Har rättsväsendet en ”budget” för hur många som ska dömas varje år? – ”Haveristerna” – Kapitel 26

Tomas Quick, Christer Pettersson, båda dömda för mord och sedan frikända. Skandalen med Medanalys som efter många år slutade i ett frikännande är bara några av märkliga domslut.

Pinnjakten, polisens budget för hur många trafikförseelser, exempel 10 000 bilister i Västmanland, som ska bötfällas på ett år. I Västernorrland ska 4 500 personer, utöver de som fastnar i fartkameror, få fortkörningsböter och 1400 ska tas för att inte ha använt bilbälte.

• Finns det förutbestämda resultatnormer, som i förlängningen ger rättsosäkerhet?
• Är det rättsväsendets uppgift att dra in en viss mängd pengar till statskassan?
• Ska straff i form av böter utgöra finansiering för driften av våra fängelser?

Att rättsväsendet har ett etablerat samarbete med de ekonomiska delarna av statsförvaltningen via nätverken Hilda, IDA och RUBEN är sedan länge klarlagt (se separat artikel).

Text: Bertil Lindqvist

Boken Haveristerna (ISBN 978-91-637-3717-6) finns att beställa bla på Adlibris som e-bok eller som häftad.

KAPITEL 26

Tisdagen den 1 November 2011

Karin vaknade av att hon hörde ljud från vardagsrummet. När hon tittade till vänster, upptäckte hon att Jens inte hade legat i hennes säng under natten. Lite förundrad klev hon ur sängen, satte på sig morgonrocken och gick ut i vardagsrummet. Där fann hon både Jens och Trond. ”Det är i alla fall tur att vi lever i denna tid”, tänkte hon. ”För 20 år sen skulle det ligga en dimma av tobaksrök över hela rummet. Bordet skulle vara täckt av cigarettaska och var det så lyckligt, att det fanns en askkopp, så skulle den vara överfull. Om inte skulle kaffekopparna vara fyllda med fimpar. Ingen säng har tagits fram. Sovit i soffa och fåtölj – typiskt karlar.”

”Vad är det som händer”, frågade hon sina sömniga vänner. ”Hur gick det inatt? Fick ni tag på Terry O´Niel?”

”Ja, det gick bra”, sa Jens och höjde ett pekfinger till tystnad. ”Det kommer en extra nyhetssändning nu, som tydligen berör våra mord.”

”Välkomna till morgonens extra nyhetssändning”, började Nyhetsankaret.

”Igår gjorde Rikskriminalpolisen tillsammans med Skattemyndigheten, ett tillslag på den advokatbyrå där den mördade advokaten Anton Mastbergh jobbade och samtidigt var delägare i. Att man gör tillslag på detta vis, hos ett mordoffer, hör inte till vanligheterna. Vad var anledningen till detta aningen ovanliga tillslag?” frågade nyhetsankaret den till studion hastigt inkallade förundersökningsledaren, chefsåklagare Bo Hjort.

”Ja, jag håller med om att det kan tyckas märkligt, men hela den här mordhistorien är märklig och då ligger det inte så långt borta att man får tänka lite utanför ramarna så att säga, för att kunna lösa det här fallet. Vår inre spaning, dvs. dokumentstudier och dataslagningar, har väckt olika misstankar. För det första har vi funnit klara samband mellan de båda mordoffren, dvs. att båda har haft kontakt med en och samma östeuropeisk maffialiknande liga. Genom att göra denna ekonomiska revision, hoppades vi att vi skulle finna bevis, som i sin tur kunde utgöra avgörande motiv, varför dessa två personer bragts om livet.”

”Det är visserligen inte mer än 24 timmar sedan tillslaget, men kan ni redan nu säga att det var ett riktigt beslut?” frågade nyhetsankaret.

”Ja, vi hade misstankar om att det möjligtvis kan ha uppstått oetiska förhållanden mellan klient och ombud”, sa förundersökningsledaren. ”I och med att vi redan från början visste vad vi skulle leta efter så kunde vi utan en massa övergripande letande, gå rakt på, så att säga. I en del fall har vi således redan under första dagen kunnat konstatera att våra misstankar var väl grundade.”

”Kan du berätta vad det i så fall kan röra sig om?”

”Ja”, sa förundersökningsledaren. ”Det kan jag göra utan att förstöra något i utredningen i och med att all dokumentation har säkrats. Om vi tänker oss att ett ombud, i det här fallet en advokat, företräder en klient, så ska advokaten rimligtvis ha betalt för detta. Eller hur?”

Nyhetsankaret nickade, vilket han i och för sig gjorde hela tiden, på det sätt som var vanligt för många intervjuare. Förundersökningsledaren fortsatte sin redogörelse.

”Vi har kunnat konstatera via vår inre spaning, att advokat Mastbergh, företätt en östeuropeisk liga som härjar i Sverige, vid inte mindre än fyra tillfällen. Rimligtvis borde han ha lagt ner minst en vecka vid varje tillfälle, förutom den ersättning som han fått av domstolen. I tre av fallen har det rört sig om civilmål, där parterna själva stått för kostnaderna i och med att förlikning har kunnat uppnås. Om vi räknar lågt, dvs. en debitering på 2 000:- /tim, så borde han på något sätt ha fakturerat 4*40*2 000:-, vilket blir 320 000:-. Även om vi kalkylerat 100 % fel, så är beloppen ansenliga. Eftersom vi inte har kunnat finna något bevis, för att någon ekonomisk reglering har skett, samtidigt som advokatfirmans VD inte heller kunnat ge någon förklaring till detta, så får vi anta att betalning har skett på något annat sätt, dvs. inte nödvändigtvis med likvida medel.”

”Inte nödvändigtvis med likvida medel”, upprepade nyhetsankaret. ”Hur kan betalning då har skett?”

”Antagligen på det äldsta av alla handelssätt, byteshandel helt enkelt. Du hjälper mig, så hjälper jag dig. Eller som Gudfadern sa i filmen med samma namn, – Jag hjälper dig idag. Det kan komma en tid då jag ber dig om en liten tjänst”, sa förundersökningsledaren. ”Det kan ju öppna oanade möjligheter då en lagkunnig och en våldsverkare börjar byta tjänster.”

”Menar du att det också kan utgöra ett motiv, varför advokaten mördades?” undrade nyhetsankaret.

”Ja faktiskt. Advokaten satt på mycket, för ligan känslig information. Han kan ha varit oklok att börja ockra med den. Det kan också vara så, att olika löften, var det nu kunde röra sig om, inte infriades, eller en kombination av båda. I vilket fall kommer vi nu att utreda hur hårt Mårten Sjöberg var involverad i denna hantering”, avslutade förundersökningsledaren.

”En sista fråga”, sa nyhetsankaret. ”Du har hittills bara berört oetiska förhållanden mellan klient och ombud, kommer ni nu att utvidga förundersökningen till att även omfatta ekonomisk brottslighet hos advokatfirman?”

”Nej”, sa förundersökningsledaren. ”Någon sådan utvidgning kommer inte att ske. Däremot kan jag tänka mig att skattemyndigheten vidtar några åtgärder och då kommer vi givetvis att ha ett spaningstekniskt samarbete.”

”Se där”, sa Trond, ”Det verkar faktiskt som om grabbarna har tänkt till. Logiken är det inget fel på, får se bara om de kommer i mål. Det ser ju faktiskt ut som om de har någon på Rikskrim som kan tänka. Jag tror dock inte för en minut att det är Bo Hjort som är hjärnan bakom detta.”

”Jag tycker att det är lite konstigt att de går ut med så mycket information om tillslaget”, sa Jens. ”Vad de egentligen sa är att nu har vi hittat något mycket skumt, så nu är det bäst att ni som är bovar går och gömmer er och fixar undan all bevisning.”

”Onekligen lite konstigt”, sa Trond, ”jag håller med. Vi ska kanske inte bara racka ner på våra brottsutredare. Det kan tänkas att det ligger någon smart list bakom. Tänk er om de har spaning på grabbarna de är ute efter och att det nu blir en frenetisk energi med att dölja saker som kan innebära bevis. Just när man gör det slår polisen till.”

”Kanske, men slog vi inte vad om att du skulle fixa en intervju med nämnda Bo Hjort”, sa Karin lite retligt.

”Visst”, sa Trond, ”jag kan bara inte komma ihåg att vi satte någon tidslimit. Gjorde vi det?”

”Det kanske vi gjorde, men jag kommer inte ihåg den. OK, vi gör så här tycker jag. När du gett upp så kan du bara föra över en lax till mitt konto. Men by the way, hur gick det egentligen med den där engelske journalisten? Bra – tyckte jag mig höra?”

”Jo, – han ringde upp oss en halvtimme efter du knoppat”, sa Trond. ”Han hade varit på fest och inte hört att redaktionen hade ringt honom. Då han fick höra vad vi ville stack han till jobbet direkt. Han svalde hela kroken, så vi gjorde som vi sa. Vi fixade två små clip, utan att störa din skönhetssömn för tillstånd och mailade dem till honom. Han blev nöjd och trodde att det skulle publiceras idag.”

”Skitbra”, sa Karin. ”Men nu är jag hungrig. Någon mer än jag som vill ha något? Kan någon sätta på kaffe och fixa fram smör och bröd, så hinner jag läsa min mail. Jag kommer och hjälper till strax.”

Trond och Jens gjorde en gemensam insats med frukosten. Jens tog som vanligt befälet. ”Annars blir det väl inget annat än knäckemacka med kaviar, – utan smör, – och utan kaviar”, tänkte han.

Då frukosten i det närmaste var klar, kom Karin ut i köket, med sin laptop. i famnen och en mycket outgrundlig min.

”Titta på det här”, sa hon sedan hon satt sig ner, ställt laptoppen på bordet och satt armarna i kors över bröstet.

Tord och Jens läste mailet de hade framför sig. Sen läste de det igen, och igen.

”Det var värst”, sa Jens slutligen, som tydligen var den minst indignerade. ”Ett nytt mord och nya koordinater. Det var som fan. Ja vad gör vi nu då?”

Karin satt fortfarande med armarna i kors och hade anlagt den mest bistra min Jens hade skådat, i alla fall på Karin.

”Läste du inte det som stod först”, sa hon och lät uppriktigt upprörd. ”Bra jobbat. – Det kan ju för fasen bara betyda en sak.”

”Javisst”, sa Trond. ”Vi är avlyssnade eller buggade på något sätt, vilket inte är så där jäkla anmärkningsvärt. Vi lever ju inte på 60-talet. Kan någon 14-årig hacker ta sig in i Pentagons dator, så är det väl inte så fantastiskt att någon har kunnat penetrera din. Ditt trådlösa nätverk är säkerligen inte skyddat på något sätt. När du satte upp det tänkte du förmodligen, – vem skulle vilja ha min information? Inte då kanske, men nu är den intressant, eller hur? Har du någon aktiv brandvägg förresten?”

Trond knappade kvickt in sig på Karins laptop och kunde snabbt konstatera att brandväggen inte var aktiv. Han klickade snabbt i de rätta boxarna och sa sedan:

”Nu är brandväggen aktiv, så nu krävs det lite mer av vår hacker för att komma in, men det är fortfarande inte svårt för den som kan. Det är svårt att skydda sig till 100 %, men nu måste den som försöker ta sig in i din dator kunna mer än de flesta.”

”Jag gillar inte det här”, sa Karin. ”Finns det inga sätt att skydda sig på, så att man inte behöver vara rädd att få sin information stulen. Det känns nästan som att bli utsatt för våldtäkt. Ett väldigt intrång i ens personliga integritet.”

”Jag vet”, sa Jens, och lade armen runt axlarna på Karin. ”Det är så här och det är inte så mycket vi kan göra åt det, utan att inom rimliga gränser vara försiktiga. Något vattentätt skydd finns inte, men genom att vara försiktiga, kan man minska risken att den information som du har i din dator kommer i orätta händer. Vi kan ta en snabbkurs en annan dag, men nu har vi några nya frågor att ta ställning till, nämligen var gör vi med den information vi fått på mailet?” Frågan var riktad till båda hans vänner.

”För mig är det ganska enkelt, i alla fall säger journalisten i mig, att det är så. Jag skulle genast vilja ge mig ut på jakt efter dessa nyheter.” Trond höll upp sin högerhand, som tecken på att det skulle komma mera.

”Under tiden i Afghanistan hade jag en långvarig holmgång med mig själv och jag fick flera gånger anledning att ställa mig själv frågan, var mitt fokus ligger eller måste ligga. Jag menar då – ska man rapportera det man ser, – eller ska man filtrera bort sådant som man själv tycker är olämpligt? Väljer man det senare får man vinklade reportage, dvs. ens egna åsikter i vad och hur man rapporterar. Man hamnar på så sätt i fällan att börja tänka – höger eller vänster – öst eller väst – fattiga eller rika – muslimer eller kristna – diktatur eller folkstyre – sossar eller moderater.”

”Själv har jag kommit till slutsatsen”, fortsatte han, eftersom han ännu inte var klar, ”vilken definitivt inte delas av alla andra journalister, att jag måste rapportera det jag ser och inte det jag vill se och utesluta det jag inte vill se. På 70-talet t ex fick man ta det mesta med en stor nypa salt i nyhetsbevakningen. Då var det en stor dominans av vänsterjournalister, som verkligen skrev med vänsterfiltret för ögonen. Det gjorde till exempel att en tidning som Norrskensflamman, var helt ointressant att läsa, hade man läst ett nummer så hade man läst alla. Idag tror jag att nyhetsbevakningen är aningen mer normaliserad, utan att för den skull vara bra och då måste vi rapportera det vi ser och inte bara det vi vill se. Följaktligen – jag vill åka på det här tipset.”

”Jag med”, sa Jens, utan att komma med närmare förklaringar.

Både Jens och Trond tittade nu uppfodrande på Karin, då det nu var hennes tur att uttrycka sin åsikt, och efter en minuts betänketid sa hon:

”Jag känner igen dina tankar, som du nyss har agiterat för, och kanske håller jag med dig mer nu än för tio år sedan. Det är bara det där med Nyttig Idiot som stör mig. Det är ju helt uppenbart att vi springer någons ärende, och så tjänar vi en slant för besväret. Det som nu får mig att ansluta mig till er uppfattning är att det inte finns några som helst fingervisningar om vad och hur vi ska rapportera. Det förväntas väl att vi ska rapportera det vi ser helt enkelt, utan att vara färgade av våra egna åsikter.”

”Ska jag vara riktigt ärlig Karin, så tror jag att det är just den förmågan, som du normalt tar som självklar, som har gjort att de vände sig just till dig, eller vad tror du Trond?”

”Instämmer helt med föregående talare”, svarade han. ”Visserligen har du haft det tungt ett tag, men jag tror inte att dessa människor är ute efter att dela ut allmosor till dig. Det måste vara andra egenskaper som gjort att de valt just dig. Kanske just detta.”

”Då återstår väl bara en sak innan vi sätter igång. Jag vill nämligen inte köra det här ensam längre”, sa Karin. ”Jag vill att vi tre tar hand om detta projekt tillsammans, både när det gäller insatser och intäkter. Kan vi vara överens om detta? En sak vill jag dock att vi ska vara överens om, och det är att du Trond inte publicerar något utan att vi tre är överens.”

”Taget”, sa Trond, som genast tittade uppfodrande på Jens.

”Taget”, sa Jens. ”Jag vill också att vi lägger till att blir vi inte överens i någon viktig fråga, så är det Karin som bestämmer, även om det innebär att en av oss eller båda, måste hoppa av.”

”Själv kan jag bara se ett problem och det rör mig och den tidning som jag är anställd på. Jag kan inte utan vidare ta betalt vid sidan om. Jag har min lön från tidningen, och tills vidare måste det förbli så. Det gäller min trovärdighet, och den är inte till salu. Jag vill alltså redan nu ringa min redaktionschef och berätta att min källa har fått ett nytt tips och att jag blivit erbjuden att få följa med för att kolla upp det.”

Jens och Karin nickade till svar. De tre vännerna skakade sedan hand som bekräftelse på vad de nu gjort upp. Frukosten städades snabbt undan, sedan de fixat en rejäl färdkost i form av kaffe på termos, färdigbredda mackor, en påse bullar från dagen innan, lite frukt och en stor flaska med kolsyrat vatten. Karin packade dessutom i sin ryggsäck med: sin kamera, anteckningsblock, ficklampan från Arvikaresan, samt sin fina Gerber vildmarkskniv, som hon fått av Jens.

”Vi tar min bil”, sa Trond. ”Du har väl inte köpt någon ny, och jag vill verkligen inte bli sittande på någon mörk skogsväg hela natten, – jag tänker närmast på dina senaste upplevelser i Arvikatrakten.”

”Det går nog inte”, sa Karin. ”Jag tänker inte åka utan Azlan, och då måste det bli min bil i alla fall, fast den är skruttig och kan säga upp sig när som helst.”

”Varför skulle vi inte kunna ta min bil då? Det är ju en combi, så han har inga problem med att få plats där bak.”

”Nej, på så sätt skulle det givetvis kunna funka”, sa Karin, ”men det är så att han hårar, och då menar jag verkligen hårar. Du skulle få sparken om du skulle visa din chef hur din nya fina tjänstebil skulle se ut. Det skulle behövas en bakluckerekonditionering för att få den i acceptabelt skick igen.”

”Jag tar katastrofen när den kommer”, sa Trond. ”Kom nu så sticker vi.”

*****

Rikskriminalpolisen hade nu fått riktigt bra flyt i arbetet. Arbetet med att identifiera den Östeuropeiska ligans medlemmar hade gått smidigt, eftersom de redan fanns i de olika tingsrätternas dokumentation. Tyvärr fanns det inte det minsta spår efter ligaledaren Stalin och det var tveksamt om han befann sig i Sverige över huvudtaget.

Tidigt denna morgon hade polisen gjort ett tillslag mot de delar av ligan som man identifierat och arresterat inte mindre än 12 personer. Detta hade man således gjort innan chefsåklagare Bo Hjort intervjuats i morgonens nyhetssändning, men han hade efter påtryckning från intendent Nyman, klarat av att inte släppa denna nyhet, trots den publicitet detta onekligen skulle framkalla.

Intendent Nyman hade bestämt sig för att själv hålla förhören med de fyra tidigare åtalade och med advokat Mastberghs hjälp, frikända ligamedlemmarna. Denna hjälp för vilken ekonomisk ersättning, inte kunnat spårats i företagets redovisning. Nyman var redan på det klara med att fyra till sex av de arresterade skulle släppas redan idag sedan de förhörts, men de kvarvarande skulle manglas ordentligt, så att en häktning skulle kunna göras, utan något knorrande från chefsåklagare Bo Hjort.

De tidigare åtalade och frikända ligamedlemmarna hade det gemensamt att de förmodligen var någon sorts torpeder. I vilket fall så pekade deras tidigare åtal i denna riktning, då samtliga åtal gällde grov misshandel. Någon tvekan om att dessa verkligen var kriminella, kände aldrig intendent Nyman. De hanterade vant förhören, utan att visa något tecken på stress eller andra tecken på obehag. De fyra som tidigare åtalats, erkände utan omsvep att så hade varit fallet, dvs. att de tidigare åtalats, men att de också av en svensk domstol förklarats oskyldiga och att de nu inte hade en aning om vad saken gällde.

På frågan om hur betalning hade skett för advokat Mastberghs tjänster, svarade de påfallande lika, dvs. att de inte hade en aning, utan att de förutsatte att deras företag där de arbetade hade reglerat det. Eftersom de var skrivna i Ryska Federationen och således antogs betala skatt där för sin affärsverksamhet, gick det inte att snärja dem med svenska skatteregler. Givetvis hade den obligatoriska frågan ställts: ”När träffade du advokat Mastbergh senast?” Alla fyra hade naturligtvis svarat på samma sätt:

”Jag har inte träffat honom sedan rättegången.”

För två av de misstänkta var just det svaret en försvårande omständighet och utgjorde det ess som Nyman hade i rockärmen. Han hade två synnerligen trovärdiga vittnen, som sett de två ligamedlemmarna i ett, som det verkade, intensivt samtal på en restaurang i Stockholm, med just deras chef, advokat Mastbergh. Det hade varit i slutet av augusti. De båda vittnena var anställda som kanslister på samma advokatbyrå som Mastbergh och var vid tillfället på en liten danstripp utan sina män nere i Stockholm. De hade vid flera tillfällen träffat de båda misstänkta i samband med rättegången och hade givetvis undrat vad som avhandlades med låga röster och med spända ansiktsuttryck.

Kanslisterna som redan varit på spriten, tyckte att det hela var spännande och hade med sina Smartphones helt diskret tagit en liten filmsnutt och några stillbilder. Konspiratoriskt fnissande hade de sedan tagit sig därifrån med kurs mot dansrestaurangen.

Bilderna var förvånansvärt bra, kanske för att det vid tillfället fortfarande var sommar och kvällssolen som lyste in i lokalen kompletterade effektivt elbelysningen. ”De tatueringar som är ett måste, för dagens hårdingars rakade skallar, blir ofta deras baneman, och så är det också i det här fallet”, tänkte Nyman. ”Att neka till att det var de som var där, skulle vara som att för en ryss, hävda att Wehrmacht aldrig var i Sovjet.”

För alla frihetsberövade ligamedlemmar fanns ytterligare en besvärande omständighet. Båda offren, såväl Sjöberg som Mastbergh, hade blivit mycket skickligt plundrade. Nästan alla deras tillgångar hade blivit stulna. Deras konton och aktiedepåer var i det närmaste tomma, men bara i det närmaste, vilket förbryllade Nyman. Om man nu utför ett databrott, för det var givetvis det som det rörde sig om, varför tog man inte hela rubbet? Offrens datorer saknades och likaså alla säkerhetsdosor. I och med att förövarna hade datorerna och säkerhetsdosor, var det ingen konst att föra över pengar i lagom potter till andra konton runt om i världen. Det som förvånade Nyman var att polisens egna dataexperter tappade spåret ganska snart, så egentligen visste de inte vart pengarna slutligen tagit vägen. Att få någon utredningshjälp av banker i vissa forna Sovjetstater, speciellt som utredningen till vissa delar rörde de unga nationernas egna medborgare, var inte att tänka på.

Nyman skulle givetvis inte upplysa de misstänkta om detta. Inte heller skulle han nämna det på den presskonferens som han hade sammankallat till kl 13.00. Huvudbudskapet skulle bli att det nu fanns två häktade för de båda morden. De skulle inte bli några problem att få chefsåklagare Hjort med på en häktning, sedan han sett bilderna och filmerna på de två bizznizmännen i samspråk med Mastbergh, resonerade Nyman för sig själv.

*****

Så fort de knappat in koordinaterna de fått i mailet i bilens GPS, visade det sig att de skulle norrut. De tog väg 68 upp mot Lindesberg, för att sedan byta till väg 50, men sedan blev det att, precis som på Karins förra resa, åka på små grusvägar, som både här och där skulle behöva en del underhåll.

”Vet ni varför det är så mycket potthål i vägen?” frågade Trond.

Ingen av de övriga visste svaret.

”Därför att Vägverket skiter i dem”, sa Trond och skrattade ljudligt åt sitt eget skämt.

De passerade en hel del lämningar av vad som, för decennier sedan, verkade ha varit en livskraftig landsända, där det mesta handlade om att utvinna bergets rikedomar. Denna utvinning förbrukade, precis som idag, en hel del energi, varför de på många ställen åkte förbi resterna av det som en gång i tiden hade varit små vattenkraftverk. Dessa fungerade i många fall även sedan malmbrytningen blivit olönsam. Klantiga ämbetsmän i statsförvaltningen såg dock till att beskatta dessa redan byggda och fungerande kraftverk så hårt, att också de blev olönsamma och fick rivas. Nu fanns i de flesta fall bara stenarbetena kvar som vittnen till en blomstrande era.

Resan stannade till slut av att vägen spärrades av en rostig grind av stålgaller, toppad med taggtråd. Trond stannade bilen någon meter ifrån grinden och tittade frågande på de andra. Vad gör vi nu sade hela hans kroppsspråk. Jens klev ur bilen och gick de få metrarna till grinden och kände på hänglåset som grinden var låst med. Han ryckte kraftigt i det några gånger, men det var tydligt att det var låst ordentligt.

”Jag tror inte att det finns någon nyckel i världen, som kan öppna det här låset”, sa han. ”En Rinkebynyckel kanske skulle fungera, – kanske – i bästa fall.”

”Vad fan gör vi nu”, sa Karin samtidigt som hon klev ur bilen. ”Även om vi hade verktyg för att ta oss in, så vet jag inte om jag är så intresserad av ett inbrott. Nu har vi inga verktyg efter vad jag förstår, såvida inte du har några överraskningar i bilen?” Det sista sa hon med adress till Trond.

Men det var Jens som svarade. ”Jag tror faktiskt inte vi behöver ta oss in just här. Det här staketet har säkert inte underhållits sedan 50-60-talet. Det finns säkert ställen där vi kan ta oss in utan att göra någon åverkan. Ta loss GPS;en från bilen. Vi måste ha den med oss och sedan knallar vi helt enkelt längs staketet och har jag rätt, så kommer vi att hitta något ställe där vi kommer in helt naturligt.”

Samtliga var överens om att det lät som en bra plan och sedan Trond som gnällt om det dåliga vädret, inte blötsnö, men nästan, parkerat bilen på en ficka lite längre bort från grinden, var de några minuter senare på väg åt vänster längs staketet. Det var ganska svårframkomligt, då det vuxit upp en massa grov sly, sedan man en gång satt upp staketet, men efter kanske en halv kilometer var det bara att kliva in på området. En stor gran hade blåst ner rakt över staketet och för det första, visste troligtvis ingen om att det hade hänt och för det andra, så var det ingen som brydde sig. Granen hade nog legat så där i kanske 5-10 år, för den hade inga barr kvar på grenarna och det mesta av barken på stammen var borta.

Terrängen på andra sidan staketet var lika svårframkomlig som på den på utsidan, men nu var det bara att följa direktiven från GPS;en och kämpa på. Efter ytterligare en kvart började de skymta en grågul betongkoloss mitt på en stor öppen plats. Det var inte rätt att säga att den öppna platsen saknade vegetation, men det kanske hade varit så en gång i tiden. Nu växte här företrädelsevis en massa lövträd, även om inte många löv längre satt kvar. Betongkolossen, ensam mitt i ödemarken, förfallen och övergiven, såg ut som något som hade hämtats direkt från en skräckfilm. En jättelik byggnad med krackelerad betong som på vissa ställen hade flagnad färg i odefinierbar ljusgul och roströd kulör, som ytskikt. Överallt fanns rektangulära hål, som i vissa fall innehöll trasiga fönster och i andra ingenting, bara tomma svarta gapande hål. Runt betongkolossen fanns små utbyggnader med rostig korrugerad takplåt. Ett 15 meter högt ventilationsrör med två meters diameter reste sig längs ena väggen som en jättelik bastuba. Man bara väntade sig att en djup baston skulle börja ljuda.

”Gammal betong, trasiga fönster och dörrar flagnad blekt färg och rost, – så kan man sammanfatta detta ställe”, tänkte Karin. ”Det känns bekant på något vis.”

”Det här är en gruvlave”, sa Trond.

”Kan du tala om för en dam som aldrig varit utanför 70 – skyltarna, vad fasen en gruvlave är för något. Varför har någon byggt detta monster mitt ute i vildmarken?”

”Visst”, sa Trond, som älskade att undervisa. ”Här under gruvlaven ligger en gruva, Med tanke på var vi befinner oss, kan jag tänka mig att man bröt järnmalm här en gång i tiden. I toppen på gruvlaven sitter hissmaskineriet som ser till att malmen kommer upp ur gruvan, men också att arbetarna kommer upp och ner.”

”Men varför i helvete måste man bygga ett så här stort hus och framför allt så jäkla högt”, sa Karin.

”Ska jag vara riktigt ärlig”, sa Trond, ”och det brukar ju du uppskatta, så vet jag inte säkert, men jag har för mig att höjden beror på att man får problem om man ska lasta ur all malm på marknivå. Därför hissar man upp den en bit, så att malmen kan ramla fritt i krossar, sorteringsverk och transportörer. Uppe på hela skiten sitter som jag sa förut, hissmaskineriet, – som givetvis också tar en massa plats. Det måste ha varit ett förbannat oväsen inne i den där kolossen och nu är det väl dödstyst.”

”Var inte så säker”, sa Jens. ”Jag kan misstänka att de har strömmen på och kontinuerligt länspumpar gruvan för att den inte ska vattenfyllas. Efter vad jag har hört, så är järnmalmspriserna på väg upp, och når man ett kritiskt läge, så sätter man kanske ingång här igen. Om det är så är inte gruvan helt tyst.”

”Jag behöver inte tänka så mycket för att förstå att det är dit in vi ska”, sa Karin. ”Vad visar GPS:en?”

Trond nickade och pekade på gruvlaven.

”Vi får väl hitta ett ställe att komma in. Det finns ju ganska många hål i den där betongkolossen och det kan faktiskt vara skönt att komma ifrån det här jävla slaskregnet. Se upp för allt krossat glas, det finns överallt. Hur går det med hunden förresten, klarar han det?”

”Vet inte”, sa Karin. ”Jag får nog lotsa honom in. Jag misstänker att det är bättre då vi kommer in och bort från fönstren.”

Karin greppade tag i Azlans halsband och lotsade honom med stor försiktighet förbi högarna med krossat glas.

De hittade ett hål i väggen. Dörren som skulle ha suttit där, låg på marken fem meter därifrån. Azlan som hittills verkat helt ointresserad av deras expedition, tog nu täten och gick in och de andra följde efter. Laven var fylld av bråte, men den dominerande synen var dock det som hörde till hissutrustningen och ett par jättelika hjul. Kanske hade det varit en malmkross och hjulen var kanske stora remskivor. Rostiga kedjor, rostiga stålbalkar, vajrar, och stålgrindar, där man kunde ana lite målning, var det man såg. Det var uppenbart att taket på laven läckte som ett såll, för det rann och droppade vatten nästan överallt. I mitten fanns själva gruvschaktet som ett stort gapande hål och vid ena sidan av laven fanns ett annat hål, där en trätrapp med räcke gick ner. Allt lystes upp av det gråa regnvädersljus som tog sig in via de olika öppningarna i laven.

Azlan gick och nosade runt, som det syntes, helt planlöst. Karin som bättre än de andra kände till Azlans beteende, noterade efter en stund att han återkom till trätrappan som gick ner i gruvan, så hon ropade på de andra, som nu gick och undersökte de olika rummen som fanns i markplanet i laven.

”Hör ni! Jag tror att ni ska dra er hitåt. Nånting är på G här,” ropade Karin.

Trond och Jens kom genast fram och undrade vad det var.

”Först måste jag säga att jag är väldigt glad att ni är med här, annars skulle jag nog vara på väg härifrån. Azlan har gått ner i trappen och jag tror att vi borde följa efter.” Hon drog av sig sin ryggsäck och tog fram ficklampan. ”Jag får jättetaskiga vibbar av det här och jag vill inte gå ner där. Å andra sidan vill jag inte stanna här om ni går ner, – så låt oss gå ner tillsammans.”

Trond och Jens verkade ha varit med förr, för de hade pannlampor i sina ryggsäckar som nu åkte på, och dessutom hade de varsin lampa var i reserv. Trond halade fram ett rep med kevlarkärna ur ryggsäcken.

”Kan vara bra att ha”, sa han och gjorde fast sig själv i den ena änden. ”Jag provar om trappen håller. Du Jens vet hur du gör fast andra ändan och hanterar repet i övrigt.”

Trond kände sig försiktigt för när han kom i kontakt med trätrappen, den kunde ju vara rutten. Karin mindes dock från ett studiebesök i Falu koppargruva att allting levande i den gruvan konserverades och kunde helt enkelt inte ruttna. Hon hade ingen aning om detta gällde även i den här gruvan, men hon hoppades att det var så, men hon visste ju inte. När han kommit ner c:a 15 meter i trappen ropade han försiktigt:

”Azlan.. – Azlan..”

”Boff” svarade han, vilket lät som – allt är OK, kom ner får ni se.

”Ni kan komma ner nu om ni vill. Trappen verkar solid, men den är hal som busen. Låt repet vara fastgjort där uppe, som ren säkerhet.”

Jens och Karin gick försiktigt nedåt, samtidigt som ljuset uppifrån försvann och deras egna lampor var snart det enda ljus de hade. Alla små ljud ekade och förstärktes i schaktet och det enda naturliga ljud som hördes var droppandet av vatten. De gick en bit isär, så att trappen inte skulle belastas med två människors vikt alltför nära varandra. Trävirket var säkert minst 70 år gammalt. De träffade på Trond, som syntes långt i förväg då han hade sin pannlampa tänd.

”Kusligt ställe det här”, sa Karin. ”Tänka sig, att här har folk jobbat och nu är det som att komma till Hades.”

Plötsligt såg de två ljuspunkter som rörde sig lite, in i mörkret till höger – kanske 20 meter bort och nu var det Trond och Jens som kände obehag. Punkterna försvann, men kom tillbaka, likt små lampor som tändes och släcktes. Ibland var de borta i tio sekunder, men så var de tillbaka igen.

”Det är inget farligt grabbar”, sa hon tyst. ”Det är bara Azlan ni ser.”

”Fan också”, sa Jens, ”jag blev nästan skraj.”

Azlan hade stannat framför en stängd dörr och skrapade lätt med tassen, som markering för att han ville in där. Jens gick in i orten och nu hade han fast berg under fötterna. Han gick fram till Azlan, men tittade tillbaka på de andra två, för att få en bekräftelse på att han skulle öppna dörren. Båda nickade till svar, varpå Jens sköt upp den olåsta dörren. Han lyste in, och pannlampans sken avslöjade ett ganska stort bergrum, kanske 10×10 meter, men inte så högt, kanske två och en halv meter i takhöjd. Ena väggen mynnade ut mot schaktet. Plötsligt for hans ljuskägla över en människogestalt och han gav till ett lätt utrop. De andra två rusade in i rummet och fick då genast se vad Jens sett.

Ungefär sex till sju meter in i rummet stod en naken kvinna. Kroppen var framåtlutad och hennes halvlånga mörka hår hängde fram och dolde hennes ansikte. Armarna var bundna bakom ryggen, runt en vertikal träregel och det var det som hindrade henne ifrån att falla framåt. Det var vad de alla såg, och Karin sa åt Azlan att stanna där han var, vilket han lydigt gjorde.

”Vad i helvete är det här?”, sa Trond lågt.

”Mord nummer tre skulle jag tro”, sa Karin. ”Same, same, but different, skulle man kanske kunna säga. Gå försiktigt och rör ingenting”, sa hon aningen upprört, men så hejdade hon sig, ”Jag vet, – jag behöver inte upplysa er, ni fattar själva, – det bara kom.”

Alla tre använde flitigt sina kameror, men det fanns inte speciellt mycket att fotografera. Jens tog med sin högerhand bort det blöta håret som täckte likets ansikte och tog några kort, utan att hans hand kom med på bilden. Han såg en kvinna på mellan 40 och 50 år.

”Hon var ganska väl bibehållen, många timmar på gymmet”, tänkte han, ”men det var hemskt hur hennes makeup har ställt till henne.”

De gick alla tre och granskade kvinnan som tycktes hänga i sina bakbundna armar och fotograferade ur alla tänkbara vinklar.

”Vad är det här?” sa Karin, som lagt märke till den smala elkabel som fortfarande var fasttejpad längs hennes ena ben och försvann in mellan båda benen. ”Det verkar som om det är hennes kläder som ligger här bredvid, alldeles genomblöta, varför kan man fråga sig?”

”Jag tror att jag vet vem det är”, sa Trond. ”Jag har hört på nyheterna att de efterlyst en läkare från Stockholmstrakten. Jag kommer inte ihåg vad hon hette, men det kanske var två veckor sedan jag hörde det. Jag skulle väl ha lyssnat mer uppmärksamt, men det gjorde jag inte. Åldern stämmer i alla fall, likaså det mörka halvlånga håret.”

”Vad tror ni är dödsorsaken”, frågade Jens. ”Jag kan inte se att hon utsatts för någon som helst form av våld, även om hon är bunden och avklädd, vilket givetvis är våld. Det stämmer ju i och för sig överens med de båda andra morden – inget direkt traditionellt våld, jag menar skott, knivhugg, eller slag. De skador man kan se här på fötterna och benen, antar jag har kommit till genom att råttor har varit där och smakat.”

Det vände sig i magen på Karin då hon fick höra det där med råttor, men tog sig samman så pass att hon vågade titta själv och kunde sakligt konstatera att köttsåren nog kommit till på det viset. På vissa ställen var all hud och de underliggande muskelvävnaderna borta ända in till benet.

De tog ytterligare några kort, men sa inget på en stund, men sen sa Karin:

”Vad säger ni om hypotermi?”

”Hypo – vaddå?” frågade Trond.

”Hypotermi är en vanlig åkomma bland höghöjdsklättrare”, sa Karin och kände sig nöjd med att det nu var hon som fick komma med lösningen och att Trond såg ut som en fågelholk. ”Hypotermi eller nedkylning, – man fryser ihjäl helt enkelt. Jag tror att i det här fallet så har man gjort det långsamt, så att hon fått tid för eftertanke.”

”Kan man frysa ihjäl i plusgrader? Här kan det ju inte ha varit minusgrader, inte ännu i alla fall”, sa Trond.

”Jodå det kan man”, sa Jens. ”Ta ett vanligt kylrum t ex. det håller så där en fem till åtta plusgrader. Blir man inlåst där utan kläder så lever man inte någon längre tid. Givetvis går det fortare ju kallare det är i den omgivande temperaturen, men glöm inte att kroppen måste hålla 37 grader för att fungera bra. Redan vid 5-10 graders nedkylning tror jag att man är rökt. I det här fallet har det ju också droppat kallt vatten över henne, vilket det för övrigt gör fortfarande. Givetvis påskyndar det nedkylningen. Kanske har vi nu ännu en dvd att vänta?”

”Du behöver inte vänta på den”, sa Karin, som gått fram till en stol, för övrigt den enda möbel som fanns i bergrummet.

På den dammiga stolen låg ett dvd-fodral med en dvd inuti. En liten datautskriven lapp låg instoppad i fodralet så att den syntes igenom plasten. På lappen stod det: ”En förtroendeläkares bekännelser.”

”Vänta, – rör den inte. Jag vill ta en bild på den just som den ligger”, sa Jens. Han tog några bilder och sa sedan till Karin. ”Vi kan inte ta dvd:n då begår vi lagbrott. Hur vi än jobbar med detta, vad vi än tycker, kan vi inte ta med oss bevis härifrån. Personligen har jag fått nog av det här stället. Jag tror det är dags att vi sticker härifrån.”

Ingen hade några invändningar. Sedan de snabbt spanat av bergrummet och konstaterat att de inte glömt något, gav de sig alla tre,.. alla fyra med Azlan, upp för trapporna och ut till höstrusket som nu kändes befriande skönt.

”För fan, – repet”, sa Trond och sprang in igen.

När han kom ut konstaterade de samstämmigt, att det var tur att de inte glömde repet. De karbinhakar som satt i båda ändar, var säkerligen fulla med deras fingeravtryck, som en skicklig kriminaltekniker säkerligen kunde göra något av. De tog samma väg tillbaka som de kommit och det stod fullkomligt klart för alla tre att de lämnade tydliga spår efter sig i den blöta marken, men det var knappast något som de kunde göra något åt.

*****

Presskonferensen som var utsatt till klockan 13.00 fick uppskjutas till kl 15.00 då intendent Nyman fick oväntade problem med chefsåklagare Bo Hjort. Han kinkade och menade att bilderna i och för sig var bra, vittnena likaså, men nu var det faktiskt han och ingen annan som beslutade när och om en häktning skulle ske. Det var således ömma tår det handlade om, som så ofta inom den statliga hierarkin.

Till slut kunde Nyman och Hjort enas om såväl häktning som presskonferens under förutsättning att det var Bo Hjort som förde ordet och att Nyman hade rollen som bisittare.

Tack vare detta trassel, var det första som Trond fick in, när han slog på radion, just denna presskonferens.

”Kl 04.48 i morse”, började chefsåklagare Bo Hjort, ”gjorde polisens insatsstyrka synkront, tre olika tillslag mot den liga som är misstänkta för morden i Värmland. Ligan, som har sina rötter i Östeuropa har flera medlemmar som är på sannolika skäl misstänkta för inblandning i de aktuella morden. Vid tillslagen arresterades 12 av de 15 misstänkta som vi ville ha tag på. De tre som inte hamnade i nätet är ligans ledare och hans två livvakter. Under dagen har det hållits förhör med samtliga arresterade, och två av dem har idag häktats som på synnerliga skäl misstänkta för morden på Mårten Sjöberg och Anton Mastbergh och ytterligare två personer kan efter häktningsförhandlingar ikväll bli häktade på sannolika skäl för medhjälp till mord. När det gäller de övriga som tagits in för förhör, är ytterligare häktningar att vänta de närmaste dagarna.” Chefsåklagare Bo Hjort tog en klunk bordsvatten och fortsatte sedan.

”Ligans ledare Igor Dzerzjinskij, eller Stalin som han kallas i vissa kretsar, har anhållits i sin frånvaro. Vi har dessutom efterlyst honom via Interpol. Detsamma gäller hans två livvakter.”

Vid tillslaget omhändertogs också två personer som varit häktade i sin frånvaro och som varit efterlysta av Interpol, en längre tid. Dessa två kommer att utlämnas till Tyskland så snart de hörts om sin inblandning i Värmlandsmorden. Att arbeta internationellt är ju som många av er känner till, en av Rikskriminalpolisens huvuduppgifter.

”Några frågor?” Chefsåklagare Bo Hjort såg sig runt bland de församlade journalisterna och pekade på en som räckt upp handen i god svensk ordning.

”Kan de båda häktade bindas med teknisk bevisning till båda morden i Värmland?”

”Jag kan tyvärr inte besvara frågor som kan störa den pågående utredningen.”

”Kommer samtliga anhållna personer att häktas?”

”Svårt att säga i nuläget. Det får de pågående förhören utvisa, men det är knappast troligt.”

”Har polisen någon uppfattning om vad som kan vara motiv för morden, är de gemensamma eller skiljer de sig åt?”

Nu kände sig chefsåklagare Bo Hjort lite osäker och tittade på intendent Nyman som satt nedsjunken, butter och allvarstyngd i sin uniform. Det var tydligt att Hjort ville att Nyman skulle svara. Intendent Nyman rätade på sin sittställning, harklade sig och svarade:

”Vår linje sedan tidigare står fast i denna fråga, dvs. att det rör sig om uppgörelser inom den organiserade brottsligheten.”

”Det tolkar jag som om att ni anser att Mårten Sjöberg och Anton Mastbergh, var en del av den organiserade brottsligheten”, sa samma journalist.

”Det är kanske så att jag varit otydlig på den punkten”, sa Nyman, ”men det förhåller sig snarare så att Mårten Sjöberg och Anton Mastbergh har varit i kontakt med den organiserade brottsligheten. Det behöver inte nödvändigtvis betyda att de har varit en del av den.”

”Men det kan ha förhållit sig så?” Det var samma journalist som pressade på.

”Inga kommentarer”, sa Nyman.

”Varför tror ni att den ryska maffian mördar en tjänsteman och en advokat i Sverige?”

”Jag vill betona att de frihetsberövade medlemmarna i denna liga, inte består av någon homogen grupp från någon viss nationalitet. Ligans ledare är uppenbart ryss, men vi kan räkna in fem nationaliteter därav en svensk”, svarade Nyman. ”När det sedan gäller på vilket sätt offren varit i kontakt med ligan, så var ju advokat Mastbergh ombud för ligan vid några tillfällen, medan Sjöberg varit tillståndshandläggare i fall där ligan varit inblandad.”

***

”Ojdå, det var värst”, sa Trond och log med hela ansiktet. ”Det hade jag inte väntat mig.”

”Vaddå – var värst, – inte väntat dig?”, frågade Jens.

”Jag trodde aldrig att den Ryska Maffian skulle bli moralens väktare och hålla räfst och rättarting med omoraliska svenska byråkrater, men man slutar aldrig att förvåna sig”, sa Trond sarkastiskt och fnissade. Det var uppenbart att han var skeptisk till det han hört. ”Förresten, – någon som har något emot att jag kör in vid nästa rastplats, så att vi kan få ta oss en fika. Vi har ju faktiskt inte rört vår färdkost.”

”Bra ide”, sa Karin. ”Det vore ju lite snopet att komma hem med alla smörgåsar.”

De stannade på en rastplats som låg alldeles intill en liten sjö och som dessutom hade bord och bänkar under tak, vilket kunde ses som en skänk från ovan, lite som en kompensation, med tanke på vad som under hela dagen i övrigt skänkts just från ovan. Azlan gick ner till sjön och tog sig en slurk vatten, men annars tyckte han som det verkade, att pälsen fortfarande var tillräckligt blöt bara av det ruggiga höstvädret.

”Jag blir inte riktigt klok på det här”, sa Jens.

”Vi lyssnar”, sa Trond och Karin nickade instämmande.

”Nyman och de andra på Rikskriminalen, ska väl vara det bästa polisen har. Det är väl i alla fall så som de själva vill framställa sig. Jag har egentligen ingen annan uppfattning. Jag tror faktiskt att det på Rikskrim hamnar riktiga poliser. Det här är väl knappast poliser som deltar i polisens fritidssysselsättning Pinnjakten och …”

”Vad fan är Pinnjakten?” avbröt Karin.

”Du skulle ju lyssna och inte avbryta”, sa Jens lite spelat strängt.

”Karin”, sa Trond, ”du måste läsa lite vad dina kolleger skriver. Pinnjakten är det som en stor del av polisen håller på med och som skett på order från högre ort. De har order om att jaga småförbrytare i trafiken istället för att jaga buset, eller inbrotten i sina egna kassaskåp. Polisledningen har satt upp mål om hur mycket ordningsböter som ska utfärdas. Varje polis ska enligt de uppställda målen utfärda ett visst antal böter av det slaget. Den som halkar efter kan få skarpa påminnelser om att snabbt ordna till det och får helt sonika åka ut på stan och hitta någon som kört över en spärrlinje eller liknande. Vill du veta mera så kan du kontakta aftonbladets rättsreporter Martin Eklund, eller googla på hans artiklar. Låt nu Jens utveckla vad han tänker. Det där pratade vi ju om igår, men du kanske inte lyssnade.”

Karin plutade med munnen åt tillrättavisningen.

”Jo så här. Just nu vet vi ju en hel del mer än polisen på Rikskrim, inte sant?” Karin och Trond nickade till svar.

”Vi vet att det begåtts tre mord, polisen har kännedom om två. Vi har två dvd-filmer med offrens sista minuter i livet, vi har tittat på två, men jag tror vi kan förvänta oss att snart få en tredje och att innehållet på den tredje dvd:n påminner starkt om de andra två. Polisen känner idag inte till någon av dessa filmer vilket vi givetvis måste ordna med det snaraste. Min tanke är att vi här har att göra med världens mest raffinerade mörkläggning, av den organiserade brottsligheten, eller så har vi att göra med något helt annat som vi inte har sett tidigare. Min spontana tanke är att polisen visserligen har fångat bovar, men är de som de nu fångat skyldiga till just detta? Trycket på polisen är stort från allmänheten och det är viktigt att de löser det här, men de flesta vill ju ha rätt person, eller personer lagförda eller hur?”

”De flesta”, sa Karin frågande. ”Alla vill ju ha rätt person, eller personer lagförda. Eller hur?”

Trond höll högerhanden utsträckt framför sig, med handflatan nedåt och vickade den fram och tillbaka, samtidigt som hans ansikte visade upp en min av tydligt illamående.

”Innerst inne kanske, men först och främst vill de som jobbar med det hela ha goda resultat. Jag samspråkade en gång med en domare som sa att – det viktigaste är inte att vi dömer rätt, utan att vi dömer -. Hur många tror du att det är, som skulle ha betalat med sin högertumme för att Christer Pettersson skulle blivit dömd för Palmemordet, oavsett om han var skyldig eller inte?”

Trond fortsatte. ”Jag tycker att din tanke är intressant Jens. Ska vi sätta fart på den här bilen och åka hem till dig Karin och sätta igång att jobba?”

Karin gick ut och kastade in resterande smörgåsar där bak och stängde bagageluckan efter Azlan och hoppade själv in i baksätet.

”Stanna vid Eurostop, jag har varken mat eller dricka hemma. Där har de både statsmonopolet och en stormarknad.”