Bern: USA:s och NATO:s strategi är på väg att haverera

Efter USA:s förödande nederlag 1975 i Vietnamkriget där över 50.000 unga amerikaner stupade och långt fler skadades fysiskt och psykiskt, tvingades Pentagon att ändra strategi. Det amerikanska folket var trötta på att sända sina söner i döden i meningslösa krig.

Text: Lars Bern, Antropocene | Bild: Erdogan och Putin – Foto: Alexei Druzhinin, RIA Novostil

År 1978 tilltvingade sig kommunister makten i Afghanistan genom en militärkupp. I linje med kalla krigets kamp mot världskommunismen såg USA ett behov av att även försöka stoppa detta. Eftersom det var otänkbart att bara tre år efter nederlaget i Vietnam åter sända ut amerikanska soldater i strid, lanserade Pentagon strategin att bekämpa den afghanska kommunismen med en proxyarmé.

Genom CIA utbildades och beväpnades tillsammans med Pakistan minst 35 000 mujaheddinsoldater rekryterade lokalt och från fler andra länder. När kommunistregimen närmade sig kollaps kom sovjetiska trupper till undsättning. I tio år utkämpades det Afghansk-sovjetiska kriget som kostade 15 000 sovjetiska soldater livet.

Kriget blev en bidragande orsak till Sovjetunionens sammanbrott och man drog sig tillbaka år 1989. I det kaos som följde föddes den fanatiska islamistiska talibanrörelsen ur den amerikanska proxyarmén några år senare.

Afghanistan gick ur askan i elden och USA:s maktpolitik hade skapat ett långt större hot mot fred och säkerhet än vad kommunistregimen varit. Bl.a. blev Afghanistan nu basen för olika islamistiska terrororganisationer såsom t.ex. Al Qaida.

Efter USA:s framgångsrika ingripande genom Operation Dessert Storm mot Iraks invasion av USA-skyddslingen Kuwait år 1990 återfick Pentagon tron på sin egen militära förmåga. Minnena från nederlaget i Vietnam fick dock till följd att man felaktigt gjorde halt, när man kört ut Iraks armé ur Kuwait, istället för att fullfölja operationen och helt besegra Sadam Hussein som startat invasionen.

Sju stater på erövringslista

Sent om sider och efter terrorattentatet mot WTC i New York 2001 insåg Pentagon att det varit ett misstag att inte skaffa sig en betydligt starkare militär kontroll över länderna i Mellanöstern. Den nya presidenten George W Bushs regim drog mot denna bakgrund upp planerna på ett bredare militärt ingripande mot sju stater i Mellanöstern [och Afrika] vilket omvittnats av den tidigare NATO-generalen Wesley Clark.

Bild: Wesley Clark – Foto: Democracy Now

För att försöka legalisera ett ingripande diktade man ihop påståenden om att Irak förfogade över massförstörelsevapen, som man gick till FN:s säkerhetsråd med. Utan att ha fått FN:s sanktioner genomförde USA ihop med britterna en illegitim invasion av Irak år 2003 och Irakkriget bröt ut. Planerna var att störta och destabilisera ytterligare ett antal av regimerna i regionen.

I första hand siktade man in sig på den egensinnige Libyendiktatorn Muammar al-Gaddafi och Syriens starke man Assad som båda stod i vägen för den nya världsordning som planerades.

Irakkriget gick inte på långa vägar så som man planerat. Det kom ganska snart in i ett utnötningskrig mot terrorgrupper som uppstod ur Iraks splittrade gamla armé. Kraven från hemmaopinionen att ta hem de amerikanska soldaterna växte sig allt starkare.

Jobbet med att störta Gaddafi överläts därför på NATO som genom bombangrepp lyckades destabilisera Libyen och få Gaddafi mördad. Av någon outgrundlig anledning deltog Sverige i detta illegitima och smutsiga angrepp.

Hela USA-operationen i Mellanöstern såg ut att köra fast. Efter att Obama blivit president ändrades åter strategin, flertalet amerikaner började tas hem från Irak år 2011. Istället dammade man av strategin från Afghanistan med att skapa en proxyarmé för att störta Assad i Syrien. Den strategin hade tre stora svagheter.

Tre svagheter

Till att börja med borde amerikanerna ha insett att det var en hopplös uppgift att kunna skapa en något sånär lojal fungerande proxyarmé av islamistiska terrorister. Väldigt många av de krigare som strömmade till kom från Iraks gamla försmådda armé som innerst inne hatade USA. Dessa tog ganska snart över och skapade IS med de vapenresurser som USA pumpat in. Deras ambition gick långt utanför att bara störta Assad.

Bild: 2300 stycken amerikanska Humwees togs över av IS enbart i Mosul

Den andra svagheten i USA:s strategi var att man kraftigt underskattade det folkliga stödet för Assad. Hans armé förblev lojal och något sånär disciplinerad. Jag har talat med människor som kommer från regionen och de omvittnar stödet för Assad i denna konflikt.

Den tredje svagheten var att man underskattat betydelsen av Assads nära relationer med Ryssland och ryssarnas militära kapacitet att komma till Assads undsättning.

Erdogan – härskare över ett nytt ottomanskt imperium?

NATO-landet Turkiet med sin muslimske egenmäktige president Erdogan vädrade morgonluft. Han såg givetvis sig själv i en långt större framtida roll som härskare över ett nytt ottomanskt imperium med dagens Syrien och Irak och med USA:s välsignelse.

Med USA:s militära stöd till uppbyggnaden av gerillan valde Turkiet därför att backa upp IS genom leveranser över gränsen av såväl vapen som stridande jihadister och genom att hjälpa IS att finansiera sina operationer med stulen olja. Erdogan räknade med USA:s stöd för denna politik.

Rysslands överraskande ingripande på Assads sida tog såväl Turkiet som USA och andra i väst på sängen. Putin utnyttjade det hat som IS lyckats sprida över hela västvärlden och som gjorde det omöjligt för USA att stoppa honom. De snabba framgångarna för den syriska armén med ryskt flygunderstöd mot IS och andra jihadister, innebar ett stort streck i såväl Turkiets som USA:s räkning.

Turkiet blev givetvis frustrerade över USA:s lama reaktion och försökte genom nedskjutningen av ett gammalt ryskt bombplan provocera fram ett större amerikansk ingripande. Detta har visat sig vara ett katastrofalt misstag. Turkiet har på kuppen tappat en av sina absolut viktigaste turistinkomster från de miljontals ryssar som brukat semestra på den turkiska Medelhavskusten.

USA och Turkiet har heller aldrig haft någon kontroll över IS, som bara utnyttjat dem för sina syften. Trots turkarnas stöd till IS:s operationer har terroristerna vänt sig även mot Turkiet, nu senast genom den fruktansvärde terrorattacken mot flygplatsen i Istanbul.

Det ryska ingripandet och den massiva anti-IS opinionen i väst har tvingat USA att mer aktivt försöka kväsa hela tanken på den Islamistiska Staten. Man har nog insett att det skulle vara ett historiskt misstag att hjälpa IS att störta Assad. I det syftet har USA lierat sig med såväl Iraks armé som med de skickliga kurdiska krigarna. Det senare en mardröm för Erdogan som samtidigt utkämpar ett inbördeskrig mot Turkiets kurdiska befolkning på 22 miljoner.

Erdogan kan störtas med CIA-inblandning om…

Allt detta sammantaget innebär att IS nu är på reträtt och kommer att fragmenteras för att dyka upp med terrorattacker lite varstans i Mellanöstern och hela västvärlden.

Erdogan har under trycket av det senaste årets utveckling insett sitt misstag. Han är givetvis väldigt besviken på USA:s agerande. Han ser också hur EU är på väg att rasa ihop och att man bland de andra NATO-länderna har allt annat än en enig linje mot Ryssland. Ett splittrat NATO kan i realiteten aldrig klara ett krig mot Ryssland. Erdogan söker sig därför nya allianser.

Erdogan inser att Putin kapat åt sig en nyckelroll i regionen, varför han nu kryper till korset och ber om ursäkt för misstaget att skjuta ner det ryska bomplanet. Erdogan och Putin planerar att träffas och man kan bara gissa vad som kommer ut ur det mötet.

Min prognos är att Putin kommer att ytterligare stärka sin ställning på USA:s och NATO:s bekostnad. Turkiet har under hela NATO:s existens varit en mycket viktig del av strategin för att ringa in först Sovjet och nu det nationalistiska Ryssland. Ett närmande mellan turkar och ryssar splittrar NATO ytterligare. Bli inte förvånad om Erdogan störtas i en militärkupp med CIA-inblandning.

Västvärldens och USA:s Mellanösternpolitik och nygamla världsordning ligger i ruiner och Putin har just nu initiativet medan pratkvarnen Obama är en lame duck.

Text: Lars Bern, Antropocene