Den som beskriver verkligheten blir inte vinnare. Det blir istället den som bäst beskriver föreställningen om verkligheten. Följaktligen har vi under lång tid förvanskat och manipulerat språket. Kunskap, lärande, och arbetslöshet kläds i ord som kunskapslyft, utvecklingsgarantier och sysselsättningsgrad. Det skriver Sture Johansson på Hamrin & Partners.
Text: Sture Johansson | Foto: Hamrin & Partners – pressfoto
Ett ”problem” döps snabbt om till ”utmaning”. En konsekvens blir att ansvaret för ”problemet” ofta övergår från den som förorsakat det, till den som uppmärksammat det. Följdriktigt blir lösningen en kommunikativ kampanj, revidera policys eller att utse en syndabock och därför byta ut någon av cheferna.
Det torde vara ett faktum att svenska elever blir allt sämre i matematik, naturvetenskap och läsförståelse. Istället för att adressera och korrigera de mest uppenbara orsakerna; lärarnas kunskaper, pedagogiken, elevernas attityder och antalet studietimmar, så blir utmaningen tillika lösningen något som kallas pedagogiskt ledarskap, mindre klasser och jämlikare skolor. Vi har fått svårt att kalla en spade för en spade och i ambition att visa handlingskraft skapas därför på löpande band nya begrepp, ord och regler.
Arbetsförmedlingen får exempelvis 72 miljarder i anslag årligen och sysselsätter ca 13500 anställda. Den uppmärksamme har noterat att Arbetsförmedlingen inte primärt fokuserar på förmedling av jobb. Merparten av verkets uppgifter och tilldelade medel går istället till att administrera arbetslösa och skapa substitut till traditionella arbetsuppgifter. Uppgifterna, inom ramen för det som kallas för arbetsmarknadspolitiska program, blir exempelvis att lära sig skriva ett CV, utveckla sitt personliga varumärke eller delta i kurser om självkänsla, självförtroende och självförverkligande.
