”Haveristerna” av Bertil Lindqvist – Kapitel 8

NewsVoice publicerar idag kapitel 8 av Bertil Lindqvists thriller ”Haveristerna”. Varje nytt kapitel publiceras normalt på fredagar.

Boken ger läsaren en obehaglig uppfattning om att Sverige inte är det land vi tror att det är.

Boken Haveristerna (ISBN 978-91-637-3717-6) finns att beställa bla på Adlibris som e-bok eller som häftad.

Läs även Lindqvists artikel: ”De svenska oligarkerna”

Haveristerna: Kapitel 1 | Kapitel 2 | Kapitel 3-4 | Kapitel 5 | Kapitel 6 | Kapitel 7 | Kapitel 8 | Kapitel 9

KAPITEL 8

Söndagen den 9 oktober 2011

De två stora morgontidningarna som hade köpt materialet, hade lite olika vinklingar på de artiklar som fyllde ett helt mittuppslag i båda fallen, samt en stor del av framsidan. Den största av de två tidningarna hade en braskande rubrik med ”Maffiamord i Värmland”, medan den något mindre hade en liknande rubrik som skrek ut ”Uppgörelse i undre värden”.

Båda tidningarna hade gjort samma bedömning om vad som skulle vara på första sidan, nämligen närbilden på offret där man kunde se det uppsvällda, ögonlösa, missfärgade och misshandlade ansiktet lite från sidan och som tydligt visade hur hundkedjan skurit in i offrets hals. Ingen av tidningarna hade heller bemödat sig om att tona ner skärpan, då de säkert bedömde att ansiktet redan var tillräcklig vanställt, för att man lätt skulle känna igen det.

Inne i tidningen skiljde de två artiklarna sig mera åt. Visserligen hade båda använt sig av resterande fem bilder, men tolkningarna av vad som hänt var givetvis anpassade efter den huvudrubrik, som satts på förstasidan. Båda artiklarna hade uttalanden från självutnämnda experter på maffiamord respektive uppgörelser i undre värden. En sak som de båda experterna var oerhört överens om, oavsett de pratade om maffiamord eller uppgörelse i undre världen, var att offret säkerligen hade misshagat eller misskött sig så till den milda grad att han avrättats på detta bestialiska sätt. I övrigt spekulerades det en hel del om vilka grupperingar som man, utan att bryta mot den politiska korrekthetens regler, i första hand kunde misstänka.

Kriminalkommissarie Asplund hade haft en god natts sömn och kände sig pigg och utvilad. Han satt vid frukostbordet i sitt hem på Hammarö och hade just hällt mjölk i sitt morgonkaffe. Det var bra för magen hade han hört av en expert på tv, som bestämt hävdade att om man drack mer än fem koppar kaffe om dagen skulle en skvätt mjölk i varje kaffekopp lindra de magbesvär, som eljest och med en säkerhet som gränsade till visshet, skulle infinna sig som ett brev på posten.

Han var medveten om, att detta var något som gällde just nu. Vid nästa nyhetssändning i morgon-tv kunde det hända att någon expert påstod det rakt motsatta. Det var egentligen bara en tidsfråga innan det inträffade. Den nuvarande allmänna uppfattningen bland världens experter, var ju också helt i linje med vad hans fru Ewa hade för uppfattning, således hade en skvätt mjölk, införlivats i parets hälsorutiner. Vad som skulle hända med fru Ewas uppfattning när expertisen ändrade uppfattning, hade han ingen aning om, men det skulle säkerligen bli underhållande, tänkte han med ett småleende.

För att ytterligare stärka upp sin mans frukost hade hans fru och självutnämnda dietist, sett till att kriminalkommissarie Tord Asplund intog en skål med vaniljyoghurt och hemhackad müsli vid varje frukost.

Ewa Asplund hade varit ute till brevlådan, som vanligt endast iklädd morgonrock och tofflor och hämtat morgontidningen. Hon läste förskräckt rubriken på första sidan, tittade på den overkliga bilden medan hon gick tillbaka in i huset.

Hon kunde mycket väl tänka sig den reaktion som skulle komma från hennes man, samtidigt som hon insåg att hon inte kunde undvika eller kringgå det som nu skulle hända. Efter detta konstaterande, lade hon helt sonika fram tidningen på frukostbordet och gick in i badrummet för att där invänta det utbrott, som oundvikligen skulle komma väldig snart.

”Vad i helvete”, skrek kriminalkommissarie Asplund med en stämma som kunde få alla kvarterets hundar och katter att fly ut i de kringliggande skogarna. ”Jag sa ju för f-n till om att vi inte skulle ha några läckage av den här typen, och likt förbannat är det någon dåre i polishuset, som har skrivit under sin dödsdom. Vad är det som kan få någon att göra så här mot kåren och alla sina kollegor? HELVETE!”

Ewa tyckte att fönsterrutorna skallrade lätt vid det sista HELVETET och lade milt sin hand på sin mans axel och sa med sin mjukaste röst. ”Tord, ta det lugnt, inget blir bättre av att du brusar upp så där. Jag förstår det, men försök att vara lugn och logisk. Rusa inte bara iväg och agera utan förstånd. Ta reda på fakta innan du spränger polishuset.”
Sedan kramade hon honom en lång stund bakifrån, där han fortfarande satt kvar på köksstolen och gav honom sedan en mjuk puss i nacken.

”Jag ska försöka”, sa Tord, reste sig upp och kramade Ewa.

”Jag måste in till polishuset och reda ut den här skiten, men jag är inte säker på att jag kan hålla mig så lugn som jag borde”, fortsatte Tord, klädde på sig sin jacka, gick ut till sin civila tjänstebil och for iväg till jobbet och det väntande mötet.

Han hade inte hunnit mer än några hundra meter då hans mobil ringde.

”Asplund”, svarade Asplund barskt.

”Johnsson på Korren.” Asplund behövde bara höra tre ord med denna dialekt för att förstå vilken korre som menades.

”Jag undrar om jag får ställa nå…”

”Nej”, avbröt Asplund, ”inte nu. Hör av dig senare under dagen, så kanske du kan få lite info. Ring då i första hand vår presstalesman.”

Asplund tryckte bort samtalet. Knappt hade han gjort det, förrän mobilen ringde på nytt. Han brydde sig inte om att svara, utan vände bara mobilen upp och ned, där den låg på passagerarsätet, vilket var det samma som att neka samtalet.

”Jäkla murvlar”, tänkte han. ”Dagen har knappt börjat, och så är de igång med sina jävla frågor.”

Han var nästan framme vid polishuset och såg upp mot sin granne på Kasernhöjden.

”Granne och granne”, tänkte kriminalkommissarie Asplund. ”Där hade militären huserat så länge han kunde minnas. Nu bygger de exklusiva lägenheter i de byggnader där svenska rekryter lärde sig att veta hut och där en femtekolonnare, av det slag han nu närde i sin organisation, skulle bestraffas med arrest och kompanistryk. Allting förändras”, tänkte han, ”och inte alltid till det bättre.”

Kriminalkommissarie Asplund struntade i att gå in till sitt arbetsrum, utan marscherade med långa och kraftfulla steg direkt till konferensrummet där morgonmötet strax skulle äga rum. Dörren stod på glänt och då han gick in konstaterade han genast att alla satt på sina platser och stirrade ner i bordsskivan.

Han drog med påtvingat lugn igen dörren efter sig, gick bort till sin plats vid änden av det elliptiska bordet och ställde sig bakom sin stol, men satte sig inte. I handen hade han sin morgontidning, hårt rullad som ett baseballträ. Han stod så i cirka två minuter. Ingen av de församlade sade ett ord. Plötsligt, utan förvarning, smällde han morgontidningen med stor kraft i konferensbordet och skrek:

”Vem i helvete är det? Vem i helvete läcker till pressen? Vem i helvete sviker sina kompisar på detta sätt?” Han lät orden sjunka in medan han sakta gick runt konferensbordet och sakta slog morgontidningen mot vänster handflata.

”Vi vill inte ha några femtekolonnare i poliskåren i allmänhet och inte i den här undersökningen i synnerhet.” Kriminalkommissarie Asplund gjorde en konstpaus medan han fortsatte att gå runt konferensbordet och smällde med den hoprullade tidningen mot handflatan.

”Vi kan inte ha förrädare bland oss, så vi gör så här. Jag går och tar mig en kopp kaffe och när jag kommer tillbaka om fem minuter vill jag veta vem som ska vässa pennor på det sätt som Hasse Alfredson så träffande beskriver i sin berömda Limerick.”

Kriminalkommissarie Asplund öppnade dörren och gick med bestämda steg mot kaffeautomaten. Han var så upptagen av sina egna tankar att han inte märkte att han var förföljd av kriminalinspektör Oddvar Bakke. Väl framme vid kaffeautomaten, började Asplund trycka in de rätta knapparna för att automaten skulle tillverka en caffe latte, trots att det av hans fru, utfärdats caffe-latte-förbud. Den innehöll alldeles för mycket kalorier enligt henne.

”Jag kom att tänka på en speciell film när jag såg din föreställning där inne”, sa kriminalinspektör Oddvar Bakke. ”Både du och filmen var bra. Jag tror att den hette De omutbara, men jag vet inte säkert. Scenen jag tänkte på var när Al Capone, som spelades av Robert de Niro, gick runt ett jättelikt bord där hans mer betrodda satt. Capone gick runt bordet och svingade ett baseballträ, medan han predikade om lojalitet samt att de hade en förrädare i gruppen.”

”Jag vet”, sa Asplund. ”Jag tror att filmen faktiskt var De Omutbara och den var jättebra. Capone slog visst in skallen på förrädaren med baseballträt, medan han, förrädaren, alltså satt kvar vid bordet. Nåja det var på film och jag är inte Al Capone.”

”Förresten, vem tror du att du är”, tänkte han och blängde förargat på Bakke, men han sa inget.

”Om du vill veta vad jag tror”, sa kriminalinspektör Oddvar Bakke, ”så tror jag inte att det var någon som satt i rummet. Jag tror faktiskt inte att det rör sig om en läcka över huvud taget. Jag har inga bevis ännu, men jag tycker bestämt att vi ska kontrollera det här först, innan vi delar ut några domar. Just nu är det bara en oförklarlig känsla, men den är väldigt lätt att kontrollera. Mitt förslag är att vi ajournerar mötet till kl 15.00 och till dess har vi förhoppningsvis löst läckagefrågan. Förhoppningsvis har vi då en betydligt lyckligare kriminalkommissarie, därtill en betydligt lyckligare personal som vid mötet sitter och mumsar på smörgåstårta som kriminalkommissarie Asplund bjudit på som plåster på såren.”

”OK Oddvar”, sa kriminalkommissarie Asplund. ”Du verkar ha något. Hur kontrollerar vi upp det här? Du verkar ju ha någon idé, så låt höra.”

”Du går tillbaka till mötet och säger att vi alla ses igen kl 15.00”, sa Bakke. ”Efter detta går du raka vägen till Tekniska roteln och fångar in Björn Persson. Jag är där om 10 minuter.”

Polisassistent Björn Persson satt vid sitt skrivbord med vaderna vilande mot skrivbordets ena hörn, med en kaffekopp i ena handen och studerade lojt dagens morgontidning som han höll hopvikt i den andra. Dörren stod som vanligt öppen, så kriminalkommissarie Asplund knackade bara på dörrposten innan han klev in utan att ha blivit ombedd. Då kom han plötsligt ihåg att han inte fick något kaffe när han var här senast. I konsekvens med detta sa han till Björn Persson:

”Rör dig inte ur fläcken. Kriminalinspektör Oddvar Bakke och jag ska ha ett samtal med dig. Jag ska bara hämta lite kaffe jag också”, sa Asplund och försvann mot kaffeautomaten.

När Asplund kom tillbaka till polisassistent Björn Persson, med en rykande het kaffekopp i handen, ingen latte den här gången, hade kriminalinspektör Oddvar Bakke precis anlänt, och därmed var hela den tänkta styrkan samlad.

”Jahapp”, sa Bakke fryntligt. ”Då är det väl lika bra att du Asplund inviger Björn här i dina konspiratoriska tankar. Förlåt Asplund, det menade jag inte. Det räcker med dina tankar. Jag ber om ursäkt. Jag börjar.” Asplund blängde lite på Bakke, men lät det passera.

”Ja Björn”, började kriminalinspektör Oddvar Bakke. ”Jag ser att du läst morgontidningen. Många av oss har reagerat som så, att vi måste ha ett läckage här i huset. Det kan mycket väl vara så, det låter till och med rimligt, men det finns också andra alternativ. Så vitt jag förstår var det du Björn som tog alla bilderna på brottsplatsen?”

Björn nickade som bekräftelse, samtidigt som hans egen oro snabbt stegrades.

”Jag har alla bilder här”, sa han och klickade fram dem på sin dator. ”Men jag har inte gett dem till någon.” På skärmen visades en massa (170) thumbnails och det var ingen större konst att se att inga bilder i nummerserien fattades.

”Jag har inte sagt att du gett dem till någon, men vi måste nysta lite i detta. Det kan vara någon annan, det kanske inte är någon alls här i polishuset som har gjort det”, sa Asplund.

”Den teori som far omkring i min skalle”, började kriminalinspektör Oddvar Bakke, ”går ut på att bevisa att det inte är någon av dina bilder som finns hos pressen. Detta gör vi enklast genom att jämföra bilderna som finns i tidningen med de som du tagit. Finns bilderna inte i din uppsättning, så kommer bilderna inte från det här huset. Det är heller inte troligt, eller ska vi säga inte möjligt, att någon polis skulle ha smugit sig in på brottsplatsen i efterhand och tagit bilderna.”

”Varför inte det”, undrade Asplund, som fortfarande var lite tjurigt aggressiv. ”Jag tycker inte att det är så otroligt att någon polis smugit sig tillbaka och tagit dessa bilder.”

”Tänk till”, sa Bakke. ”Stället var bevakat hela tiden. En massa folk från polisen var där. Ingen skulle ha möjlighet att ta smygbilder.”

”Inte just då kanske”, sa Asplund, ”men kanske då alla lämnat brottsplatsen. Då var det väl ganska fritt fram att smyga sig tillbaka. Endast blåvita avspärrningsband att forcera. Det skulle väl inte ha varit så jäkla svårt för en polis?”

”Nej, kanske inte. Men säg mig. Hur skulle denne polis få dit liket? En aning besvärligt kanske. Det hängde ju inte kvar. Det var ju nerplockat då vi gav oss därifrån.”

”Tänkte inte på det”, sa Asplund och imiterade en känd replik av Peter Dalle.

”Då tar vi fram bilderna från tidningarna”, sa Björn Persson.

Sedan startade ett arbete med att jämföra bilderna som Björn hade med bilderna som fanns i tidningarna. Efter 20 min hade de plockat fram 32 av Björns bilder, som det eventuellt kunde vara, eller som i alla fall påminde om de som publicerats i tidningarna. Oddvar tog sig an bilderna på offret, Tord tog hand om bilderna på hängningsutrustningen, medan Björn koncentrerade sig på den blå tunnan.

Det tog inte många minuter förrän Björn med godmodigt lugn konstaterade:

”Det här är inte mina bilder.”

”Är du säker, absolut säker?” Frågade Asplund.

”100 % chefen”, sade Björn. ”Titta här. Det syns väldigt tydligt att bilderna inte är tagna ur samma vinkel. Tunnan har en ganska tydlig märkning. Titta här. På min bild kan man se de fem första bokstäverna i rubriken på etiketten. Motsvarande bild i tidningen visar endast två. Slutsatsen är att denna bild inte kommer från min kamera. Vi kan också se att tidningens bild visar mer av öppningen i tunnan, medan min bild visar betydligt mindre. Det visar att tidningarnas fotograf hade en något högre position än jag, då bilderna togs.”

När de gått igenom övriga 26 bilder och upptäckt liknande olikheter var det ganska lätt att konstatera att det inte var Björns bilder som fanns i de olika tidningarna.

”Då kommer ju frågan som ett brev på posten, vem i helvete tog bilderna och samtidigt hade sådan kunskap om brottsplatsen att morgonens artiklar kunde se dagens ljus?”, sa kriminalkommissarie Asplund. ”Själv kan jag se två möjligheter.

1. Någon har varit där före oss, gjort en egen brottsplatsundersökning, tagit en massa bilder samt meddelat pressen. De som betalat bäst har ju givetvis fått materialet. Det kan t.o.m. vara samma person som skickade larmet till oss och som har skostorlek 36.
2. Någon i vår utredningsgrupp har tagit bilderna med en mobilkamera och sedan gjort affärer med materialet.”

”Vad säger ni?” frågade Asplund.”Dessa bilder är inte tagna med en mobilkamera”, sa Persson. ”Här har man använt sig av en systemkamera. Det syns ganska tydligt och det gör i sin tur att jag inte tror på alternativ två.”

”OK. Jag tror jag har ett bra förslag” sa Bakke, samtidigt som han tog kriminalkommissarie Asplund i armen och föste honom mot dörren och sa över axeln till polisassistent Björn Persson. ”Utmärkt arbete Björn. Var med på vårt möte kl 15.00.”

”Vad fan är det frågan om?” sa Asplund i viskande ton till Bakke.

”Vi har två alternativ som vi båda ser det. Om vi tar min uppfattning, med betoning på min, vore det förnämligt om vi kunde ta bort det minst troliga alternativet och samtidigt friskförklara våra medarbetare. Eller hur?” sa Bakke.

”Har ingen annan uppfattning”, sa Asplund. ”Jag anar att du har en idé.”

”Vad är viktigast?”, sa kriminalinspektör Oddvar Bakke. ”Att du har rätt, eller att du får rätt saker att hända?”

”Tveklöst det senare”, sa Asplund efter en kortare stunds betänketid.

”Bra”, sa Bakke. ”Då föreslår jag att du går in på mötet kl 15.00 med ett underskrivet dokument, som du delar ut till alla. Där erbjuder du en amnesti som varar till kl 16.00 exakt. Den som erkänner läckaget inom den tidsrymden får inga påföljder varken i sak eller karriärsmässigt. Ni sätter det i så fall på oerfarenhetskontot och avskriver det hela som nybörjarmisstag. Den som däremot ertappas senare för nämnda brott kommer att kölhalas, få löpa gatlopp och för evigt uteslutas ur den polisiära gemenskapen. Det sista skriver du givetvis inte ner, men det gör inget att du nämner det. Jag tror inte att någon skulle föra saken på tal i efterhand. Lyckas vi med detta, kan vi vara ganska säkra på att det är alternativ ett som gäller. Som du hörde av Persson, uteslöt han alternativ två. Kan vi friskförklara utredningsgruppen, vilket jag är säker på att vi kan, så föreslår jag att vi börjar mötet med kaffe och smörgåstårta, det kan jag fixa om du betalar.”

Kriminalkommissarie Asplund lade pannan i djupa veck och sa ingenting på en stund. Sedan sa han:

”Bakke, jag tror tamefasen att du har rätt. Det skulle vara väldigt skönt att kunna friskskriva spaningsgruppen. Vi gör så.”

Efter att ha gått igenom amnestierbjudandet och fått det önskade svaret, kände sig såväl kriminalkommissarie Asplund som kriminalinspektör Oddvar Bakke på ett bra humör och såg med tillförsikt fram emot det fortsatta polisarbetet.

Mötet kl 16 inleddes som avtalats, med c:a 15 minuters fika och med smörgåstårta.

”Skönt att vi kan lägga detta bakom oss”, sa kriminalinspektör Oddvar Bakke, då klockan visade på 16.15 och markerade därmed att fikat var över. ”Nu kan vi alltså angripa de mer viktiga frågorna i denna utredning. Har vi klart med offrets identitet?” frågade Bakke rakt ut i församlingen, fast han var mycket väl medveten om att det skulle vara polisinspektör Solveig Durén som skulle svara.

”Vi har inte fått fram något mer bestämt beträffande offret”, sa Solveig Durén, ”men jag anser att identifikationen är så pass säker att vi tills annat kommer fram, kan jobba efter den förutsättningen. Vad han gjorde här i Värmland, utom att bli mördad förståss, har vi inte fått någon klarhet i ännu. Det kan också tänkas att han blev förd hit mot sin vilja och sedan mördad, ja, ni vet var. Vi har idag ingen aning om, eller för att uttrycka det ännu värre, vi vet inte ett dugg beträffande motiv, och har då ännu svårare att förstå var vi ska söka efter någon gärningsman, eller gärningsmän också för den delen.”

”Tidningarna har ju redan varit inne på några uppslag. Maffiamord och Uppgörelse i undre välden, sa kriminalkommissarie Asplund. Vad tänker de på då? HA, Bandidos, OG, Brödraskapet, eller vem då? Inte speciellt hett precis. Något nytt från den tekniska undersökningen?”

Polisinspektör Solveig Durén, som nu började känna sig lite varmare i kläderna, kände sig genast manad att svara.

”Vi har några problem där. För det första var det c:a två veckor sedan händelserna på brottsplatsen, vilket gör att spår i form av däckavtryck, fotavtryck, förutom vår nu bekanta damsko storlek 36, är mycket otydliga, för att inte säga obefintliga. Tyvärr är det inte bara det. Vi har inte hittat ett enda hårstrå från något annat än det som förmodligen kommer från samma dam som gått i 36-orna. Inte ett fingeravtryck, ingenting.”

”Helvete”, sa kriminalkommissarie Asplund, tjurigt och med eftertryck. ”Det måste ju för fasen finnas några fingeravtryck på den utrustning de använt. De måste ju ha tagit i grejorna i affären när de köptes i alla fall. Stå på Biltema med plasthandskar kan man ju inte göra utan att bli misstänkliggjord. I och för sig går ju var och varannan människa i vita bomullshandskar som skydd mot någon allergi.”

Polisassistent Torbjörn Ek kom nu med en för honom ganska klarsynt analys. ”I många affärer, kanske rent av de flesta, säljer man mest plastförpackat, och då kan man ju ta på sig sina handskar när man plockar upp och använder grejorna.” Det blev inga applåder från församlingen, även om de flesta tyckte att det var en bra analys för att komma från Ek.

”Dörrknackningen?” frågade kriminalkommissarie Asplund rakt ut i luften, och till sin förvåning var det inte Solveig Durén som svarade utan polisinspektör Eva Persson.

”Vi har varit sex man som finkammat kringliggande hus på observationer”, sa hon. ”Ingen har egentligen sett något anmärkningsvärt. Det närmaste vi kommit några som helst iaktagelser, var att man hört några motorcyklar som åkt ner mot den gamla fabriken och kommit tillbaka inom 5-10 minuter. På den tiden har man knappast hunnit utföra några handlingar av det slag som vi utreder och vittnet var inte säker på vilken dag det inträffat. Däremot”, sa hon och gjorde en konstpaus, så att alla skulle vara beredda på den stora upptäckten:

”Vi har hittat flera ansenliga hål i staketet, som inhägnar fabriksområdet. Man har alltså kunnat gå till fots från viadukten och fram till den aktuella byggnaden. Tyvärr har den långa tiden mellan brott och upptäckt gjort att alla användbara spår antingen regnat bort eller förstörts av olika tvåhjuliga fordon, alltifrån BMX och mountainbikes till mopeder och crosshojar.”

”Det verkar som om brottsplatsundersökningen inte tycks leda till några revolutionerande spår”, sa kriminalinspektör Oddvar Bakke besviket. ”Jag tycker i alla fall att vi fortsätter med dörrknackning och finkamning av området ett par dagar till. I övrigt blir det väl att ta fram polismanualen och gå efter tesen att gärningsmannen och offret kände varandra. Eftersom offret var tjänsteman på länsstyrelsen, kan det väl inte vara en helt galen tanke att han gjort någon handläggning som misshagat någon så till den milda grad, att han i sin tur beslutat att ta handläggaren av daga. Det finns väl bara en sak som får det hela att verka långsökt. Offret jobbade på länsstyrelsen i Stockholm och så dyker han upp som lik mitt i Värmland.”

Kriminalkommissarie Asplund nickade instämmande som bekräftelse på deras tidigare diskussioner och efter en stunds tystnad tog han på nytt till orda.

”Vi gör så här. Jag tar ett samtal med länspolismästaren, och kollar med honom om vi bör koppla in Rikskrim, med tanke på att vår utredning verkar ta sig utan för vårt område. Tills annat sägs fortätter vi med intensifierad kraft och nit med samma uppgifter som igår. Några frågor?”

Ingen hade några frågor de ville ta upp i detta forum och därmed avslutade Asplund. ”Ny briefing i morgon kl 10.00 sharp.” Han avstod från att påminna om att inte prata med pressen, vilket Bakke noterade med tillfredsställelse.

”Tack”, sa Asplund då han blivit ensam med Bakke.

”Tack för vaddå?”

”Du fattar vad jag menar”, sa Asplund med spelad irritation. ”Du gjorde ett bra ingripande när du hindrade mig från att löpa amok.”

”Ja, det var nära ögat, sa norrmannen då han sköt sig i tinningen”, sa Bakke och log. ”Vi spelar väl för fasen i samma lag? Eller hur?”

”Det är en jäkla tur att det finns någon som kan hejda dig ibland”, tänkte Bakke, men det sa han förståss inte.

”Tyvärr har vi en hel del kvar att göra innan vi kan avsluta dagen”, sa Asplund som tagit ny sats. ”Under mötet fick jag en liten lapp på vilken det stod att det var presskonferens kl 18.00 där vår kära presstaleskvinna, länspolismästaren och jag ska närvara. Som vanligt är det du och jag som får lägga upp taktiken. Vår lika kära Solveig, har spelat in lite av dagens nyhetssändningar och jag föreslår att vi startar med att titta en halvtimme på dem för att se hur drevet går och vad vi förväntas svara på. Har du några taktiska idéer Bakke?”

”Jo det har jag”, sa han med ett leende.