Dödsbud är för hårt drabbade vardag och blir med stigande ålder en alltmer naturlig del av livet. Ja så måste jag tänka denna morgon då allt stannar upp. Ändå är jag så förskonad från tragiken i plötsliga brutala förluster.
Tankemönstret påminner om Lasse Hallströms ”Mitt liv som hund” där pojken i sitt fördärv tänker på hunden Laika i den ryska sputniken och säger högt något i stil med ”Det kunde vara värre jag kunde sitta som en hund ensam i rymden”.
Såg igår en dokumentär om D-day, 6 juni 1944 då 150 000 soldater korsade engelska kanalen för att påbörja befrielsen av Frankrike. Under denna dag dog fler än 4000 allierade soldater. På en enda liten strandsträcka i Normandie, kodnamn ”Ohama beach”, drabbades den första landstigningen av en massaker. 1700 unga män lemlästades och avled under svåra plågor, vattnet och stränderna färgades röda.
Totalt sett räknar man förlusterna till 2500 för just detta avsnitt av landstigningen. Deras förkortade liv förskonade västvärlden från en bestialisk diktatur och mänskligheten borde vara dem evigt tacksamma. När vi firar vår nationaldag i frihet kan vi därför skänka tankar åt dem som gjort denna vår frihet möjlig.
Det känns som att jag behöver få perspektiv på min egen sorg och i detta vill jag inte tänka på Tsunamin, den kanske värsta katastrof i modern tid (annandag jul 2004) där man inte ens vet hur många som omkom men att det är kring en kvarts miljon människor (220-300 000) och av dessa 546 svenskar. En stor katastrof med många omkomna blir på något sätt ogripbart ändå är varje liv ovärderligt.
I denna stund tänker jag också på hur olika vi reagerar och tar dödsbud. Rock-ikonen David Bowie släpper sin sista skiva och jag fascineras över att han i så hög ålder är så produktiv och genialisk i sitt skapande. Någon vecka senare kom dödsbudet. Jag kände honom inte och ändå kände jag på något sätt hans karisma och förundrades över hans skapande. Nedstämdheten över hans död delar jag med hela världen och det blir inte privat.
Så kommer dödsbudet om Gunnel Enby direkt från hennes man Erik. Det är en vänskap inte ens ett år gammal men som hunnit bli djup. Erik Enby ringer mig samma morgon som Gunnel Enby avlider och berättar omständigheterna kring hans förlust. Det blir personligt och en känsla av att lamslås infinner sig.
Det förtroende Erik visar gör att jag upplever tragiken och sorgen både utifrån och inifrån på ett nytt sätt. Varje människa är unik och varje relation likaså, jag förstår nu att varje sorg också blir unik därför blir en mängd omkomna så avtrubbat och svårt att känna in.
Det är snarare frågan om förmågan att bära förlusten av en enskild. Jag har inte särskilt många minnen med Erik och Gunnel men de jag har är intensiva, dramatiska och målande. Vi är i slutfasen till en dokumentärfilm om dem, deras kärlekshistoria och deras kamp, ”Läkaren som vägrade ge upp”. Med tanke på Gunnels totalförlamning och höga ålder borde inte budet var så överraskande ändå blir det en chock.
Så kom dödsbudet om Kjell Alinge två dagar senare. Vi var kollegor på radion under mina år på Ungdomsredaktionen och jag fick tillfälle att byta några ord med honom. Ja det var sällan mer än så. Sommaren 1978 utsågs jag till vikarierande redaktionschef vilket var en mycket märklig upplevelse. Jag var i princip en rookie i sammanhanget och skulle nu bli chef för legender som Kjell Alinge.
Vid ett redaktionsmöte avslöjade Kjell att han ville starta ett nytt program och han letade efter ett namn för det. Han hade lite svårt för att formulera vad han ville åstadkomma och på den tiden fördelades produktionspengar just utifrån dessa formuleringar. Flera av våra program såsom Linje 19 och Neonmagasinet byggde på inslag från i stort sett alla på redaktionen plus ett stort antal frilansare. Jag frågade Kjell om hans idé var något som man kunde medverka i.
Jag var också intresserad av att göra något i samarbete med Kjell. Men han avfärdade det ungefär med orden att han – ”hade svårt att samarbeta”. Hemma Hos programmen med Janne Forssell var därför unika för Kjell. Det tog honom två år innan han hade gjort klart för sig vad programmet skulle heta och vilken profil det skulle ha, ”Eldorado”. Ett program som spelade ny musik och kom att lansera nya artister med mottot ”Nattens nöjen och stjärnornas musik”.
16 aug 2015 startade jag på Facebook en ny sida, ”Radio Hall of Fame, Sverige” som födelsedagspresent till Kjell. Det skänker en tröst att åtminstone ha gjort det.
De som gör skillnad, åstadkommer magi och som berör kan ge känslan av stor saknad och jag försöker lyfta fram tacksamheten för det de gav. Sorgen kommer ändå att ta sin egen väg, bryta fram, stoppas undan men aldrig helt försvinna.
Börje Peratt
