Skriver oseriösa läkare ut falska dödsattester? – ”Haveristerna” – kapitel 27

Försäkringsläkare kan påstå att en sjuk människa är frisk utan att ha träffat patienten. Ligger det inte nära till hands att samme läkare också kan skriva ut en beställd dödsattest utan att se den döde?

Dödsorsaken bestäms av vad som står på dödsattesten. Läkare som skriver den bestämmer inte bara dödsorsaken utan avgör också om obduktion måste göras. En läkare med rymligt samvete kan således enkelt göra ett mord till en naturlig död.

Då regimkritiska författare har avlidit unga i påstådd naturlig död är det inte orimligt att ställa frågan:

• Vad är det för skillnad på att påstå att en sjuk människa är frisk och att påstå att en död människa inte dog av orsak A, utan av orsak B?

Skiljelinjen heter samvete och etik och de läkare som inte följer Läkarförbundets etiska regler saknar såvitt många kan bedöma denna avgörande skiljelinje.

Text: Bertil Lindqvist

Boken Haveristerna (ISBN 978-91-637-3717-6) finns att beställa bla på Adlibris som e-bok eller som häftad.

KAPITEL 27

Väl hemma i Karins lägenhet, fick alla brått att bekämpa det låga blodsocker som Trond visade tydliga tecken på att ha och som Jens och Karin inte ville ha. Klockan var strax efter fyra och de hade inte ätit mer än de mackor de tagit med sig. De placerade därför Trond i soffan i vardagsrummet tillsammans med sin laptop och de två dvd:na samt med en måttligt kall öl och några knäckemackor med kaviar inom bekvämt räckhåll.

Jens tog som vanligt på sig kockrollen och fixade till något som verkligen passade en ruskdag som denna. Det blev raggmunk och stekt fläsk tillsammans med rårörda lingon. Jens blev lite förvånad när han i Karins kylskåp, hittade denna skatt. Den hemlagade rårörda lingonsylten, utgjorde i hans ögon en kulinarisk läckerhet. Hon sade visserligen redan i affären att de inte behövde köpa någon lingonsylt, men han hade väntat sig sylt från någon matjätte. Ölen hade lagts på snabbkylning i frysboxen. Inte det bästa kanske, men nöden har som bekant ingen lag.

Just som Jens skulle ropa till Trond att maten var klar, kom han själv in i köket med en tom ölburk in handen, ställde den på köksbänken och sniffade förtjust i luften.

”Det här var länge sedan. Jag hade nästan glömt hur det smakade, men dofterna väcker mina minnen till liv. By the way”, fortsatte Trond, ”så har vi en hel del att diskutera. Jag har tittat på filmerna en gång till, och jag begriper fortfarande inte speciellt mycket. Hon som vi hittade idag dog av hypotermi, det står fullt klart, efter lite googlande. Kabeln som hon hade fasttejpad upp mellan sina ben, har förmodligen en temperaturgivare i den änden. Den andra var antagligen ansluten till en display, så att hon kunde övervaka hur livet sakta rann ur henne. Som läkare måste hon vara väl införstådd i vad de olika temperaturerna representerade. Så fort vi har ätit, måste vi sätta oss ner och diskutera vad vi ska göra, dels med det material vi har och dels hur vi ska agera i övrigt.”

De åt med glupsk aptit. Även Trond, fast han hade ätit förrätt.

”Otroligt gott. Du är faktiskt en mästerkock. Inte fan trodde jag att vanlig svensk husmanskost kunde smaka så här underbart. Detta är ju mat för kungligheter. Det kanske vore något för Nobelkommittén att införa till Nobelfesten.” Trond skrattade åt sitt eget skämt, men han var den enda. ”Hur gick det förresten med den där restaurangen som du var nere i Göteborg och tittade på? Köpte du den, eller?”

”Jag har lagt ett bud, men de har förkastat det och kommit med ett motbud. Man kan väl säga som så, att förhandlingar pågår. Men jag själv är väl inte riktigt klar över vad jag ska göra med den i så fall.”

”Hurdå, – menar du”, frågade Karin?

”Mest på vilken profil jag vill att den ska ha och vilken kundkategori som jag vill ha som besökare. Just denna fråga är inte så enkel. Men jag jobbar på det. Det är dock inte så lätt eftersom ni, mina båda vänner, dragit in mig i något mycket mer spännande, som jag har svårt att ta mina tankar ifrån.”

När alla var mätta och belåtna, återstod en skaplig hög med raggmunk och en något mindre med stekt fläsk.

”Kan jag ge det här åt Azlan”, frågade Jens och tittade på Karin. Azlan lyfte på huvudet, när han uppfattade att nu kunde det bli hans tur.

”Jo, du kan ge honom hela högen med raggmunk, men bara hälften av fläsket. Det blir för salt åt hans lilla mage. Lingonen kan du skippa helt. Annars börjar han pilla ut dem på golvet. Det må vara så att räven tycker de är sura, samtidigt som han vill ha dem ändå, men jag tror att Azlan bara tycker att de inte hör hemma på hundmatsmenyn. Det gör däremot raggmunk och fläsk som ni kommer att se med all tydlighet.”

Jens gjorde i ordning maten till Azlan och fick på så sätt ytterligare en stjärna i hundhimlen.
”Kolla här Karin”, sa Trond, medan Jens fixade gott renommé i hundarnas Nangijala. Han tog upp sin laptop och visade på en artikel som Martin Eklund på Aftonbladet skrivit. ¹¹⁾

”Här kan du läsa.

10000 bilister i Västmanland ska bötfällas för ordningsförseelser i år.

I Västernorrland ska 4500 personer, utöver de som fastnar i fartkameror, få fortkörningsböter.

1400 ska, fortfarande i Västernorrland, betala för att de inte har använt bilbälte.

Resten kan du läsa själv, men det är i och för sig en ganska intressant läsning. Observera att detta är krav, eller ska vi kalla det för arbetsdirektiv eller budget och inte något man uträttat. Man ger helt enkelt i uppdrag till varje polisman hur mycket böter han ska dra in till stadskassan.”

”På dig låter det som om du tycker att polisen inte ska ha någon trafikövervakning. Tycker du verkligen det?”

”Klart de ska ha trafikövervakning. Det finns många som inte har ute på vägarna att göra. Tyvärr är det inte bilisten, 83 åriga Hulda, som varken ser eller hör som dessa poliser är ute efter, utan för att uppfylla statistiska och ekonomiska mål. Polisen är som jag ser det ingen institution som skall vara vinstdrivande. Som jag ser det behöver polisen däremot ha allmänheten på sin sida, och inte som sina motståndare. Varje gång någon Svensson blir fälld för någon skitsak som att han kört på en spärrlinje, kanske mitt i natten, får polisen en ovän, som kanske inte finns där, då polisen behöver allmänhetens stöd.”

”Sluta att tjafsa om det där nu”, sa Jens. ”Vi har jobb att göra. Har du till exempel hört något från Terry O´Niel?”

”Javisst, jag fick ett sms från honom där han berättar att nyheten är ute idag. I sig innebär det att vi troligen kan få en blänkare om det i kvällsnyheterna på tv. Artikeln som publicerades, innehöll bild på såväl Mårten Sjöberg som Anton Mastbergh. Terry mailar över en kopia till oss så vi kan se exakt vad han har skrivit. Så frågan är vad vi gör nu?”

”Jag har en plan”, sa Jens och imiterade Sickan från Jönssonligan så gott han kunde.

”För det första tycker jag att Karin skickar iväg samma mail som tidigare, dvs. ett som talar om vad som idag har publicerats i England – kan vi också skicka med en kopia på artikeln är det ett stort plus. Sen ska vi tala om att vi har hela dvd:n och att kopior är till salu. Jag tror att den kommer att beställas av många. Tanken är väl att du och jag Trond, får packa ner dvd:n i något lämpligt format så att den går att distribuera via mail. Det är ju i nuläget en alltför stor film för att distribuera som den är. Vi får ringa våra kontakter i hackervärlden och fråga hur vi ska göra. Jag tycker i och för sig inte att vi behöver vänta på någon kvällssändning. Skickar vi med en kopia på artikeln vilket vi ju har tänkt, måste väl det räcka?”

”Vi måste ju kontakta polisen också, eller hur?” Det var Karin som började känna oro för att tiden rann iväg. ”Hur vi än gör med annat måste vi ju anmäla vad vi sett idag, annars är vi brottsliga.”

”Det är klart att vi måste, sa Trond. Vi skickar ett mail samtidigt som vi skickar det andra. Just nu är de inte prioriterade i min skalle. Här kommer det jag nyss snackade om. Just idag har jag inte något gott öga till polisen, i och med att de bötfällde mig för att jag, som han menade, var på en spärrlinje igår när jag passerade Arboga, mitt i natten helt utan betydelse för trafiksäkerheten.”

”Jag tänker i alla fall kontakta polisen och anmäla det här mordet”, envisades Karin.

”Självklart ska vi det, till och med före vi skickar något till pressen, men vi behöver inte nödvändigtvis ge dem det försprång de behöver. Låt dem vänta, hon blir ju i alla fall inte levande”, sa Trond.

”Ge er nu och sluta upp att bråka som småungar”, sa Jens som nu hade tröttnat på det löjliga bråket. ”Karin, du kan anmäla nu direkt till närmaste polismyndighet. Närmaste polismyndighet är i det här fallet Ludvika. Gå och googla fram adressen och så skickar du en anmälan lika anonymt som tidigare, samma formulering osv. Är alla nöjda då?” Jens slog ut med armarna i en frågande gest och fick nickar till svar.

Karin reste sig och gick in i vardagsrummet och tog fram sin laptop och kopplade upp sig på nätet. Av gammal vana kollade hon alltid upp sin egen mailbox först och det första hon såg var ett mail med rubriken INGEN DVD! Hon såg genast att det fanns en bilaga. Först blev hon skrämd när hon förstod vem det var ifrån, men sedan ropade hon på Jens och Trond, som genast kom sättande ut i vardagsrummet.

”Vad gör jag med det här”, sa hon.

”Gör vaddå”, sa Trond. ”Öppnar det förstås.”

Karin tittade på Jens som inte sa något men nickade bekräftande. Sedan öppnade hon mailet så att alla tre kunde läsa.

1 November 2011 14.55

INGEN DVD!

Hej, är lite ovan vid så ärliga människor. Konstaterar att ni inte tog dvd:n. OK polisen kan väl få något enkelt. 🙂 På bilagan till detta mail finns instruktioner om hur ni tar hem ett eget ex. Det kan vara klokt att vänta en tid. Webbadressen kommer med mail då det blir dags.

OBS! detta fungerar bara en gång, sedan raderas webbplatsen. Läs anvisningarna noga och gör rätt.

CU

”Fy fasen”, sa Karin. ”De måste ju ha varit där då vi var i gruvan, titta på tidstämpeln, 14.55, det var strax innan nyhetssändningen. Jag får rysningar bara jag tänker på det.”

Jens log lite snällt och lade armen kring Karins axlar. ”Du tror inte att Azlan hade sagt till då? – om de vore där i gruvan samtidigt som oss?”

Karin tittade lite besvärat på Jens.

”Jo, det är jag övertygad om. Jag blir nog lite stirrig av allt det här, men givetvis hade Azlan reagerat. Faktum kvarstår dock. De visste att vi var där och visste när vi gick, eller hur? Tänk er att dessa samvetslösa ryssar, som inte känner något alls inför ett människoliv, har stått och spionerat på oss på denna läskiga plats.”

”Jo, – det är tvivelsutan så”, sa Trond, ”men det verkar också som vi inte behöver känna oss hotade. Dessutom är det långt ifrån säkert att det är några ryssar som vi har att göra med. Om det skulle vara så, att det är den liga som Rikskriminalpolisen har finkat, så var det för det första olika nationaliteter, fem om jag inte minns fel. För det andra, så verkar den som har skrivit mailet, vara halvskaplig på svenska, om du vill veta vad jag tycker. För det tredje så har tydligen några av de fula fiskarna smitit genom polisens nät, eftersom de bevisligen var där idag.”

”Tillbaka till arbetet”, fortsatte han. ”Jag föreslår att vi fortsätter som planerat, dvs. att du Karin gör en polisanmälan via mail och sedan skickar ut ett erbjudande enligt din tidigare modell. Du och jag Jens får försöka lösa de praktiska frågorna kring distributionen av filmerna. Kan vi göra så?”

”Då kör vi”, sa Karin, och det blev startsignalen för några timmars hårt arbete. Själv skickade hon en anmälan till polisen i Dalarna, eftersom hon inte så snabbt som hon ville fick tag på någon mailadress till polisen i Ludvika.

Liksom tidigare skrev hon bara ”Död kvinna” och de koordinater som gällde.

Anmälan kom in till polisen i Falun kl 20.05. Detta fick till följd att den interna hanteringen av anmälan blev aningen brydsam. Visserligen var det så, att den polisman, som tog emot mailet, genast förstod att det sannolikt rörde sig om ett mord, Han var av förklarliga skäl inte tillräckligt insatt i vad Riksmord sysslade med. Inte heller var han tillräckligt insatt i Värmlandsmorden för att förstå att detta sätt att anmäla, visade på ett samband med just den utredningen och att han således genast borde kontakta Riksmord.

Det han istället brottades med, var frågan om detta var ett fall för Örebropolisen eller Ludvikapolisen. Efter en stunds funderande, följde han planen för dylika ärenden och skickade således över ärendet till vakthavande befäl, som i allt väsentligt hade samma tankegångar. Visserligen låg Ludvikapolisen närmast, ren geografiskt, men han ansåg till slut att detta var ett ärende för polisen i Örebro, i och med att koordinaterna visade på att platsen låg i Örebro län.

På polisen i Örebro, där man senare på kvällen fick in anmälan från Falun, insåg man snabbt att det visserligen var så, att detta rörde deras polisdistrikt, även om Ludvika låg närmare. Sannolikheten att Ludvikapolisen hade någon bil att skicka på detta larm, när det egentligen var Örebros ansvar, var dock försvinnande liten, så vakthavande beslutade att skicka iväg en patrull som för ögonblicket befann sig i Lindesberg, för att undersöka larmet.

Patrullen var på plats 40 minuter senare och rapporterade på radion, att det sannolikt var falskt alarm. Grinden till området, menade den polisassistent som pratade i radion, hade inte varit öppen på flera år, det kunde man se på låset, som förmodligen aldrig mer skulle hamna i öppet läge.

Stationen i Örebro undrade då om det fanns flera grindar in till området och fick till svar att det kanske det gjorde i och för sig, men en snabbstudie av kartan visade inte på att någon sådan skulle existera. Att i blindo leta efter en hemlig grind, mitt i natten i Bergslagsskogen, var inte av nöden påkallat ansåg polisassistenten, och fick medhåll av vakthavande i Örebro. Inte förrän nästa dag, skickade man upp en ny patrull med verktyg och tillstånd för att bryta upp grinden.

Detta var i stort sett anledningen till att intendent Nyman på Rikskriminalpolisen, inte fick höra talas om detta mord förrän långt senare.

Karin tog sin laptop i knät som hon brukade och författade följande brev.

Hej,

Jag hoppas att ni fått mina tidigare erbjudanden angående bilder mm beträffande Värmlandsmorden. Nu har det hänt igen, alltså ytterligare ett mord har skett, som med all sannolikhet hör samman med dessa.

Jag kan precis som tidigare erbjuda bilder från mordplatsen inkl. mordoffer.

Jag erbjuder nedanstående bilder, som levereras till er i 1944×2592 pixels på mordoffret och brottsplatsen, totalt 6 bilder. Jag erbjuder också en beskrivning av mordplatsen kommentarer av mordredskap och förmodat tillvägagångssätt.

Mordoffer 2 bilder

Mordoffer närbild 2 bilder

Brottsplats 2 bilder

Samt en beskrivning av detaljer och trolig dödsorsak.

Bilder och text levereras direkt efter att skriftlig beställning nått mig.

Med vänlig hälsning

Karin Lindgren

Hon ropade på Trond och Jens, och frågade om det var OK så här. Så snart de läst hennes brev fick hon bekräftande nickar till svar.

”Jag har redan skrivit klart min artikel, och där använder jag mig av mina egna bilder”, sa Trond. ”Jag ville ju inte ha något betalt för min medverkan, så om du inte skickar något erbjudande till Dalarödemokraten, så får det bli min betalning. Är det OK?”

Karin och Jens nickade samtidigt.

”I så fall är min artikel redan klar och finns garanterat ute i morgon. Hur går det förresten med erbjudandet om dvd:na?”

”Jag har tänkt så här”, sa Karin. ”Vi måste ju skicka en omgång till polisen idag. Jag kopierar upp 2 ex till oss själva och skickar originalet till Rikskrim, – eller hur? Hur stor är chansen att de själva går ut till pressen och talar om att de har fått denna dvd? Ingen tror jag. Alltså kan vi vänta någon dag med att sälja dessa. Vad tror ni?”

”Först och främst tror jag att vi ska diskutera detta med dvd-skivan en gång till”, sa Trond. ”Vi, – eller rättare sagt du, har ju fått en begäran om källskydd. Gör vi bort oss om vi ger den till polisen?”

”Källskyddet innebär väl så vitt jag förstår, att vi skyddar källan”, sa Karin. ”Den röjer vi ju inte om vi skickar dvd:n?”

”Kanske, kanske inte. Jag tänker så här. Om vi skickar originalet, så kan det ju finnas en liten chans att de har missat något och att det sitter ett fingeravtryck eller DNA-spår på den. Om vi då lämnar den till polisen, kan vi ju röja källans identitet. Om vi skickar en kopia, så går de säkra”, sa Trond.

”Det var skarpt tänkt. Det hade jag missat. Jag skickar en kopia”, sa Karin. ”Tack för räddningen.”

”Det var så lite så”, sa Trond och log.

”Helt klart kommer inte RKP att själva gå ut med vad som finns på filmerna, men nu har vi ju satt igång det här med Terry O´Niel. Vad kommer hans publicering att medföra”, undrade Jens. ”Kommer intresset för dessa filmer att svalna, eller kommer det att bli tvärt om, en jävla rusning efter materialet? Själv har jag inte en aning.”

”Inte jag heller”, sa Trond, ”Men om vi tar en sak i taget, så postar vi inte filmen förrän i morgon. Ingen utom vi själva vet ju exakt när vi fick den. Den verkliga orsaken är dock att den bör skickas i en Jiffypåse, så att den inte skadas. Jag tror inte på att skicka den per mail. Jag kan ta med mig den till kontoret i morgon där jag kan fixa det, utan att någon minnesgod kvinna i en ICA-affär, kommer ihåg att just jag köpte en sådan just i morgon. Sedan kan jag gå ut på stan och posta den i vilken postlåda som helst. Den blir i vilket fall inte poststämplad med Örebro.”

Under samtalets gång hade det redan kommit in tre beställningar för materialet om gruvmordet. Karin skickade ut bilder och text, samt sitt eget kontonummer, så att arvodet hade lätt att hitta rätt mottagare.

”Det känns faktiskt som om vi har gjort ett gott dagsverke idag och jag föreslår därför att vi stoppar här och dricker lite gott innan det är dags för sängen, jag känner mig helt slut. Det finns gott om öl i kylen, och nu är jag faktiskt riktigt sugen på ett glas svalt vitt vin. Herr Ober, Wein Bitte!”

”Ska vi ta ett bet om hur många beställningar vi får ikväll”, sa den ständigt spelsugne Trond.

”Nej, jag orkar inte engagera mig mer. Jag ska se till att eventuella leveranser blir gjorda, men i övrigt ska jag bara ta det lugnt och dricka vin och så gå ut med Azlan förståss.”