Ska Medierna publicera sanning eller det politiskt korrekta? – ”Haveristerna” – Kapitel 25

Om det finns obekväma nyheter, ska man undvika att publicera dem? Filmen Godheten en av Stefan Jarl, fick inte visas i TV före valet 2014. Filmen ansågs vara för sann och att svenskarna inte borde se den före valet. Någon vecka efter valet visade man den på Kunskapskanalen på undanskymd tid.

Är det så att mainstream media filtrerar nyheter och annan information på ett sådant sätt att det ska passa makthavare mediaägare och reklamköpare? Hur stort är därför det egentliga sanningsvärdet på det som publiceras? Klarar inte svensken av att se och höra verkligheten?

Text: Bertil Lindqvist

Boken Haveristerna (ISBN 978-91-637-3717-6) finns att beställa bla på Adlibris som e-bok eller som häftad.

KAPITEL 25

Kl 21.15 ringde det på dörren. Azlan, som verkade sova, öppnade ena ögat och tittade mot ytterdörren men vidtog i övrigt inga andra åtgärder. Han hade redan konstaterat att det var Trond som ville in. Karin fattade också vem det var, gick till dörren och öppnade.

”Välkommen”, sa Karin, till den väntande Trond, gav honom en stor kram och en puss mitt på mun. ”Gick resan bra?”

”Jo för fan, – så när som på någon jävla civilpolis, som fått för sig att jag kört på en spärrlinje, när jag passerade Arboga. Böter skulle han också pracka på mig, men de kunde han stoppa upp nånstans och rapa upp och sen detta jävla väder. Jag var nästan beredd på att det skulle börja snöa, men vi är ju för fasen inte inne i november än. Den globala uppvärmningen ser vi som vanligt inget av.” Det senare var en av Tronds stående kommentarer, så ingen brydde längre sig om att kommentera den.

”Hej”, sa Jens och höjde handen till hälsning, men det fick tydligen stanna vid det. ”Kul att se dig igen, det var ett tag sen och det är nästan så att jag har saknat dig.”

”Nu ska vi inte överdriva”, sa Trond, ”men har du skaffat lite god öl, så kan jag tro lite på vad du säger. Du brukar ju ha gott omdöme vad det gäller maltdrycker.”

”Självklart har jag skaffat det bästa, nu när du har gjort dig omaket att ta dig från stan.”

Jens gick ut i köket och slog upp två kalla, återvände till vardagsrummet och ställde det ena ölglaset framför Trond. ”Favorit i repris, – skål.”

De tömde båda en tredjedel av glasen. Trond strök bort lite skum från överläppen och sa:

”Hell of a Beer, skulle man kanske kunna säga. Det var ett tag sedan. Det är faktiskt sällan man ser den på Systembolagets hyllor, och finns den där, så är det inte fler än sex sju flaskor. Jag brukar köpa hela lagret när det finns något. Ganska konstigt egentligen, att de inte har den som standard, jag menar att med alla utmärkelser som den har fått, borde man ju ha den. Jag läste för inte så länge sedan att den fått 19 medaljer på Stockholm Beer and Whisky festival. Av dessa var det fyra guld för, – Bästa svenska öl, alla kategorier. Ja, ja, jag vet”, sa Trond och höll upp båda händerna som till försvar, ”Jag raljerar gärna om detta, men håll med om att det är jäkligt konstigt?”

”Konstigt vaddå”, sa Karin, som nu blandade sig i diskussionen.

”Jo de som förespråkar att vi ska ha ett alkoholmonopol, du hör väl dit om jag inte minns fel, brukar hävda att det är det bästa sättet för att värna om nykterheten, eller hur?”

”Javisst, är det inte så menar du?”

”Om du köper öl, så kan du inte bara missa Systembolagets storsäljare Kung och Sofiero med flera i samma prisklass. Man bryr sig inte ens att plocka upp dem på hyllan, man kör in pallarna direkt så de som är ute efter fylla snabbt och billigt kan få vad de är ute efter, nämligen fylla, eller berusning som det kanske heter med finare språk. När de tar slut i affären kör man bara in nya pallar från lagret.”

”Du, det där köper jag inte”, sa Karin, ”köper fylla?”

”Låt mig förklara.” Trond flyttade sig snabbt till Karins laptop, som stod klar och uppkopplad på nätet och letade snabbt upp Systembolagets sida, www.systembolaget.se. ”Kung kostar 10:60⁷⁾ för 50 cl och Sofiero kostar 10:70 för samma mängd. Den här finölen Hell som du hedrar mig med ikväll kostar 22:90 för 50 cl. Vilken 20-åring som helst, även med IG i matte, kan räkna ut att det blir dubbelt så mycket fylla för samma peng, om man köper Kung eller Sofiero än om man köper finöl för 22:90.”

”Nu får du väl ändå ge dig. Menar du verkligen att du inte förstår, att varje systembolagschef måste få sin verksamhet att gå ihop”, fräste Karin. ”De har ju givetvis samma vinstkrav som alla andra företag.”

”Fy fasen vad han kan vara jobbig ibland”, tänkte hon.

”Självklart”, sa Trond glatt, där han fortfarande satt med Karins laptop i knät. ”Så här skriver Systembolaget på sin hemsida.” Trond läste högt.⁸⁾

• Systembolagets uppdrag baserar sig på omsorgen om folkhälsan. Visionen är att skapa ett samhälle där alkoholdrycker njuts med omsorg om hälsan så att ingen tar skada. Systembolaget bidrar med kunskap, både när det gäller mat och dryck och alkoholens påverkan på hälsan. På så vis vill vi inspirera till medvetna dryckesval och ett hälsosammare förhållningssätt till alkohol -.

”Vad säger ni om den”, sa Trond med ett stort leende. ”Speciellt den sista meningen är underbar. – På så vis vill vi inspirera till medvetna dryckesval och ett hälsosammare förhållningssätt till alkohol -. Det gör man således genom att sälja fylleöl och inspirera till mer alkohol för pengarna, – direkt från pall, till halva priset. Om jag inte har fel är det väl lite av LIDL:s filosofi. Köp direkt från pall. Genom att knappt ha finöl på hyllorna, kan Systembolaget stryka det där med njuts med omsorg det är ju nästan generande dåligt.”

”Sen står det så här, vilket tar udden av din förklaring Karin, att de faktiskt måste gå med vinst.”

-Systembolaget finns till av en enda anledning: de alkoholrelaterade problemen blir mindre om alkohol säljs utan att styras av vinstintresse.-

”Så lurar statsmonopolet sina medborgare”, sa Trond nöjt, ”ja – för att inte tala om EU, som gått på hela skiten. Med den formuleringen kan de ju avskaffa sig själva. Det är ju så uppenbart att de drivs just av vinstintresse och det var ju enligt dem själva den enda anledningen för monopolets existens. Jag har någon gång frågat varför man inte har svenskt finöl på hyllorna. Kan ni gissa svaret? Just precis, det blir för dyrt. Det är inte så många som köper och då blir det ingen vinst för monopolet. Då kan man ju inte undgå att tycka, att det gör väl inget om vinsten uteblir om man inte har något vinstintresse. De skriver ju på sin hemsida att de inte drivs av vinstintresse, eller hur?”

Karin sa ingenting, men Jens log i smyg, han hade hört allt detta förut och det var inte så mycket att säga om, för det var ju faktiskt sant.

”Ja men”, började Karin som nu ville revanschera sig. ”Du måste väl i alla fall hålla med om att vi tack vare systemmonopolet har ett fantastiskt sortiment.”

”Tyvärr Karin – fel igen. Tack vare systembolaget har vi tvingats att acceptera ett uruselt sortiment. Man satsar på storsäljare, det är fortfarande fylla man säljer. När det gäller viner, så når inte de finaste vinerna fram till systembolaget. De får man handla själv om du åker till vinproducerande länder. När vi kommer till whisky är det ordinarie sortimentet en katastrof. Dessutom har jag hört från vanligtvis välunderrättat håll, att Systembolagets beställningssortiment ska avskaffas i sin nuvarande form. Man kommer inte att ha några artiklar från beställningssortiment i lager. Man kommer bara att tala om vilka artiklar man har rätt att köpa in, om du kommer med en beställning och vilket pris som du kommer att få betala. Alla frågor om varan kommer du att få vända dig direkt till importören med. Det är en servicenivå som vilken lanthandel som helst har för alla varor, – ja, utom alkohol förståss.”

Trond tog njutningsfullt en klunk av sitt finöl.

”Jag besökte en gång en lite stad som heter Ayr, tiotalet mil söder om Glasgow. Den har väl 40-50000 innevånare. Där frågade jag efter var man kunde köpa whisky och fick svaret – Robbies Drams. Jag gick till den adress jag blivit hänvisad och hittade en whiskybutik på kanske 40 kvadratmeter. Döm om min förvånig då jag stövlade in där och hittade whiskyvännens paradis. Whisky från golv till tak. Du kunde t.o.m. fylla din egen Single Barrel, direkt från ett fat i affären. De hade verkligen allt du kan tänka dig.”

”Du skojar”, sa Karin, ”eller rättare sagt, du överdriver bara för att få rätt.”

”Inte alls, jag brukar numera handla därifrån så jag kan adressen i huvudet. Knappa in http://www.robbiesdrams.com/main.asp, så får du se hur en whiskyshop ska se ut.”⁹⁾

Karin tog sin laptop och gjorde som han sa. Efter en halv minut hade hon undersökt sajten.

”OK nu förstår jag hur du menar”, sa hon tankfullt. ”Något sånt här kommer vi inte att få i Sverige vare sig det gäller öl, vin eller whisky.”

”Neej och handen på hjärtat, tror du att en sån här butik skulle öka alkoholmissbruket?” sa Trond milt.

”Nej faktiskt inte, jag tror snarare att Mr Robin Russel gör det som Systembolaget säger sig vilja göra. Jag tänker som du förstår på det som de skrivit på sin hemsida – På så vis vill vi inspirera till medvetna dryckesval och ett hälsosammare förhållningssätt till alkohol.”

”Nej hör ni, jag har inte kört 20 mil ikväll för att diskutera sån här skit, som spritmonopolets etik, vi har väl annat på agendan. Har du en öl till”, frågade han Karin. ”Å-du, var inte sur nu, kom igen.”

”Jag fixar det”, sa Jens. ”Samma eller nåt annat?”

”Kör med samma om du har, den är faktiskt jättegod.”

Jens for iväg till kylen och samtidigt upptäckte Trond Azlan, som stod och stirrade rakt in i balkongdörren.

”Vad gör han? Varför gör han så där?” frågade han.

”Jo”, sa Karin som nu log igen, ”han vill att du ska öppna balkongdörren så att han kan gå ut och svalka sig. Han trivs faktiskt ute i det här ovädret.”

”Vad händer om jag inte öppnar då?”

”Då tycker han att du är osedvanligt korkad, som inget begriper och börjar prata förstånd med dig. Vänta får du se.”

Det gick inte mer än 10 sekunder innan Azlan, fortfarande med blicken riktad stint mot balkongdörren, började med små käkrörelser utan att det för den skull kom några ljud. Efter ytterligare 5 sekunder kom det. ”Orä- vou- örv-örv-voo.”

”Vad är det ni håller på med sa Jens”, som nu kom tillbaka med två nya Hell och ett glas rödvin.

”Azlan säger att Trond är en riktig knäppskalle som inte förstår vad han menar”, fnittrade Karin, som nu hade fått ge igen för kvällens alla oförrätter.

”Och vad händer om jag ändå inte öppnar”, frågade Trond?

”Då ska jag imorgon bitti, dvs. kl 07.00 bege mig till färgaffären och köpa sandpapper, färg och penslar och sedan ska du måla om dörren”, sa hon med spelad stränghet. ”Öppna nu för fasen innan han tar fram klorna och går lös på dörren.”

”OK”, sa Trond, medan han släppte ut Azlan. ”Nu har vi klarat av de sociala preludierna. Kan vi komma till sak? Du hade fått en dvd, som efter vad jag förstår innehåller uttalanden från de som mördats. Stämmer det?”

”Jo det stämmer”, sa Karin med adress till båda männen i rummet. ”Kan vi göra så att jag hjälper och informerar Trond, så kan du Jens, fixa lite vickning. Jag vet att han har planerat något, men själv vet jag inte vad.” sa hon till Trond sedan Jens gått ut till köket.

Karin informerade sedan Trond om vad som hade hänt, hur dvd:n kommit med posten, med det skrivna meddelandet. Trond granskade meddelandet och dvd:n innan han stoppade den i laptopen och startade visningen. De tittade under tystnad på den första filmen. När den var slut, var det fortfarande tystnaden som härskade en lång stund, innan Trond nästan viskande utbrast:

”Det var som fan. Det var verkligen som fan.”

”Vill du se den andra nu direkt, eller ska vi ta en paus och käka lite”, undrade Karin. ”Vi kan ju alternativt gå och hämta lite mat i köket och äta här medan vi tittar på resten?”

”Ja det låter bra, – om vi kombinerar menar jag – jag börjar faktiskt bli lite hungrig.” Trond tittade på klockan, som nu hade blivit 23.30. ”Med tanke på att tiden går, är det väl lika bra att vi gör två flugor på smällen.”

Jens hade förutsett hur det skulle bli, och hade ställt fram allt på köksbänken. Bara att ta för sig och bära ut. Det blev varma mackor på blandsvamp, som Karin och Jens plockat två dagar tidigare, en liten god sallad, samt mera öl och vin.

De tre vännerna tittade gemensamt, fortfarande under relativ tystnad på den resterande filmen. Tyvärr fick inte svampmackorna den uppmärksamhet de förtjänade, men annat var ju inte att vänta med tanke på vad de tittade på. Karin kände att hon blev lika illa berörd nu, som första gången hon såg dem, men var samtidigt spänd på vad Trond skulle tycka och tänka.

När även den andra filmen var slut, härskade fortfarande tystnaden i en lång stund. Sedan tog Trond upp det samtal som skulle ta de närmaste timmarna i anspråk.

”Jag måste säga att jag aldrig har sett något liknade. Jag känner ingen som har berättat om något liknande och jag känner ingen som känner någon som har berättat om något liknande”, började Trond på sitt typiska sätt.

”Nej”, sa Jens. ”Varken Karin eller jag kan påminna oss att vi har hört om något liknande. Vad vi än tycker om det här vi sett, så tycker jag att vi har en stor fråga att avhandla. Jag tror i alla fall att vi är ganska överens om detta – nämligen – vad ska vi göra med detta material?”

Jens tittade på de andra och fick två fundersamma nickar till svar. Egentligen fanns det ju bara två alternativ. Det ena innebar att de bara skulle strunta i allt och förstöra dvd:n och det andra var att publicera dess innehåll. Några andra alternativ fanns faktiskt inte.

”Eftersom materialet än så länge är mitt, så kan jag väl börja”, sa Karin. ”Jag känner stor olust inför det jag sett, även nu den andra gången. Jag tycker uppriktigt synd om tjänstemannen som efter vad jag förstår till stor del har blivit handledd, eller ska vi säga vilseledd, av sina chefer att begå sina brott. Visst har han haft egen fördel av vad han gjort i vissa fall, men jag får intrycket att han känner stor bitterhet gentemot sina chefer som kommit med olika direktiv om hur beslut ska tas för att gynna chefernas privata nätverk. Det är inte konstigt om han kände sig som en bonde i det stora schackspelet, en bonde som man kunde offra. Moraliskt sett, så har jag stora betänkligheter på att publicera materialet”.

”Jag har inga som helst problem att förstå dina betänkligheter”, sa Trond. ”Jag delar dem till stora delar. Detta är obehagligt, verkligen obehagligt. Låt oss tänka igenom, vad som händer om vi helt enkelt lägger locket på. På den skrivna lappen, stod det att de gav oss 10 dagar, att göra något bra av detta, sedan skulle de själva lägga ut allt på YouTube. Kanske menade de annars och inte sedan, men det vet vi inget om. Sant eller inte sant, men det är vad som stod. Om vi inte gör något, så händer det likväl ändå.”

”Om vi publicerar tar vi en stor risk”, sa Jens, som nu för första gången lade sig i kvällens diskussioner.

”Risk? – Hur då menar du?” Det var Karin som genast reagerade på ordet risk.

”Jo”, replikerade Jens. ”Båda två hänger ut en massa personer med namn och anklagelser, som måste bli mycket besvärande för dem som namnges. Tänk dig Abrahamsson t ex. Det är knappast troligt att han då vänder sin ilska mot den som inte längre är i livet. Det troliga är att hans hämnd kommer att drabba dig Karin, eller varför inte oss alla tre. Han kommer säkerligen inte att ge sig på Aktuellt och Rapport – eller pressen, som i realiteten kommer att sprida informationen. Just nu vet han inte vilka vi är, men med hans kontaktnät, ger jag inte speciellt mycket för vårt källskydd. Jag har en stark känsla av att han, likt Sauron, kommer att rikta sitt onda öga mot oss.”

”Menar du att han kommer att skicka torpeder på oss och att vi ska frukta för våra liv?” undrade Karin.

”Nej det tror jag inte att Jens menar”, sa Trond. ”Han jobbar inte så. Vad han däremot kan göra är att, via sitt nätverk, se till att vi förlorar alla våra samhälleliga rättigheter. Ingen bank kommer att bevilja oss några lån. De vi eventuellt har kommer att sägas upp. Vi kommer att få svårt att få nytt arbete, jag vet fall där man också får rättsprocesser på halsen som man omöjligen kan vinna, därför att domare och andra juridiska funktionärer tillhör samma nätverk. Skulle han vilja, så är han fullt kapabel att göra oss arbetslösa, hemlösa, utan A-kassa eller socialbidrag och dessutom med ett högt skadeståndskrav på halsen. Nu är det inte säkert att han vill, för han är medveten om att en sådan strid kommer att kosta även honom en hel del. Det är vårt skydd. Visst, det är en ren spekulation från min sida, det har hänt, och det kommer säkerligen att hända igen, men det är ju inte säkert att det kommer att hända oss. En liten riskanalys bara.” Jens ryckte lite på axlarna.

”Här i Sverige har vi våra egna affärer, Thomas Quick känner väl de flesta till, men en av de mest kända är väl trots allt Dreyfus-affären¹⁰⁾ i Frankrike 1894. Denna spionaffär skulle säkert ha sopats under mattan som vanligt, om inte en författare med civilkurage, Emile Zola, skrev ett öppet brev till Frankrikes dåvarande president i morgontidningen I´Aurore. Brevet kallades J´accuse (Jag anklagar). 1906 blev Alfred Dreyfus äntligen fri. Efter väldigt många turer, där även en ett års fängelsedom drabbade Emile Zola, blev Alfred Dreyfus dessutom frikänd på alla punkter. Den verklige spionen majoren Walsin Esterhazy skyddades hela tiden av sitt nätverk inom den franska militären. Det kallar jag kåranda”, avslutade Jens.

”Du kan inte mena allvar”, sa Karin misstroget. ”Det var ju hundra år sedan och dessutom i Frankrike. Det finns ingen med en sådan makt i Sverige. Jag vet inte om jag vill lyssna till sådana här konspirationsteorier.”

”Jo det finns det, med sådan makt alltså”, sa Jens. ”Framför allt är det inga teorier om det du kallar konspirationer. Jag skulle föredra att kalla det för maktmissbruk. Vill du, så kan du få en hel del bevis i form av skriftlig dokumentation och bandinspelningar av mig, men det skulle ta dig flera veckor att sätta dig in i, så i det här valet är det inte till någon nytta för dig.”

”Karin, var ärlig mot dig själv”, sa Trond. ”Varför hamnade du själv ute i kylan och inte fick något jobb, varken på radio, tv eller tidningar? Går du fortfarande omkring och intalar dig att det var för att du uttryckt dig ofördelaktigt om någon hund i något tv-program. Jag vet i alla fall orsaken och ska du vara ärlig mot dig själv, så vet du också orsaken. Du skrev en artikel om insideaffärer, där du trampade en näringslivshöjdare på tårna. Han satt ju för fan i styrelser för olika mediebolag.”

”Jag vill inte tro, eller snarare acceptera, att någon medvetet går in för att skada någon annan människa, för något som personen i fråga vill kalla oförrätt. Men det är väl bara att acceptera att vendettor finns lika väl här som på Sicilien. Det är bara metoderna som är annorlunda”, avslutade Karin resignerat.

”Glöm inte att nu sitter vi och spekulerar. Det är inte alls säkert att det kommer att bli några repressalier från någon, men det är en kalkylerad risk”, flikade Jens in och fortsatte. ”Hittills har vi, om jag får säga vi?” Jens höjde på ögonbrynen och tittade på de andra för att få påståendet bekräftat. Karin och Trond nickade och menade därmed att det var OK. ”Hittills har det handlat om mord och det är det ganska OK att spekulera och skriva om. Detta är något helt annat. Här är det döda människor som det sista de gör kastat ut sig anklagelser, sanna eller osanna. I mitt huvud verkar dessa anklagelser inte särskilt svåra att kolla upp heller. Anklagelserna riktar sig både mot kända och okända, men där finns kända och inflytelserika personer, som troligtvis inte bara kan rycka på axlarna och gå vidare. Ni vet ju vad som hände Mona Sahlin för ett litet övertramp med en Toblerone.”

”En sak är i alla fall säker”, sa Trond. ”Detta är bevismaterial beträffande morden och beträffande påstådda brott begångna av mordoffren, tillsammans med vanliga och inflytelserika personer och kan inte undanhållas polisen. De, polisen alltså, måste få original dvd:n och Jiffypåsen och meddelandet. Självklart tar vi kopior av allt.”

Jens lutade sig bakåt där han satt i soffan och knäppte sina händer uppe på huvudet.

”Kanske, kanske inte”, sa han. ”Vi har ju källskydd att ta hänsyn till, men om vi publicerar materialet, så får ju polisen i alla fall informationen.”

”Då är du ju redan inne på nästa fråga”, sa Karin. ”Om vi tänker oss att vi publicerar på samma sätt som tidigare, vad är det då som säger att någon vill publicera detta. De kanske känner samma moraliska avsmak som vi, för att inte tala om de personliga risker, de enskilda journalisterna och den ansvarige utgivaren tar. Det kanske är lättare för dem att passa i det här läget, eller för att uttrycka det på ett annat sätt; det kommer att tas hänsyn till vad som är politiskt korrekt på många håll. Har jag rätt eller har jag rätt.”

”Av dessa två alternativ kan jag tänka mig att du har rätt”, sa Trond. ”Jag skulle publicera, men jag har givetvis en chef som skulle kunna få kalla fötter även om jag normalt uppfattar henne som både tuff och orädd, men man vet ju aldrig. Själv ser jag att detta material skulle kunna sysselsätta mig i ett par år framöver, med så kallad undersökande journalistik. Jag ser dock din poäng Karin. Jag skulle gott kunna tänka mig att budkavlen går i de olika nätverken, så fort du talar om att materialet finns och plötsligt kan det vara locket på, utan att vi för den skull har någon som officiellt har beordrat det.”

”När vi snackar om det så här tycker jag att vi låter som hängivna opportunister”, började Karin. ”Slicka på fingret och känn vilket håll det blåser ifrån. Det känns som om våra moraliska betänkligheter väger lätt och det är mera vår egen och andras trygghet som betyder något. Är det så, eller är det bara jag som uppfattar det så? Jag börjar ilskna till. Rebellen i mig börjar vakna och det ska jag säga er, den har slumrat väldigt länge. Jag kan tänka mig att vi passar av moraliska skäl, även om detta material kommer ut i vilket fall som helst, men jag vill inte vara med att passa av rädsla eller bekvämlighet.”

”Det var som fasen, men jag gillar det jag hör”, sa Trond, som genast fick medhåll av Jens, som tog över ordet.

”Bra Karin, jag gillar folk med stake”, ”och jag som redan gillar dig förut”, tänkte han. ”Jag tycker också att vi skulle försöka publicera det, men vi måste komma på ett sätt att göra det på, så att det inte blir locket på med en gång. Det vore ett rejält antiklimax, men hur fan skulle det gå till? Någon som har en idé?”

”Inte så här på stört”, sa Trond. ”Men å andra sidan har jag pratat mig alldeles torr i halsen och det var drag i dina mackor, vilket du ska ta som en komplimang. Vad jag egentligen försöker säga är att, om det finns någon öl kvar, vilket jag antar att det gör, så vore det kalas med en nu.”

”Är det OK, jag menar med tanke på konditionen på din hals, med en VB”, sa Jens?

”Helt OK”, svarade Trond, ”men ge mig två på en gång, de är ju så förbannat små.”

”Two beer, or not two beer? Sounds like Shakesbeer”, Sa Jens och gick för att fixa ölen samt det vanliga rödvinet åt Karin.

Karin fnissade åt skämtet, men frågade sedan:

”Förlåt en som inget kan nåt om öl, men vad är en VB?”

”VB, står för Victorian Bitter och kommer från Australien, eller närmare bestämt från Victoria. Flaskorna är emellertid ganska små, 33 cl kanske, så då är det lika bra att ta två på en gång. De är så goda att inte ens Systembolagets inköpare har kunnat missa dem.”

”Här kommer lite smörjmedel för halsen”, sa Jens och öppnade snabbt två flaskor med bara händerna och ställde ett nytt vinglas framför Karin.

”Vad gör du”, sa Karin, ”öppnar du ölen med bara händerna?”

”Visst”, sa Jens, ”så gör alla i Australien. Det är en av de första saker man får lära sig när man kommer dit, de har inga ölöppnare nämligen. Ska man dricka någon öl så är det bara att lära sig. Man kan ju inte gå omkring och be olika locals om hjälp i längden, då gör man sig själv bara till åtlöje, så det är bara att lära sig som sagt.”

”Du skojar?”

”Nej jag skojar inte. Nästan alla öppnar en VB med bara händerna i Australien. Men å andra sidan. – Ja, jag skojar. Flaskorna går att öppna som vanligt, med ölöppnare alltså, men de har en kork som också är en skruvkork, så det är hela hemligheten”, sa Jens och gav Karin en puss på halsen. ”Jag provsmakade på vinet förresten, det var jäkligt gott, var det vinet som jag fick med mig från Göteborg?”

”Ja”, sa Karin. ”När du gav det till mig sa du att det var ett sånt där vin som inte går att köpa för gemene man, bara restauranger kunde köpa det och du sa vidare, att du fått det som prov.”

”Jag tittade nog inte så noga på flaskan, men jag tyckte att det var förbaskat gott.”

”Det kommer från Barossa Valley, – South Australia”, sa Karin som var påläst och mer hemma på vin än på öl. ”Det är gjort på Shiraz och Grenache och är tillverkat av Kevin Mitchell. Priset är enligt dig själv c:a 170:- flaskan och det verkar det ju vara värt. Eller hur?”

”Ja absolut”, sa Jens. ”Det verkar bli en Australienkväll ikväll.”

”Hör ni, tillbaka till verkligheten”, sa Trond. ”Medan ni diskuterat livets njutningar, har jag fokuserat på alvaret och tror faktiskt att jag har kommit på hur vi ska göra om vi vill publicera det här.”

”OK – låt höra”, sa Karin.

”Under min tid i Afghanistan fick jag givetvis vänner bland andra länders journalister. En av dem har jag sedan dess haft om inte regelbundna kontakter, så i alla fall kontakter lite då och då. Jag träffade honom senast i somras, en glad jäkel förresten, då jag var på besök i London. Vi gjorde inget särskilt. Vi träffades bara på en pub, drack några öl och delade minnen från det nästan helt torrlagda Afghanistan. Då jobbade han i alla fal på Evening Standard med bevakning av internationella brott. Min tanke är enligt följande, med anledning av att vi bedömer risken som stor, för att locket kan hamna på den gryta där denna nyhet befinner sig.”

”Jag kontaktar Terry, som han heter, Terry O´Neil. Jag vet att de redan har haft något om våra spektakulära mord. Jag lovar honom en kopia på dvd:n inom fyra dagar under förutsättningen att han redan nu får en snabbtitt på den och skriver en artikel om att dvd:n finns och att han sett den med egna ögon. Han kan bara släppa nyheten, han kan ju inte svenska, så det blir inte mycket detaljer, men då fyra dagar har gått, har han skopet. Nyheten, dvs. att dvd:n finns, kommer givetvis att nå Sverige med ljusets hastighet. Jag tror inte, att det då finns någon nyhetsredaktion i Sverige, som kan avstå från att publicera detta.” Trond tog och fyllde på glaset med sin andra VB och såg ganska nöjd ut.

”Det skulle faktiskt kunna funka”, sa Jens och tog sig en rejäl klunk VB. ”Det skulle kanske inte vara så smickrande för våra egna nyhetsmedia om den svenska allmänheten fick reda på att engelska media publicerade brottsnyheter från Sverige, medan alla svenska medier valde att lägga locket på. Det handlar om timing, men det skulle mycket väl kunna funka. Om din kompis kunde publicera i morgon, – ja det är ju faktiskt idag, så tror jag att ett utskick från vår sida skulle tas emot med varma händer av svenska media om man visste att engelsmännen låg steget före.”

”Jag tror i alla fall att jag som kvinna måste tänka på min skönhetssömn. Bara tanken på att jag skulle behöva visa mig med hängmattor under ögonen imorgon, gör mitt beslut oomkullrunkeligt. Ni får givetvis sitta kvar så länge ni vill, bara ni kommer ihåg att ta in Azlan från balkongen innan ni törnar in. Trond, – madrass och dina sängkläder sen senast ligger i garderoben.”

Karin kramade sina gubbar god natt och avvek till sovrummet via badrummet.