Den allmänna vården är allvarligt sjuk. Men det är inte bara tuffa budgetar, överförskrivning av läkemedel, resistenta bakterier, nya virus och personalresurser som är problemet. Förtroendekapitalet är på väg att ta slut hos dess brukare.
Text och foto: Ulla Gabay, journalist, författare och föreläsare |Läs mer av Ulla Gabay
Den svenska sjukvården befinner sig på intensiven med livsuppehållande insatser. Men där hanteras bara de akuta symtomen. Det är orsakssambanden och eftervården som avgör framtiden. Precis som med de patienter som vårdas inom systemet.
Problemet är att verkligheten sprungit om både sjukvården och dess syn på sjukdomar. Ansvariga sjukvårdspolitiker, de medicinska fakulteterna och läkarna själva verkar ha missat det paradigmskifte som är på gång. Eller så kör de bara huvudet i sanden.
Olika villkor ger ökade kostnader
Utan värderingar om rätt eller fel, kan man konstatera att den privatiseringsvåg som pågått de senaste decennierna inom sjukvård och omsorg inte fungerar. Vem som helst i ett samhälle som bygger på konkurrens och karriär förstår att man inte kan ha totalt olika förutsättningar för anställda på den fria marknaden och inom den samhällsfinansierade, utan att den underskattade gruppen lämnar för bättre erbjudanden. (1)
Det är också vad som skett inom ramen för de bemanningsföretag som hyr ut stafettläkare, sjuksköterskor och annan vårdpersonal. Resultatet har blivit en otrolig kostnadsökning för den allmänna vården, finansierad med våra skattemedel. Med vådliga konsekvenser för både personal och patienter. Och detta mitt ibland en befolkning som blir allt äldre och mer kroniskt sjuk, vilket medför ökande vårdbehov.
Det här är inte en hållbar modell in i framtiden. Varför skulle just vårdgivarna ställa sig utanför lika villkor på arbetsmarknaden?
Ohållbar syn på generna bakom allt
Vår kropp består av cirka 100 000 miljarder celler. I var och en av dem ligger vår arvsmassa, DNA. Den innehåller de gener som styr hur vi ser ut och fungerar efter att vi fötts. Alla celler innehåller samma information. Skillnaden är att det är olika gener som är påslagna på olika ställen i kroppen. Det som gör att vi får armar, ben, öron, ögon, olika inre organ och allt annat som gör oss till en unik människa. Länge ansåg man också att generna låg bakom de sjukdomar vi drabbas av.
Epigenetiken, som fick sitt namn för något halvsekel sedan, har förändrat forskarvärldens syn på genernas betydelse. Prefixet ”epi” är hämtat från grekiskan i betydelsen ”över”. Epigenerna ligger ”ovanpå” våra medfödda gener och fungerar som strömbrytare: de slår på och av.
Vid studier, inte minst av tvillingpar, [2] har de visat sig vara påverkbara av saker som miljö, livsstil, stress och kost. Bland annat visade forskare vid Lunds universitets Diabetescentrum i en studie 2014 [3] på epigenetiska förändringar i arvsmassan som en förklaring till diabetes typ 2.
”Det här visar att man inte bara har en genetisk risk att utveckla typ 2 diabetes, utan även en epigenetisk risk”, säger Charlotta Ling som lett studien.
Traditionell syn på sjukdom: ”en vanföreställning”
Epigenetiken utmanar hela läkarkåren som får sin utbildning med en fortsatt ensidig inriktning på medicinsk behandling. Trots att dagens avancerade teknik och högteknologiska läkemedel inte gör oss friska.
Framtidens läkare måste börja ägna sig åt funktionell medicin, functional medicine, där man börjar med att ta reda på orsaken bakom patientens symtom. Mannen som myntade begreppet 1991 i USA, Dr. Jeffrey Bland, kallar den traditionella synen på sjukdom för en ”vanföreställning”.
Även de medicinska fakulteterna måste byta fokus och inrikta sig mer på förebyggande läkekonst om studenterna ska klara sina patienter. Då krävs även en grundlig utbildning i näringslära.
Framtidens patienter kommer vara ordentligt pålästa och kräva både genomgripande utredningar och respekt för individuella behov. Tar inte sjukvårdspolitiker, fakulteter och läkare sitt ansvar kommer alltfler sjuka att söka sig ut på oreglerade, alternativa vägar. Med allt vad det kan innebära för både samhälle och individ.
Text: Ulla Gabay, journalist, författare och föreläsare | Läs mer av Ulla Gabay
[1] Vårdkrisen, Aftonbladet/video
[2] Epigenetiska studier på tvillingar
[3] Epigenetiska förändringar vid diabetes 2, Lund 2014
Jag tror personligen att jag skulle kunna göra stor nytta inom vården. Jag sysslar med bl.a näringsmedicin och gör vitamin-mineralanalyser med frekvensmedicin – scanning. Att få ta tag i och döda mantrat ” du behöver inga kosttillskott, du får i dig allt du behöver med den mat du äter” vore en stor besparing i lidande för väldigt många. Och pengar för samhället. I mina egna undersökningar av ca 1000 personer så klarar bara 3-4 % att upprätthålla en perfekt näringsstatus. Kemikalier i maten som Round up minskar upptaget av mineraler. Stress ökar behovet av flera näringsämnen tillika industriframställd mat. Socker från majs skadar levern på samma sätt som alkohol, speciellt vid brist på kollin.
Dessa kunskaper fattas inom vården och motarbetas trots att det faktiskt finns en hel del forskning och ännu mer anekdotiska kunskaper som man inte heller bör förakta som nu är fallet.
@Ulla
Du skriver
”Tar inte sjukvårdspolitiker, fakulteter och läkare sitt ansvar kommer alltfler sjuka att söka sig ut på oreglerade, alternativa vägar. Med allt vad det kan innebära för både samhälle och individ.” Det som är det bästa vi kan göra låter nästan som en varning. Låt oss istället vara tydliga och uppmana folk att läsa på och söka sig till de alternativa, oreglerade vägarna. I den mån ansvariga myndigheter någonsin varit ansvariga och läkarna stått på patienternas sida så måste det ha varit länge sedan. Vårt enda hopp är nu den alternativa, oreglerade hälsovården – att använda den och slå vakt om den.
Tack för ditt utförliga svar, Birgit. Jag vet dock inte riktigt vad du vill med det, då du i stort verkar hålla med mig i sak.
Att min beskrivning av epigenetiken var satt inom citattecken och ett försök att göra begreppet bildligt och därmed mer begripligt för läsare som inte är läkare, gick tydligen förbi. Jag ska förtydliga nästa gång jag skriver om detta.
Låt mig bara kommentera ett par av dina punkter:
1. ”Privat kontra allmän vård”: Min argumentation hade inte som utgångspunkt att den offentliga vården är bättre än den privata, vilket du påstår, utan att förutsättningarna var olika för dem som jobbar inom respektive sektor.
Synen på sjukdom är tyvärr lika traditionell inom båda, så lösningen för oss patienter är inte som du rekommenderar ”att man håller sig långt ifrån den offentliga vården”. Alla har heller inte råd med den privata.
2. ”Funktionell medicin”: Höftledsartros (coxartros) är en vanligt förekommande degenerativ sjukdom. Den kan visst bero på felbelastning, som du skriver, men den är ofta primär/idiopatisk, dvs utan känd orsak.
Att en försurning av kroppen via fel kost påverkar även skelettet, faller kanske inte läkarkåren i smaken ännu. Men det är just det som var den andra poängen med min artikel; patienterna vänder sig till alternativvården, när de inte blir bättre inom sjukvården.
Ha en fin sommar!
Ulla
Bäste Ulla, det är bra att du skriver en sådan inlägg, men jag måste tyvärr rätta till några saker som annars leder till fel slutsatser.
Epigenetiken handlar inte om gener som ligger över de gener vi redan har, Epigenetiken handlar om, att det är signalen utifrån som ändrar våra gener.
Signalen utifrån är alt vi tänker, känner, upplever men också den yttre miljö, i första hand kommer signalerna via vår hjärna dels inifrån men också genom våra sinnen som uppfattar omvärlden.
Att gå in i detta skulle kräva en hel artikel som jag kanske så småningom kommer att skriva. Ur detta perspektiv är det så att inte förändringar i gener skapar Diabetes II det är sjukdomen som förändrar generna. Det finns några få % verklig genetiska sjukdomar och det har inte ändrat sig med tiden, men idag kan man känna pengar med den genetiska cirkus.
Tyvärr befinner sig medicinen fortfarande i tankemodellen, att det är ett fel i generna som gör sjukdomen. Dessutom blir patienten ett hjälplös offer, då det är genernas fel.
Det finns egendomligheter som medicinen inte kan förklara som t.ex om man har en patient med multipla personligheter och en av personligheter är svårt allergisk mot t.ex jordgubbar, och i en annan personlighet inte är detta, så reagera vederbörande beroende på i vilken personlighet den befinner sig i ögonblicket på jordgubbar men inte i den andra.
Funktionell medicin är inte något nytt. Lamarck och St. Hilliare har redan på slutet av 1700 talet myntat uttrycket ” Funktionen bildar organet.” Vilket är en kort sammanfattning av att funktionen påverkar vår kropp.
Till ex. faller en höftarthros inte på oss från klara himmelen, den får vi pga att vi belastar höftleden fel över för långt tid. Som sagt funktionen bildar organet. Därmed kan man också få bort en begynnande höftarthros, genom att ändra på den belastning.
Tyvärr var Descart och Co. mer framgångsrik med sin maskintänkande, som vi fortfarande lider av. En maskin har vid symptom en lätt diagnostiserbar orsak. Så är det dock inte hos det levande, där kan orsaken ligger långt ifrån symptomen.
När man ägnar sig åt Funktionell medicin är diagnos av orsaken också lätt, dock så arbeta man inte inom sjukvården.
Din argument att den offentliga sjukvården skulle vara bättre än den private anser jag är fel.
Inom den offentliga vården är patienten tvingat att söker den läkare/sjukhus den är tilldelat till, inom den privata vården kan patienten väljer själv. Är vården för dålig får den privata vården inga kunder mera.
Jag håller med om att bemanningsföretag är ett otyg. Då de enbart kräver att patienterna skall avverkas inom 15-20 Minuter, men det skiljer sig inte från den offentliga vården. Bemanningsföretag vill behåller uppdraget och Landstingen kräver 15-20 min /patient.
Då det administrativa arbete har svämmat över bredden kan man föreställer sig hur lite man kan åstadkomma inom 15-20 min.
En multisjuk patient eller en patient med flera än en plåga, kan bara berätta över en plåga för att få en ny tid i en annan vecka. Då läkare dock inte har tid att läsa journalen från förra besöket, blir det hela en fragmenterat tillställning med närmast omöjlighet att finner rätt orsak.
Därav blir det rundgånger där framförallt kroniska patienter blir lidande. Därav också övermedicinering med läkemedel som inte borde förskrivas.
De gamla människor är särskild drabbade, då de ibland vill bara träffa en medmänniska och får lugnande besked.
Bara de som har en akut problem klarar sig förhållandevis bra, typ benbrott, hjärtinfarkt.
Doktorer har låtit sig degraderas till handlangare för administratörer, men det är opp till varje doktor om den vill spela med. Kritik leder visst ofta till uppsägning, för man smutsar inte när sitt eget bo!
Studenter börjar i bästa fall som idealister och blir efter några år total desillusionerat. Hypokrates hade en gång i tiden en bra föreställning vad den medicinska professionen innebär, vi har dock förvandlats till själlösa teknokrater. Men som sagt, det är upp till var och en hur man utöver sitt yrke och vilken innehåll man ger sin dag.
Jag har i många år kämpat mot den tilltagande dehumanisering inom vården och det har varit tuff.
Det bästa är att man håller sig långt ifrån den offentliga vården och bemanningsföretag.