna var de som skadades värst, eftersom de bakomvarande vagnarna körde in i dem med stor kraft.

Olyckan skylldes på den alltid närvarande korruptionen. Man beskyllde presidentfamiljen för att dela på miljonbeloppen som staten betalat ut i subsidier med dem som innehade driftkontraktet av järnvägslinjen, pengar som borde använts till att underhålla järnvägen och tågen. Både transportministern och kontraktsinnehavarna är idag åtalade för korruption och förskingring av statsmedel.

Elisabeth AvendanoDominio Kirchner - Source: clarin.com

Bild: Clarin.com/politica/Hoteles-mansiones-Kirchner

Califate

Presidenten kände sig med säkerhet nära blåsvädret och föredrog att ta sin tillflykt till “sin plats på jorden”, som hon kallar staden Calafate i provinsen Santa Cruz. Hennes man var under flera år guvernör i Santa Cruz och där har presidentfamiljen idag ett vackert hus och antal lukrativa hotellrörelser. Ett annat åtal för penningtvätt kopplas i dagarna just till de hotellen.

Lazaro Baez, en fd banktjänsteman och numera affärskompanjon till familjen Kirchner, hade med regeringens stöd och goda minne köpt upp alla konkurrenter inom väg- och byggnadsbranschen i Santa Cruz och därför fått alla de kontrakt för konstruktion av nya vägar i provinsen, miljonkontrakt som inte bara överfakturerats, utan som dessutom ofta inte ens utförts. Det är allmänt känt att stora delar av dessa miljoner hamnat på olika konton i olika skatteparadis.

Ett annat åtal är på gång mot Lazaro Baez familj, eftersom de flesta kontona står i deras namn, men det är ingen större tvekan om att presidenten och hennes familj är de verkliga kontoinnehavarna. En metod för att åter få in dessa miljoner, nu noggrant rentvättade, på den officiella marknaden, har varit att reservera hundratals rum på dessa lyxhotell mot generös betalning. Rummen har reserverats åt arbetarna i Lazaro Baez byggfirmor, men har ytterst sällan använts. Domaren Claudio Bonadio som håller i undersökningarna för penningtvätt av familjen Kirchners hotellrörelse Hotesur, har som så många andra åklagare och domare blivit anonymt hotad och har nu ständig livvakt.

För drygt en månad sedan halkade de Kirchner i sitt hem i Calafate och bröt enligt uppgift ett ben i fotleden. Trots att skadan knappast kunde anses livshotande eller ens speciellt allvarlig, flög Presidenten tillbaka till Buenos Aires, där hon gipsades och under en månad helt avstod från alla officiella uppträdanden. Till och med de timslånga monologerna i TV suspenderades. Man misstänkte att det snarare var stressen, som orsakats av allt fler åtal mot henne och flera av hennes ministrar för korruption, som var anledningen till hennes plötsliga tystnad.

Alberto Nisman Interview  2013 by INFOBAE

Bild: Alberto Nisman intervju  2013 | Foto/video: INFOBAE

Fallet Alberto Nisman

Men så exploderade bomben. Åklagare Alberto Nisman avbröt sin semester med sin 15-åriga dotter i Madrid. Han lämnade henne i Spanien med sin ex-fru Sandra Arroyo Salgado och återvände till Buenos Aires för att officiellt presentera resultaten av sin undersökning av de parallella och hemliga förhandlingarna med den iranska regeringen, som han arbetat med sedan 2013. Hans undersökningar pekade på att regeringen i hemlighet försökt ingå en överenskommelse med Iran for att fria de misstänkta medlemmarna i Irans regering från allt ansvar i planeringen och utförandet av den värsta terrorattack som drabbat Argentina. Telefonavlyssningar av de hemliga förhandlingarna tycktes peka direkt på Cristina själv.

Christina de Kirchner hade redan sett till att avsätta en rad åklagare och domare som dristat sig att forska i hennes eller hennes ministrars privata förmögenheter. Hon hade också med omedelbar verkan “pensionerat” Nismans kontakter inom säkerhetstjänsten, de som under mer än 10 år hjälpt honom med de efterforskningar om attentatet mot Israels ambassad och Judiska föreningen AMIA för 21 år sedan.

Alberto Nisman SVDEn undersökning som hade saboterats och underminerats under lång tid med falska spår, men Nisman hade, med hjälp av utländska säkerhetstjänster som bl.a. Mossad och CIA, följt den syrisk-iranska linjen och ansåg sig ha så säkra bevis på detta, att han lyckades få de huvudmisstänkta iranierna efterlysta av Interpol. Ett tydligt tecken på att hans arbete ansågs vederhäftigt ur juridisk synpunkt och hade tagits på allvar även internationellt.

Alla Nismans efterforskningar såg ut att helt frustreras 2013 av de “parallella förhandlingar” som regeringen idag ihärdigt förnekar, men som en mängd auktoriserade telefonavlyssningar mellan en iransk “kontakt” och argentinska utsända tycks bevisa utan större tvekan. Denna överenskommelse gick ut på att “glömma” de ihärdiga anklagelser som både Nestor och Christina Fernández de Kirchner uttalat, bla i FN, mot Iran, och komma fram till en ny överenskommelse med den iranska regimen.

Dissolve Argentine Secretariat of Intel.  | Source: Presidencia de la Nación - Wikimedia CommonsIn the week following Nisman's death President Kirchner declared her determination to dissolve the Argentine Secretariat of Intelligence in favor of a Federal Intelligence Agency, an agency with new functions and closely controlled by the General Prosecutor's office.

Santiago O'Donnell, a journalist and writer who published the books Argenleaks and Politileaks, both of which analyse the Wikileaks cable leak concerning Argentina's foreign and domestic policies, stated that during his investigation, he found clear and strong ties and "friendship" between Nisman, the CIA and the Embassy of Argentina in Washington, DC. O'Donnell had discovered that the cables revealed how Nisman had received direct orders from the US embassy as not to investigate the Syrian clues in the AMIA bombing and the local connection of the terrorist attack, and that he was instead to assume certain guilt of Iranians suspects, although no trial had been conducted. / Wikipedia

Överenskommelsen skulle öppna för möjligheten till handelsutbyte mellan Argentina och Iran. Argentina lider trots rika oljefyndigheter av en extrem energikris och har, med sin notoriska vana att bryta ingångna kontrakt, ingen möjlighet att göra bestående affärer med demokratiska länder. Återstår länder som Kuba, Venezuela, Ghana, Iran - och nu senast Kina - länder som paradoxalt nog inte precis utmärker sig för demokratiska styrelsesätt eller respekt för de mänskliga rättigheter som Kirchnerregeringen tycker om att visa sig som fanbärare för.

Avtalet med Iran skulle innebära att allt bevismaterial som Alberto Nisman samlat, skulle överlämnas till Iran och att man skulle “glömma” att det iransk-syriska spåret existerat, det fanns tydligen planer på att återskapa spåret med lokala misstänkta här i Argentina, men mer intresserade än av argentinsk majs eller soja, var iranierna intresserade av att bli av med den red alert som Interpol satt ut på de misstänkta regeringsmedlemmarna och som hindrade dem från att röra sig fritt ute i världen.

Nisman var efter sina anklagelser mot de iranska regeringsmedlemmarna dödsdömd av regeringen i Iran, ett faktum som kommit att stå alltmer i rampljuset efter hans plötsliga död, 4 dagar efter anklagelserna mot presidenten för mörkningen av de parallella förhandlingarna med Iran. Efter utrensningen av hans källor inom säkerhetstjänsten och förföljelser och hot mot enskilda åklagare (se tidigare artikel ), misstänkte Nisman att man skulle försöka stoppa honom genom att helt enkelt ta ifrån honom fallet och på så sätt hindra honom från att presentera resultaten av sina efterforskningar.

Den senaste teorin är att Nisman mördats av en professionell mördare, eventuellt utsänd från Iran, men med någon form av lokalt samarbete. Det faktum att ingen av hans tio säkerhetsvakter fanns på plats vid dödstillfället, att regeringen omedelbart gick ut med självmordsteorin och att de första undersökningarna av brottsplatsen tydligen var ytterst prekära, tyder på att man var angelägen att installera den bilden hos folkopinionen.

Ingen som hört Nismans entusiasm inför den presentation av sitt bevismaterial inför kongressen som skulle skett dagen efter mordet, eller de som kände Nisman, tror på självmordsteorin. Enligt exhustrun hade Nisman absolut inga självmordstankar och skulle han ha fatt det av någon anledning, skulle han aldrig ha valt att ta sitt liv med vapen, säger hon. Sandra Arroyo Salgado avfärdar alla självmordsteorier med tanke på sin fd mans energiska och optimistiska karaktär och med det faktum att han dels älskade han sina döttrar, dels stod inför kulmen på sitt mer än tioåriga forskningsarbete om attentaten mot de judiska institutionerna och var helt övertygad om att han till sist verkligen kommit sanningen på spåren.

Fyra dagar efter publiceringen av hans åtal , som ju tyvärr pekade mot presidenten själv: “Vi har order från “chefen”, “Det här kommer från högsta ort , “Jag är nu i Presidentpalatsen” är bara några av de uttryck som de utsända budbärarna använder i sina samtal, och bara några timmar innan han skulle presentera sitt bevismaterial inför kongressen, hittades åklagare Albert Nisman alltså död i badrummet i sin våning, skjuten med ett skott i huvudet.

Misstankarna att regeringen kände till “något” förstärktes av Cristinas minst sagt märkliga inlägg på Facebook, bara tre dagar efter Nismans död. Hon beklagade först att åklagaren “beslutat att ta sitt liv”, men redan nästa dag sade hon sig “var helt säker på“ att det inte var något självmord. “Jag har inga bevis”, skrev Cristina på sin Facebook-sida, “men jag har inte heller några tvivel”.

Ett minst sagt märkligt uttalande av ett statsöverhuvud om en undersökning, där inga bevis åt någotdera hållet ännu hittats och där resultaten av obduktionen ännu inte var klara.

Kirchners totala avsaknad av empati eller beklagande av vad som skett var skrämmande hos en kvinna som själv har barn och barnbarn. Nisman lämnade två döttrar på 7 och 15 år. Inga kondoleanser, inte ett ord till tröst eller ett erkännande till dem eller till Nismans mor, Sara Garfunkel, som var den som var tvungen att öppna lägenheten mitt i natten och hitta sin son med ett skott i huvudet i en blodpöl i badrummet. Tvärtom har regeringen med Cristina själv i spetsen idogt förlöljligat Nisman och hans arbete,”Detta kan inte vara skrivet av en åklagare !” utropade Christina Kirchner  inför TV- kamerorna, när hon äntligen beslöt att visa upp sig och tala om “Fallet Nisman” inför folket.

Landet pyrde av oro och stora demonstrationsmarscher skedde i alla större städer över hela landet. Folk samlades spontant pa gator o torg. Man bar levande ljus och skyltar där man begärde “Rättvisa” och “Vi är Nisman”.

Vid sina ideliga TV konferenser brukar Cristina alltid uppträda sittande bakom ett skrivbord eller stående bakom en talarstol.

Denna gång valde hon att framträda sittande i rullstol, klädd i jungfruligt och luftigt vitt med foten i en framträdande ortopedisk svart stövel, välkammad och välsminkad som alltid. Läkarna hade bara några dagar tidigare skrivit ut henne och försäkrat att hennes skada var helt läkt. Förmodligen valde hon att visa sig så utsatt och försvarslös i sin rullstol i hopp om att väcka medlidande hos åhörarna. Effekten blev knappast den önskade när hon undvek att beklaga Nismans död eller sända några kondoleanser till hans familj. Istället talade hon om att man ville sabotera hennes regering genom att “kasta ett kadaver på henne” - ett ovanligt hjärtlöst uttryck med tanke på Nismans anhöriga och kollegor.

Regeringen är snabb att förklara landssorg när det rör sig om en känd sångare eller skådespelare, men Nismans död och arbete ignorerades totalt, inga flaggor syntes på halv stång, ingen landssorg utfärdades. Genom sin anklagelser mot regeringen var han en icke önskvärd person, en fiende.

Tysta marchen Argentina 2015 - Foto: Occupy.com

Tysta marchen Argentina 2015 - Foto: Occupy.com

Den Tysta Marschen

I avsaknad av alla officiella hyllningar till hans liv och arbete har landets åklagare kallat till en minnesmarsch. Inga politiska fanor, inga tal, en marsch i tystnad för att hedra Nismans minne. Cristina kunde inte hitta på något bättre än att - just återkommen från Kina “Där min fot botats !” - samla sina unga anhängare under sin balkong inne i regeringshuset och hålla ett känslosamt tal till dem som sjöng och bildade ett gungade folkhav under henne.... “Å, vad jag har saknat Er !” utropade hon rörd till sina beundrare som körts dit i bussar. “Låt oss vara glädjen och sången!" deklamerade hon “Vi lämnar tystanden och hatet ( sic !) till dem som inte har något att säga – eller inte vågar säga det! Länge leve fosterlandet!“ utropade hon kryptiskt, innan hon vinkande och utan att linka drog sig tillbaka till ackompanjemanget av folkets jubel.

Nismans ex-fru, Sandra Arroyo Salgado, är själv federal domare. Hon deltar dessutom med som part i döttrarnas namn i anklagelserna kring omständigheterna kring sin ex-makes död. Hon har beordrat en ny undersökning av brottsplatsen där det bla hittades nya blodspår med hjälp av luminol! (En produkt som gör det möjligt att upptäcka även borttorkade fläckar.)

Så kom då den 18 januari. Det hade gått en månad sedan Nismans död och regeringen hade inte gjort något annat än att göra nedsättande uttalanden om Nismans arbete och person och förklara sitt totala oförstående inför den Tysta Marsch som Nismans kollegor hade utlyst för att hedra hans minne. Cristina drog sig tillbaka till presidenternas officiella sommarresidens Chapadmalal, nära Mar del Plata för att fira sin son Maximos 38:e födelsedag.

Det märkliga är att om hon bara hade valt att istället för att undvika det, uttalat sig respektfullt om den döde åklagaren och eventuellt förklarat landssorg för en dag eller två, skulle marschen förmodligen aldrig ha organiserats. Men inte bara Nismans kollegor, utan också en stor del av befolkningen kände ett enormt behov av att visa sin sympati och medkännande, främst med hans familj, men också som ett uttryck för den oro man känner som medborgare i ett land där en känd åklagare med polisvakt kan mördas i sin “bevakade” lägenhet utan att någon hör eller ser något. Att dessutom attackera honom och löjliggöra hans undersökningar, störde nog fler än hans familj och kollegor.

Cristinas politik har alltid varit att konfrontera, hitta fiender att attackera, det må så vara bönder, företagare, journalister eller som nu, åklagare och domare. Förmodligen underskattade hon den omfattning som marschen visade sig få.

If such a massive and spontaneous display of respect for the man who dared accuse Cristina Fernández de Kirchner in court of attempting to cover up what he alleged was Iran’s role in the deadliest terrorist bombing in Argentina’s history grated on the mind of the president, she certainly did not show it.

“In the Chinese horoscope, I am a snake,” Fernández cheerfully posted on Twitter the next day, Thursday, which happened to be her 62nd birthday. / The Guardian, "Cristina Fernández de Kirchner: is the fairytale ending for Argentina's new Evita?"

Nu valde hon istället att försöka dra uppmärksamheten till sig själv och anordnade hastigt en tredje invigning av kärnkraftverket Atucha II – lämpligt omdöpt till Nestor Carlos Kirchner, liksom ett drygt tusental gator, torg, broar, sjukhus och skolor runtom i landet, sedan hennes make dog.

Som vanligt forslades hennes anhängare till mötet i bussar och som vanligt viftade de med fanor och sjöng uppmuntrande ramsor till Cristinas ära. Mötet gick återigen i “glädjens och kärlekens tecken”, solen sken och det rapporterades runt 3000 närvarande. Den stundande Tysta Marschen ignorerades helt. Efter “återinvigningen” av Atucha II, flög Cristina tillbaka till Chapadmalal.

Väderlekstjänsten hade förutspått regn till eftermiddagen och kvällen, vilket kunde tas som ett dåligt omen av dem som kunde tänkas vilja delta och ett gott och avskräckande omen för regeringen, som hoppades på dålig uppslutning bakom åklagarna. Och för en gångs skull hade väderlekstjänsten spått rätt: himmelens portar öppnades precis lagom till klockan 18 just när marschen skulle börja.

Men långt ifrån att avskräcka befolkningen, verkade det som om det bara blev fler och fler deltagare i marschen. Den ursprungliga planen var att åklagarna skulle samlas vid kongressbyggnaden och med en stor svart fana som enbart hedrade Nismans minne, gå i täten tillsammans med Nismans mor, ex-fru och äldsta dotter de drygt 1500 meterna till Plaza de Mayo, där Nismans kontor är beläget. Den anonyma massan skulle följa upp bakom dem. Man hade särskilt bett att det inte skulle finnas några som helst politiska fanor, affischer eller aggressiva skyltar och de politiker som valt att delta skulle göra det anonymt, på helt personlig nivå.

Som det nu blev så förblev ALLA deltagare anonyma: bara ett hav av paraplyer i olika färger och format rörde sig långsamt ned mot Plaza de Mayo medan regnet vräkte ned. Det märkliga var att alla tycktes ignorera regnet, även de som inte hade något paraply och som marscherade genomblöta nedför den historiska Avenida de Mayo.

Uppslutningen var enorm och folk vällde fram från alla håll - från tvärgator, tunnelbaneuppgångar, ur alla portar. Folkmassan blev bara större och större. De genomblöta åklagarna hamnade inte längre i täten på kolonnen, utan någonstans i mitten, eftersom det strömmade till mer och mer deltagare från alla håll o kanter. Den breda avenyn räckte inte längre till, utan även de smalare, parallella gatorna på bägge sidor fylldes med paraplyer, som långsamt rörde sig mot Plaza de Mayo.

En väg som normalt skulle ta 20-30 minuter att gå, tog nu nära två timmar för den enorma kolonnen. Först vid klockan åtta kunde de våta åklagarna samlas utanför Alberto Nismans kontor och be om en tyst minut för att hedra sin döde kollegas minne. Folkmassan började ropa åklagarnas namn, speciellt Juan Maria Campagnolli, en åklagare som tidigare avsatts utan giltig anledning av regeringen. Han hade dristat sig alltför nära maktens boningar i sina efterforskningar, men eftersom man inte kunde hitta något giltigt motiv för att få honom definitivt avsatt, och press och TV hade tagit upp frågan och befolkningen skrivit på långa listor för att få honom återinsatt, lyckades det. Nu blev han hedrad som en hjälte, men omedelbart grep någon mikrofonen och bad att det enda namn som fick höras var Alberto Nismans.

Nismans familj hade valt att dra sig undan uppmärksamheten, innan kolonnen nådde fram till Plaza de Mayo. Senare tackade Sandra Arroyo Salgado for det fantastiska stöd som man visat hennes man och hans arbete och betonade hur viktigt det var for hans döttrar att få uppleva den uppskattning som man här visat deras far, speciellt med tanke på att allt vad de hittills fatt höra var hur han löjliggjorts av presidenten och regeringen och hur vikten av hans efterforskningar helt minimiserats.

“BEVÄPNADE MED PARAPLYER SAMLADES DE UPPRORISKA FRAMFÖR KONGRESSBYGGNADEN OCH AVANCERADE MOT CASA ROSADA (REGERINGSBYGGNADEN), MEN INTERNA KONFLIKTER OCH KYLAN FICK DEM ATT AVSTÅ FRÅN DEN SLUTLIGA ATTACKEN. ÄN EN GÅNG HAR DEMOKRATIN TRIUMFERAT! MEN VI KAN INTE VARA ALLTFÖR SÄKRA. UNDER DE KOMMANDE MÅNADERNA FÖRUTSES KONSPIRATIONER AV RÖRMOKARE ( MARS MÅNAD ), LÄKARE (APRIL), GEOLOGER (MAJ) OCH KONFIRMATIONSLÄRARE (JULI). FÖR JUNI MÅNAD HAR VI ÄNNU INTE FÅTT IN NÅGRA RAPPORTER.“

Ovanstående kan låta som ett skämt och det är mycket riktigt från en satir av Carlos Reymundo Roberts, en känd journalist, men det hemska är att det ändå inte är alls långt ifrån verkligheten i den värld i som Cristina Kirchner rör sig i. Förblindad av sin egen hybris, vägrar hon att se verkligheten eller försöka tyda folkets reaktion.

Christina Fernández de Kirchner vägrar att erkänna skillnaden mellan sin egna, noggrant organiserade föreställningar, med enbart inbjudna och ditfraktade “applåderare“ och dessa spontana folksamlingar som försöker säga något. Till Atucha II färdades drygt 3000 personer i bussar, medan Den Tysta Marschen samlade runt 400000 spontana deltagare i hällande regn. Inte långt från kåseriet ovan gick Cristina omedelbart till motattack på sin blogg och anklagade i en lång “refektion” över marschen, åklagarna för att organisera en “mjuk statskupp” och attackera hennes regering.

“Det förekom aggressiva rop mot min person och politiska plakat mot min regering!” utropar hon på sin privata blogg, något som jag, som var personligen närvarande kan intyga att det är helt fel. Där fanns inga aggressiva plakat, inga attacker varken mot presidenten eller hennes regering , endast orden “Justicia” - som en bön om att låta rättvisan arbeta i fred, utan regeringens inblandning och Cristinas egna hypoteser, som bara komplicerar åklagarens arbete. Och flera skyltar och affischer med Nismans bild eller namn.

“Man har anklagat mig för att inte nämna marschen eller kommentera åklagarens död”, försvarar sig Cristina på sin blogg. Förmodligen kan hon ändå kan tyda , efter uppslutningen kring marschen, att hennes undersåtar trots allt förväntar sig en kommentar, inte bara total tystnad. “Men jag har för vana att reflektera och informera mig noggrant, innan jag uttalar mig om något”, fortsätter hon i “reflektionen” på sin blogg – och “glömmer” helt de olika hypoteser hon kastade fram på sin Facebook, omedelbart efter Alberto Nismans död.

Men nu “vet” hon – vem som underrättat henne om detta framgår inte – att Den Tysta Marschen inte alls var någon hyllningsmarsch till en död åklagare. Cristina VET nu att åklagarna organiserade marschen enbart för att attackera hennes regering och för att lansera det “Juridiska Partiet”, ett oppositionsparti som sätter sig över regeringen och kongressen.

Detta är förstås hugget ur luften och kan inte accepteras av dem som följer med vad som sker har, men sväljes säkert med hull och har av hennes trogna, varav många bara har tillgång till de statsägda TV kanalerna.

Situationen är inte klar. Nicolas Maduro i Venezuela hat låtit spärra in flera av sina politiska motståndare. Vi tror inte att det kan ske har, men om en åklagare kan dö under så mystiska omstandigheter, så finns risken att vår president också riktar blickarna mot Venezuela.

Häromdagen uttalade sig Milagro Sala i den fattiga provinsen Jujuy och sade att hon hade 10.000 beväpnade personer, beredda att skrida till Cristinas försvar, om så skulle erfordras.

Milagro Sala is a leader of the Tupac Amaru neighborhood association, part of the Association of State Workers of Jujuy, and a leading figure in the Movimiento piquetero of Argentina. / Wikipedia

Hon blev dock senare tvungen att förklara att hon inte alls avsåg att de var beväpnade med vapen, utan enbart med entusiasm och tillgivenhet mot Cristina.

I dessa länder ligger gerilla rörelserna ofta inte djupt under ytan, och presidentparet Kirchner har gjort vad de har kunnat for att uppmuntra den sortens “stöd”.

Den argentinska såpan fortsätter, ännu med oviss utgång.

Text: Elisabeth Avendaño