År 2011 gav Sveriges två främsta klimatalarmister Johan Rockström och Anders Wijkman ut en bok med titeln Den stora förnekelsen. Boken var ett frontalangrepp mot alla som inte delade deras tro på att världen går mot en klimatkatastrof pga global uppvärmning.
Text: Lars Bern | Foto: Torbjörn Sassersson
Idag fyra år senare utan att världen blivit varmare har de larmande herrarna slutat prata om global uppvärmning och garderat sig med att gå över till att prata om klimatförändring. Man har intagit en beredskap för att vi kan vara på väg mot ett kallare klimat. Om och när det inträffar kommer de säkert som amen i kyrkan, att skylla även den förändringen på vårt syndiga levene från bilåkande till köttätande.
Som alternativ information till Lars Berns skriverier, läs: http://www.nytimes.com/2015/06/16/science/naomi-oreskes-a-lightning-rod-in-a-changing-climate.html?hp&action=click&pgtype=Homepage&module=mini-moth®ion=top-stories-below&WT.nav=top-stories-below
Hon har nog gott uppsåt men ämnet är vetenskapligt svårt att uttala sig säkert om och att försvara en sida genom att dra paralleller om tex kontinentalförskjutning och hur det först inte accepterades ger ingen användbar info. Det handlar ju om huruvida vi får en måttlig temperaturhöjning eller en vådligt stor som somliga skrämmer med. Skeptikerna har det tunga argumentet att åtgärderna som skissas kommer att tömma mycket resurser så man tvingas prioritera – då vill man inte utgå från osäkra teorier. Bern och andra har goda skäl att hävda att åtgärderna ingår i den ekonomiska krigföringen mot Brics och alla länder som är stadda i utveckling. De drabbas hårt om man följer etablissemangets instruktioner och de enormt rika i väst är de enda vinnarna. Om alla länder utvecklas däremot förfogar mänskilgheten över mängder av utbildade som tillsammans kan lösa många av de problem som uppstår.
Västeliten vill i st kraftigt minska jordens befolkning och avskyr global utveckling. Deras globalisering betyder något helt annat än global utveckling.
En med ämnet besläktad problematik är det som rör ökad solinstrålning.
En artikel av Kasting i Icarus 74, 1988 analyserar växthuseffekten för Venus och Jorden. Han finner att nästan oberoende av CO2 men känsligt beroende av ir-absorptionskoefficienten för H2O inträder lavinartat växthuseffekten vid 40% högre solinstrålning än nuvarande för jorden. Sådan var solinstrålningen i ett tidigare skede av Venus utveckling. Han finner att för över 10% ökning av solinstrålningen på jorden kommer dissociation av vatten i stratosfären leda till läckage till rymden( i form av vätgas) som gör att haven torkar ut. En miljard år till dess ungefär.
Atmosfärsfysik är mycket komplicerat vilket gör att ämnet inte går att redovisa tydligt på lekmannanivå. Därför har många som försvarar den offentliga alarmismen inte satt sig in i hur analysen är gjord beträffande helheten i människans förmenta inflytande.
Lars kritik är behövlig men det saknas en dialog där de olika sidorna i debatten på saklig grund får möjlighet att sätta varandra på det hala.