Livet efter Anna Lindh

Återväcker Kersti Wistrands artikel ”Till minne av Anna Lind”. Oj Anna, vad du är saknad.
Mordet på Olof Palme (28 februari 1986) tog vår oskuld. Mordet på Anna Lindh 16 år senare tog vår trygghet.
Den sortens besinningslösa våld utfört av en ung hatisk människa, härstammande från ett land drabbat av besinningslöst våld, tog Sveriges kanske mest älskade politiker från oss. Livet efter Anna Lindh är inte detsamma. Det är som om chocken har förändrat vår mentalitet.
Så följde massmördaren Breiviks dåd på Utöya och i Oslo (22 juli 2011). Att Norge skulle drabbas av ett sådant vanvett av en ensam nazist som så kallblodigt sprängde 8 oskyldiga i luften och med skjutvapen avrättade 69 personer, de allra flesta mycket unga, blir obegripligt. Detta lamslog inte bara Norge utan hela Norden och en stor del av den fria världen. Rent politiskt så var det åter Socialdemokratin som var måltavla. Breivik kräver nu i efterhand mänskliga rättigheter och att få en bättre vård. Många frågar sig säkert varför han fortfarande lever.  Samtidigt hände saker i det svenska samhället. Den smygande antihumanismen stod nu i full blom och jag kände att jag måste göra något. Initiativet till Humanism & Kunskap handlade om människans rätt till sitt liv, till sin livsåskådning och till sina livsval så länge hon inte skadar andra.
Vår dåvarande (2003) utrikesminister Anna Lindh var en varm och godhjärtad kvinna som mördades av en hatisk dåre. Mijailo Mijailovic ber inte om förlåtelse och får det inte heller. Den sortens ondska som han och Breivik representerar är för de allra flesta av oss oförlåtlig. Skadan och sorgen är för stor.
Vi har i idag ett dårskap som skjuter folk i restauranger och på öppen gata. Samtidigt som det påstås att kriminaliteten har minskat vågar folk inte gå ut och till vissa områden har polis och ambulans slutat åka och bussar slutat trafikera sina linjer eftersom de beskjuts och utsätts för stenkastning.
Den sortens kriminalitet har vi i Sverige tidigare varit förskonade från. Rapporter om skolskjutning och nedbrunna flyktinganläggningar vittnar om en problematik som handlar om hat mot medmänniskor. Polariseringen når nu farliga nivåer. Hur ska detta hanteras och bemötas? Riskerar vi en konfrontation mellan ytterligheter som kan slita sönder vårt samhälle? Är Breivik och Mijailovic tragiska undantag? Kan det bli värre? Om vi för en stund betraktar hur utvecklingen av gängbråk exploderat i USA, kan vi då föreställa oss något liknande i Sverige? Sannolikt ja.

Var finns de vuxna som kan bemästra de unga som står bakom denna hotbild? Jag har sett kvinnor som tar sig an ensamkommande unga flyktingar. Står hoppet till denna slags medmänsklighet? Samtidigt så vet vi att bland dem som valt att bli terrorister finns unga som fått god vård och som har deltagit i olika slags omhändertagande insatser. Det tycks således inte hjälpa. Det räcker med några få som väljer dårskapet för att ett helt samhälle ska drabbas av sorgen som deras vettlöshet orsakar.  Vi måste ändå hoppas på att medmänsklighet hjälper och kan guida människor på rätt köl.
Löser övervakning och fler poliser problemet? Det handlar om att upptäcka hatet och hotbilden i tid. Att ha både insatser och planer för att ge stöd till de vuxna som har sett och anar vad som är på G och som är mot våldet. Då kan de få hjälp att ta hand om dessa barn och unga innan de blir äldre och grövre och innan det värsta inträffar. Ett sådant gott exempel var Coacha Unga. Ett initiativ som samhället inte tog till vara på. Så de myndigheter som är satta att hantera problemet tycks sakna visioner, kompetens och handlingskraft. Övervakningskameror och poliser tar bara hand om problemet, symptomet på att något inte fungerar i uppfostran och utbildning.
Vi får inte ge upp. Man kan se det som att vi människor behöver uppleva det värsta för att veta vad vi inte vill ha. Hat och hämnd är fel väg.

Anna Lindhs Minnesfond hedrar en kvinnas kamp för mänskliga rättigheter, jämställdhet och yttrandefrihet.  Tyvärr har fonden besudlats av att pengarna tycks ha gått upp i rök.

Min fråga är om människor som blir livsfarliga för sin omgivning kan upptäckas i tid. Och jag menar innan de planerar att skada andra. Signalerna måste finnas och vad kan vi och samhället göra då?

Börje Peratt
Kersti Wistrands artikel publicerad på Humanism & Kunskap