”Haveristerna” av Bertil Lindqvist – Kapitel 14

NewsVoice publicerar idag kapitel 14 av Bertil Lindqvists thriller ”Haveristerna”. Varje nytt kapitel publiceras på fredagar.

Boken ger läsaren en obehaglig uppfattning om att Sverige inte är det land vi tror att det är. Boken Haveristerna (ISBN 978-91-637-3717-6) finns att beställa bla på Adlibris som e-bok eller som häftad.

Läs även Lindqvists artikel: ”De svenska oligarkerna”

Haveristerna: Kapitel 1 | 2 | 3-4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10-11 | 12 | 13 | 14 | 15

KAPITEL 14

Karin var själv inte medveten om hur länge hon suttit på sin sten, där långt ute i vildmarken. Ja, det var i alla fall hur hon själv hade uppfattat det. Långt ute i vildmarken, medan tiden rann undan och skymningen sakta smög sig på. Det var endast träsmaken i rumpan och det avtagande ljuset som indikerade att det var en bra stund, vad det nu var för tidsmått? En annan dag skulle hon rent av tycka det var mysigt, men efter de senaste timmarnas upplevelser kunde hon knappast medge att så var fallet. Den antågande skymningen närmast förstärkte hennes obehagskänslor och hon insåg att det var hög tid att ta sig därifrån. Armen värkte och Karin insåg att hon nog måste se till att få såret rengjort och kanske även få det sytt.

Azlan hade lagt sig på en liten kulle c:a 20 meter ifrån den sten som hon tagit som sin, men hon kunde se att han gjorde det han älskade mest. Han var på jobbet, han höll vakt. Inget undgick hans misstänksamma näsa, hörsel och blick, men idag kunde han faktiskt sortera bort ekorrar och skator från verkliga hot, vilket inte alltid var fallet.

Hon kom plötsligt ihåg filmen som gjorde att hon skaffade Azlan. The Call From the Wild efter Jack Londons roman, mera känd för de flesta som Skriet från vildmarken. Den boken har filmatiserats i många upplagor, men i en av dessa spelades hunden Buck av en Rysk Herdehund. Efter att ha sett filmen var hon benhårt övertygad. Skulle hon någonsin skaffa sig en ny hund skulle det vara just denna version av Buck. Nu satt hon här, medan mörkret föll sakta och hon kunde inte låta bli att känna en enorm värme för sin hund. Så trygg, så säker, så full av kärlek till henne.

”Alla hundar visar väl sin matte och husse stor kärlek, men vilken annan hund har resurserna att ge trovärdighet åt sitt skydd och kan ge sin matte denna trygga kärlek? Vem har förmågan att lösa in alla trygghetscheckar, som nästan alla hundar skriver ut? Om det så kom troll ur den där gången skulle han inte vika en tum. Rädsla verkar över huvud taget inte existera för honom, själva ordet fanns helt enkelt inte i hans ordlista.”

Hon hade läst på nätet om rasen och hon kunde fortfarande texten utantill för vad som stod om hans egenskaper:

Hundrasen, som är känd för sin skärpa, psykiska stabilitet och försvarslust, har anpassats både psykiskt och fysiskt till bergtrakternas karga klimat och var ursprungligen bybornas skydd mot angrepp, både från rovdjur och oönskade främlingar.

Hon gick bort till Azlan och kramade om hans tjocka hals och borrade ner sitt ansikte i hans täta lejonman.

”Kom nu”, sa hon. ”Jag tror att det är dags att vi tar oss hemåt.”

De gick sakta ner mot bilen medan tankarna for runt i Karins huvud. Vad var det egentligen som hade hänt där inne i det gamla bergrummet och vad var det för skapelse? Hade det kommit till under kriget, som ett försvarsverk mot det nazistockuperade Norge? Kanske var det så. Hon funderade kring vad som utspelats och vem som var förövaren och framför allt, vad var meningen med detta vansinnesdåd?

”Skulle hon någonsin få klarhet. Visst måste det finnas ett syfte, annars skulle hon inte bli kontaktad på detta sätt.” Plötsligt blev hon arg på sig själv.

”Du agerar ju som en nyttig idiot”, tänkte hon ilsket. ”Du springer andras ärenden, för det är ju faktiskt vad du gör. Det enda du vill är att tjäna pengar och så skiter du i att du gör det på bekostnad av andras lidande. Du är ett kräk Karin, som förtjänar att du nu mår taskigt.”

Hon började snyfta och ynka sig själv inför dessa tankar och lovade sig samtidigt, att dagens upplevelser skulle hon inte slå mynt av.

På sin promenad mot bilen passerade de det ställe som hon några timmar tidigare funnit överdådigt, beträffande förekomsten av trattkantareller, men all lust att plocka dessa läckerheter var totalt bortblåst.

”Det är konstigt. För någon timme sedan passerade de detta ställe och då kändes livet lätt, så lätt att skogens läckerheter kunde uppfattas som en viktig angelägenhet och nu betydde de ingenting.”

Vägen kändes inte lika lång nu, som när de gick åt motsatt håll. ”Visst, då var det uppför, och nu var det nerför. Det finns säkert andra förklaringar till detta fenomen, som inte har med lutningen att göra. Oavsett lutning verkar det alltid vara så att hemvägen är kortare än bortvägen”, tänkte hon, medan sträckan ner till bilen avverkades.

Nu kunde hon skymta bilen cirka 100 meter bort, nära den låsta vägbommen. Det kändes för henne som att komma hem, hem till tryggheten i bilen.

”Konstigt att man kunde känna så. Det var ju bara en bil och inget annat. Skogens mörka väsen skulle väl inte stoppas av en bil. De kunde säkert slita upp en aldrig så låst dörr med bara tänderna, som ingenting. Vilka konstiga tankar”, tänkte Karin, samtidigt som hon hukade sig under vägbommen. Ryggsäcken fastnade lite i bommen och genast reagerade hon med obehag.

”Vad var det?” Hon stannade till. Hon hörde något långt bort. ”Var det en varg som ylade? Det finns ju vargar här och de lär ju förfölja sitt byte bakifrån, innan de kommit till det mest optimala stället för sin attack. Var det här?”, tänkte hon med en rysning.

”Bäst att vi snarast tar oss härifrån. Hela stället ger mig obehagskänslor”, tänkte hon vidare. Av någon anledning som hon inte själv kunde förklara, tittade hon gång på gång upp mot vägen på andra sidan om vägbommen, precis som om hon förväntade sig att det skulle komma något obehagligt väsen uppifrån den nu ganska mörka skogen. Hon fumlade efter bilnycklarna i fickorna. Var fan hade hon lagt dem? Hon kände att hon svettades, fast kvällen var kall. Så plötsligt kände hon nyckeln som hon tagit ur låset på den första dörren i berget och lagt i sin ficka.

”Fan också”, tänkte hon för sig själv. Hon visste att hon tagit upp nyckeln och torkat av den på parkasen, men istället för att stoppa den tillbaka i låset hade hon lagt den tillbaka i sin ficka. ”Jag måste ha varit väldigt uppjagad därinne i berget. Ibland handlar man verkligen irrationellt.”

Så började hon plötsligt fundera om hon hade stängt den inre dörren efter sig när hon flytt ut, men det var väl just detsamma. Liket tog ju sig inte iväg någonstans. Ingen vet ju heller hur dörrarna stod när jag kom dit. Så mindes hon, att hon varit försiktig när hon öppnade den sista dörren, genom att dra in handen i jackärmen och på så sätt inte lämnat några fingeravtryck efter sig. ”Jag tror att jag stängde dörren, men jag är fasen inte säker. Jag är tydligen alldeles virrig”.

”Men var tusan är bilnycklarna?”

Slutligen hittade hon dem i ryggsäcken. Största facket i ryggsäcken hade en liten karbinhake i ett kort snöre, som var avsett att fästa sina nycklar i. I den allmänna stress hon befann sig i, var allt förnuft och all saklighet som bortblåst. Där hade hon givetvis inte tittat.

Hon låste upp bilens centrallås, släppte in Azlan i bakluckan och hoppade själv snabbt in i bilen och låste alla dörrar. Hon var glad att den startade med en gång, samtidigt som hon log sitt första leende på flera timmar, för hon kom att tänka på Murphys lag, nåja en av dem.

”Om något kan gå åt helvete, så går det åt helvete. Den gällde inte idag”, tänkte hon och det var hon glad för.

Karin pustade ut när hon vänt bilden, som givetvis var vänd åt fel håll. Sakta körde hon nedför backen mot den lite bredare grusvägen. Hon tittade hela tiden i backspegeln, som om hon förväntade sig att något skulle komma efter henne. Samtidigt var hon mycket noga med att ta det lugnt och försiktigt på denna dåliga väg, som egentligen inte var mer än ett par djupa hjulspår med lite bärlagergrus i botten på vart och ett av hjulspåren. Med Murphys lag i klart minne, ville hon ju inte köra på någon stor sten, som gjorde att bilen fick något fel och lämnade dem till det enda alternativet, att gå därifrån i det mörker som snart skulle bli totalt.

Till slut, vilket verkade som en evighet, kom de fram till den lite större grusvägen, tog till vänster mot Åmotfors och ökade farten. Karin kände hur hon började slappna av och gick än en gång igenom sina upplevelser de senaste timmarna. Hon kom ihåg att hon druckit ur halva sin medhavda vattenflaska. Alltså borde hälften finnas kvar. Med en mun som kändes som sandpapper, tänkte hon att, ”en mun ljummet vatten visserligen var som att spotta en törstig kamel i halsen, men ändå bättre än inget.”

Hon sträckte sig efter sin ryggsäck som låg i baksätet. Trots att ryggsäcken var liten, eller kanske just därför, hade en av remmarna fastnat i säkerhetsbältet. Hon ryckte och slet för att få loss den och upptäckte för sent skogsmaskinen som stod parkerad, hälften på vägen och hälften i diket. Förmodligen var den parkerad där i väntan på transport därifrån. Detta logiska resonemang hjälpte inte Karin, som hastigt väjde undan och kom för långt ut i lösgruset. Bilen fick ett kraftigt kast och det är möjligt att de flesta av Värmlands alla vedbodtrimmare skulle ha klarat det med glans, men stadsmänniskan Karin hamnade i diket. Inte mycket, men tillräckligt för att hon inte skulle kunna ta sig upp på vägen igen.

”Jag visste att den där förbannade Murphy skulle dyka upp till sist” skrek hon rakt ut. ”Varför i helvete skulle det här hända just nu?”

Hon började gråta igen och tyckte att livet knappast kunde bli värre än så här. Ensam och skadad, ute på en mörk skogsväg i en mörk skog i det mörka Värmland, där det kryllade av vargar och andra odefinierbara varelser.

”Fan vilket mörker”, tänkte hon uppgivet. ”Det här är inte rättvist. Räcker det inte med dagens upplevelser? När ska det vara nog?”

Efter en stund hann förnuftet ifatt henne och hon började analysera situationen. ”Jag lämnar inte bilen”, var hennes första tanke. ”Det måste ju komma någon förr eller senare, hellre förr än senare, för det kommer att bli kallt snart.”

Karin funderade vidare över sin situation. Hon visste att om hon har motorn igång, skulle hon ha varmt i bilen och bensinen skulle nog räcka, men å andra sidan hade hon läst om, att folk blivit koloxidförgiftade när de somnat i bilen med motorn igång, eller var det koldioxid?

”Undrar var jag höll hus den kemilektionen då vi gick igenom detta?” funderade hon. ”Egentligen spelar det väl ingen roll om man dör av koldioxid eller koloxid.” Hon visste att det funnits folk som tagit livet av sig genom att leda in bilens avgaser i kupén med flit och i dessa fall var det ju av akademisk betydelse om det berodde på CO eller CO?. Det betydde säkert mer att de hade dött.

Karin beslutade efter moget övervägande att hon måste stänga av motorn. Hon hade en filt i baksätet och den fick hon hålla värmen med så gott det gick. Detta läge kunde ju inte bestå i all evighet. Förr eller senare måste ju någon komma förbi och då kunde hon få hjälp. Hon förflyttade sig till baksätet och drog filten över sig.

”Å andra sidan, vem skulle ha vägarna förbi just här, en höstkväll som denna”, tänkte hon och tankarna började skena igen. ”Antagligen någon hembrännare som hade en liten balja puttrande här ute i vildmarken, långt från varje nyfiket polisöga. Grannarna i sådana här trakter höll ju ihop, det visste ju alla. Gifta med varandra och inavlade i generationer, för alltid förtappade i sitt alkoholmissbruk.” Hon upptäckte att hennes tankar hade förirrat sig in i filmen Deliverance eller Den sista färden som den kallades på svenska.

”Om det kommer någon förbi här, törs jag öppna bildörren? Det kanske är någon hembrännare i alla fall”, tänkte Karin och låste dörrarna, i samma ögonblick som Azlan vände på sig i sin del av bilen.

”Hur dum får man bli egentligen. Jag håller ju på att bli skvatt galen. Azlan vet inte vad ordet frysa betyder och om jag tar in honom här i baksätet har jag både värme och skydd. Det finns inte på denna jord, en aldrig så kåt hembrännare som skulle överväga en våldtäkt på en 55-årig kärring och Azlan i samma paket” Hon skrattade åt sig själv, sin rädsla och sina fobier. Snart satt hon och Azlan i baksätet och åt upp de sista mackorna och drack kaffet. Sedan drack hon ur den lilla skvätten vatten tillsammans med några Alvedon som hon hittat i sin First Aid låda. Karin behövde inte dela med sig av vattnet i flaskan, för hon visste att han föredrog att dricka sig otörstig i de diken de passerat på väg till bilen.

Att lägga sig i baksätet på en Volvo, tillsammans med en hund i 80-kg klassen och som dessutom har en päls, som kunde få ett normalt Shetlandsfår grön av avundsjuka, var inte det lättaste. Mycket beroende på Azlans tålighet, kunde hon till slut få det någorlunda acceptabelt. Genom att placera diverse bilbråte, med sin egen ryggsäck högst upp, bakom passagerarstolen, blev allt i jämnhöjd med baksätet. Där placerade hon Azlan. Själv lade hon sig på resten av sätet och använde Azlans mage som huvudkudde. Det var inte bekvämt, men det gick.

Trots allt blev det kallt i bilen. Azlan var varm, givetvis, men han tog ju plats. Till slut lyckades de dock ordna så, att de båda kunde hitta något läge där de hade det något så när komfortabelt. Det började ganska snabbt bildas imma på insidan av rutorna, men det var inget hon kunde gör något åt. Hon torkade av en ruta så att hon kunde se ut, men det var ju så kolsvart så det var ingen mening med detta, men kanske ändå.

När hon tittade upp mot himlen fick hon se något hon aldrig sett förut. Himlen var fullkomligt täckt med stjärnor. Snart förstod hon varför. Det var den klara luften här ute i skogen i kombination med att de nu var långt från närmaste stad. Staden som med sitt sken och med sin smutsiga och dimmiga luft döljer stjärnorna, förutom de allra ljusstarkaste. Här däremot såg man en stjärnhimmel som hon aldrig sett förut. ”Det måste ha viss inverkan”, tänkte hon, ”att månen inte kommit upp. Då blir det så ljust att stjärnorna inte syns lika bra som nu.” Hon låg och tittade på stjärnorna i Vintergatan, den galax där vi själva bor och försökte hitta några stjärnbilder som hon kände igen.

Karlavagnen, både lilla och stora hittade hon, likaså Orions mäktiga stjärnbild med tre stjärnor i sitt tydliga bälte. Hon kom att tänka på en artikel hon läst, där det påstods, ja om hon nu mindes rätt, att de tre pyramiderna vid Gize, hade just detta inbördes förhållande som stjärnorna i Orions bälte. ”Det kanske stämde”, tänkte hon. ”Jag har ju alltid undrat varför Egyptierna inte lyckats ställa de tre pyramiderna på rad, när de var så duktiga i övrigt. Givetvis var det så att man hade någon förebild, som innebar ett visst inbördes förhållande och Orions bälte var väl lika bra som något.”

Tankarna irrade sig bort till de gamla faraonernas rike och hon förundrades över att en så välutvecklad kultur hade stagnerat och till sist gått under. Tänk att få vara med på någon av de stora utgrävningar som skedde där. Hon kunde se sig själv som en kvinnlig Indiana Jones, med en fackla i handen, hukande i en smal gång och med röken från facklan stickande i ögonen. Längs väggarna stod det allehanda gamla ting, vaser och krukor i keramik och bakom dessa stora väggmålningar med bilder och hieroglyfer. På ett stort bord av marmor låg dolkar och smycken, papyrusrullar, samt en massa andra saker som hon inte visste vad de var till för.

En sak som väckte hennes speciella intresse var något som hon närmast skulle kunna koppla ihop med gitarrsträngar, men inte tusan hade de gitarrer i Egypten för 5000 år sedan. Eller hade de det? Det måste ha varit något annat. Hon höll den lilla rullen med tunn metalltråd i sina händer och försökte att lista ut vad de kunde ha använt den till.

”Rör inte mina trådar”, sa en mörk röst bakom henne. Karin vände sig skrämt om, skrek till, samtidigt som hon såg en otydlig gestalt som stod i den mörkare delen av kammaren och betraktade henne.

”Rör inte mina trådar”, sa gestalten, nu med kraftigare stämma. Så började mannen, det måste vara en man av den mörka rösten att döma, att röra sig emot henne. Han var alldeles blodig på överkroppen, i röda vertikala streck som gick från axlarna och nedåt mot midjan. Karin blev helt paralyserad av skräck och försökte ta sig runt marmorbordet för att hinna till kammarens utgång, innan mannen han blockera vägen för henne. Hon hade aldrig i sitt liv rört sig så snabbt, men det var ändå inte tillräckligt. Mannen hann få tag i en hårtest, innan hon hann slita sig loss och klämma sig förbi, in i den trånga gången som ledde ut till friheten.

Facklan hade hon på något vis fått med sig, men hon hörde mannens steg bakom sig. När hon vred på huvudet för att se hur långt bakom henne mannen var, såg hon att han snubblade och skrek till så att blodet isade sig. Nu skrek också Karin, men om mannen hade skrikigt av ilska, så skrek Karin nu av skräck. Stegen bakom henne avtog dock inte, utan hon upplevde det som om de bara kom närmare och närmare. Hon hukade sig för att inte slå huvudet i det låga taket. När hon ännu en gång vred på huvudet och tittade bakåt, skrek hon för full hals. Mannen hade nu förvandlats till ett jättelikt huvud som rullade efter henne och var nästan ikapp. Huvudets röst lät nu som en arg hund. Hon bländades av facklans sken och skrek igen, för nu var huvudet framför henne och bara sirrade på henne.

”Hôs äre märre”, sa huvudet på bred Värmländska. ”Hôs äre märre?”

Azlan hade tydligen inte uppfattat situationen som så farlig, för det var först nu han reste sig upp och tryckte nosen mot sidorutan och granskade mannen utanför bilen. Visserligen hade han skällt ett par gånger, men inte mer.

Karin såg att det stod någon, en man, utanför bilen. Hans pannlampas sken, reflekterades i bilen så att man förutom själva lampan, som givetvis dominerade, kunde se mannens ansikte lite svagt.

”Vänta”, ropade Karin genom den stängda och låsta dörren, ”vi kommer ut.” Karin och Azlan tog sig snabbt ur bilen, trots att bildörren var tung att öppna, då bilen nästan låg på sidan.

”Dä va allt e redi hund du har.” Sa mannen och fortsatte. ”Ja heter Kenny förresten.”

”Karin”, sa Karin och räckte fram handen. ”Jag somnade visst och hade en mardröm.”

”Jo, dä hörd ja att”, sa Kenny. ”Först blev ja ställd själv, när du skrek så, men nu verker du OK. Hur hamn´ru i dike? Vare min taski parkering av skörda sôm va orsaken?”

”Ja kanske lite sa Karin, men mest var det nog mitt eget klant. Jag skulle ta fram min rygga från baksätet, men den hade fastnat, så jag fick trixa lite och blev ouppmärksam. Resultatet såg du.”

Kenny berättade att det var hans skogsskördare, att han var klar på det här stället och att den egentligen skulle ha flyttats till kvällen .

”Dragar´n med trailern hade fått nô fel, så han får väl ta´na te môra istääl”.

Kenny hade glömt plånboken och det var därför han åkt tillbaka för att hämta den. Inte för att han trodde att någon skulle stjäla den, men han hade internetkoden till banken där och han var tvungen och göra en överföring idag.

”Dä va väl tur för dej´rä, för på den här vägen kommer det sällan nôn bil, i alla fall inte så här dags.” sa Kenny.

Karin bara väntade på att frågan om vad hon gjorde där, skulle dyka upp.

”Bättre att förekomma än att förekommas”, tänkte hon och sa:

”Jag fick tips av en kompis att det skulle finnas jättemycket svamp här i skogarna, speciellt kantareller, så jag tog jycken med mig och gjorde en dagsutflykt. Mest för att reka lite. Gissa om det finns? Massor. Tyvärr kunde jag inte plocka något, för jag ska åka bort i morgon så jag kan inte rensa och ta reda på något.”

”Dä vor ju bra ôm fler mänsker resoner sôm du”, sa Kenny. ”Nu tar vi och drar ôpp´na, så`ru kom hem nôn gông.”

Karin och Azlan hoppade in i bilen, medan Kenny kopplade på en bogserlina till sin gamla Peugeot. Karins bil for upp som en skrämd harunge och hon förvånades över hur lätt det gick. Hon tackade för hjälpen och kontrollerade vad Kenny ville ha för sin insats. Det var snudd på att Kenny blivit förolämpad, men så tänkte han att det är väl just vad man kan vänta sig av en stadsjänte. Sen sa han:

”Ja ska int ha nôôe. Jo f´rästen, kör fôrsiktet”, sa han med ett leende.

Resan hem blev tröttsam och inte som hon tänkt sig. Karin funderade på om hon skulle stanna och ta in på något hotell. Både Karlstad och Karlskoga låg bra till. Arvika var out of question eftersom hon redan passerat där innan tröttheten smög sig på. Sedan är det ju så, att kommer man efter klockan 23, så är det inte alls säkert att de har någon nattportier. Det är väl snarare så att det är tämligen säkert att det inte finns någon nattportier och då kan man ju inte checka in. Den naturliga slutsatsen var att det nog var att bita ihop och köra ända hem till Örebro. Hon funderade ett tag på att åka in till akutmottagningen i Karlstad och få sitt sår omsett, men hon resonerade som så, att hon skulle bli kvar där ganska länge och var skulle hon göra av Azlan under tiden? Orkade hon köra ända hem?

Hon kom ihåg en kollega, som vissa gånger kunde bli så trött att han kunde mikrosomna tre gånger på en kilometer. Han sov inte länge än kanske två sekunder varje gång, men när han vaknade upp tog det en sekund till innan han förstod att det var han som körde bilen. På tre sekunder hinner man… Hon räknade i huvudet. Om man åker 100km/tim måste det bli 100000 m / 3600 sek x 3. Det borde bli en 70 – 80 meter utan förare. Som tur var kollegan ganska smart. Han insåg att det bara var en tidsfråga, innan hans herrelösa bil hittade på en massa hyss, som mycket väl kunde sluta i en frontalkrock och med honom själv, som i bästa fall död och i värsta fall som en grönsak på långvården. Hennes egna tankar höll henne dock vaken och tankeverksamhet av detta slag höll hennes tankar ifrån dagens upplevelser.

Till slut trängde sig ändå dagens händelser fram ur det töcken som hon begravt dem i och hon hade plötsligt alla upplevelser, såväl verkliga som drömda, på första parkett i skallen.

”Jag måste ju för fasen anmäla detta för polisen.” Hon tänkte fram och tillbaka på om hon skulle larma polisen inatt, eller vänta tills imorgon.

Att helt sonika gå in på en polisstation och berätta vad som hänt var otänkbart. Det skulle bara innebära att de ville hålla henne kvar för en massa förhör, inte bara om detta, utan förmodligen också om det förra mordet.

Hon kände verkligen inte för en natt hos polisen och till slut bestämde hon sig för att åka raka vägen till Akuten i Karlstad, mest för att där kunde hon få lägga sig i en säng. Azlan kunde ligga kvar i bilen. När hon vaknade skulle hon skicka ett anonymt mail och göra en polisanmälan. I framtiden skulle det givetvis kunna vändas emot henne, men det sket hon fullständigt i just nu, då det var en enorm prestation att bara ta sig till akuten.

Såret var inte så allvarligt, men hon fick höra att hon gjort rätt som kom in. Såret behövdes göras rent och sys ihop med sju stygn. Hon fick också en stelkrampsspruta samtidigt med att de bedövade innan de satte de sju stygnen. Efter behandlingen somnade hon genast och sov kvar på akuten tills klockan åtta, då hon väcktes och fortsatte sin resa mot Örebro.