Berlin 1964

Sivan min kompis från högstadiet i Bergholmsskolan i Bagarmossen skickade mig i igår (23 mars 2016) bilden ovan, tagen på ett schabbigt hotell i Berlin, en skolresa 1964.
Just igår kom inte några minnesbilder fram för mig men så vaknar jag idag klockan 4 i gryningen med minnen som pockar på.
Jag hade flugit dit från Düsseldorf i Väst-Tyskland där jag bodde med pappa sedan vårterminen startat. Det var ett desperat försök att återvinna en fadersrelation. Han jobbade som ingenjör i Väst-Tyskland och hade så gjort av och till i 10 år.
Saknaden efter en pappa var oändlig och på hösten i nian tappade jag fotfästet totalt. Så för att rädda mig själv tvingade jag mig på honom. Jag hamnade i en liten tvåa i en stad där jag skulle försöka studera på tyska vad som var mer eller mindre första året på deras gymnasium. Jag kämpade tappert med både språk och läxor men det var ett hopplöst företag. Pappa jobbade dygnet runt och sov oftast hos sin sekreterare. Jag fick två D-mark om dagen och det räckte till en tvåliters flaska Apfelsaft, två bröd (brötchen) och ett litet paket cigaretter. Pappa menade att om jag hade råd att röka så behövde jag inte mer pengar.
Men han ställde upp och betalade flyget till Berlin och hotellet där så visst var han generös om han ville. Nu hade jag återsett mina kompisar men jag minns inte att Ingrid var med. Hon blev min första riktiga tjej i sjuan. Det var friluftsdag innan sommarlovet och vi var på väg till Flatenbadet. Hon som gick i en annan klass och som jag knappt visste namnet på smög sig upp bredvid mig och tog min hand. Jag blev alldeles panikslagen, varm och kall samtidigt. Men vi höll ihop över den kommande sommaren.
Åttan ja. Jag hade blivit antagen till TV-pucken och gick hela vägen men skadade mig svårt i en fotbollsmatch i A-laget och slutade med all idrott. Det var av godo för betygen och jag läste upp mig från i princip lägsta till högsta betyg i några ämnen mycket tack vare en inspirerande lärare och Ronny, min pluggkompis.
När idrotten försvann så fick måleri, musik och teater mer fokus. På ungdomsgården kunde man sitta i timmar och prata med tjejer, jo det blev ett allt starkare intresse. Men nu här i Berlin minns jag bara ensamheten. Att jag överlevde tiden i Tyskland berodde på att en klasskamrat måste ha förstått min belägenhet. Under sommarlovet flyttade jag delvis hem till hans familj och hans mamma tog hand om mig. Jag var då så utmärglad att tarmarna slutat fungera. Minsta toabesök var som en förlossning. Jo minnena pockar på.
Mamma kom sedan ned och hämtade hem mig. Vi åkte genom Tyskland i hennes lilla bubbla tillbaka till Sverige. För att komma vidare till gymnasiet tvingades jag vid hemkomsten att tenta av nian. Jag hade tre veckor på mig. Men det är en annan story.
Börje Peratt
Välkommen till min mediala värld