Jan Norberg är pensionerad konsult med en bakgrund inom svensk industri. Han är sedan några år bosatt i Portugal. Jan är en engagerad samhällsdebattör. 
Bostadsbubblan är nu pga politikernas oförmåga att hantera bostadspolitiken på väg att spricka, och det i ett läge när ekonomin av finansminister ”Magdad Bob Andersson” bedöms som urstark och ”gå som tåget”. Bör vi då vara oroliga?
Text: Jan Norberg, Sesimbra, Portugal
Den påstådda högkonjunkturen är som vanligt ett luftslott då den i grunden bygger på statsfinansierad efterfrågan av arbetskraft, dvs det är offentlig sektor som huvudsakligen ökar sysselsättningsgraden. Inte näringslivets behov av kvalificerad arbetskraft, det behovet är fortfarande inte tillgodosett. Olika statssubventionerade insatser ökar förvisso sysselsättningen men bara i huvudsak beroende på den ökade invandringen, att statsfinansierade arbetstillfällen i grunden ökar Sveriges välstånd är ju en chimär.
Hur kommer då detta med bostadsbubblan att utveckla sig? Hur lång blir kräftgången på bostadsmarknaden?
Den kan ju vara temporär och förhoppningsvis bli ganska kortvarig. För mig framstår den ju som psykologiskt driven i grunden, men det ligger nog en del politik med i korten och då främst genom amorteringskravet, skuldsättningskvoten samt slopandet av räntebidragen. Skall bli intressant och se om 7 klövern kommer överens om detta inför valåret 2018.
Man kan ju hoppas att denna spruckna bostadsbubbla inte blir upptakten till en veritabel lågkonjunktur för Sveriges del. Det finns ju uppenbara spridningsrisker om bostadsbubblan spricker ordentligt. Bostadsföretagen som nu äntligen börjat bygga bostäder, främst lgh, har ju redan nu börjat rea ut nybyggda lgh och med den lånebelastning som de är exponerade för löper många av dem risken att försättas i akut kris och då är cirkusen i gång på allvar.
När inte alla migranter kan få bostäder pga för lite byggande ökar trycket på Staten att ingripa och då är vi riktigt illa ute då detta finansieras över skattsedeln för alla medborgare. En ökad upplåning för att omhänderta bostadsbehovet kommer då att sänka konjunkturen då andelen förvärvsarbetande ibland migranterna själva är så låg, dvs deras egen skattebetalningsförmåga ökar ju inte direkt av att de inte har nånstans att bo.
Cirkeln sluts av att sysselsättningen drabbas av ett ökat bidragsberoende på alla områden, staten måste ju ta hand om de finansiella konsekvenserna av sin signalpolitik på migrationsområdet. Ökad kriminalitet är en av effekterna vi kan räkna med pga social oro.
Idag är den sk högkonjunkturen i huvudsak driven av en ökad sysselsättning inom den ofantliga sektorn, pga en ohemul invandring, men framför allt är högkonjunkturen ett svenskt inhemskt fenomen pga migrationstrycket. Viker konjunkturen så faller hela korthuset ihop och då framstår nog tidigare kriser som rena rama västanfläkten vid en jämförelse
Sensmoralen blir att det nog är en ganska bra idé att sitta på distans i Portugal och se Sverige dras ned i avgrunden när kisset i byxorna övergår från att vara varmt och skönt och i stället bli kallt och äckligt.
I grunden finns ju behovet av bostäder kvar och en investering i fast egendom har historiskt alltid betraktats som ganska säker, så även om nedgången kan bli betydande så finns ju behovet av bostäder kvar om det inte byggs några nya. Dvs när politikerna fått verkligheten över sig så tvingas de nog vakna och inse att något radikalt behöver göras. Det finns dock ingen anledning och tro att något särskilt dramatiskt kommer och hända innan arbetslösheten tar fart, men när den drabbar alltfler så räcker det inte med att öka skatterna och då sluts cirkeln.
Politiken tvingas då göra vad man alltid gjort när lågkonjunkturen slår till skoningslöst, något man borde gjort för länge sedan. Det finns inga pengar samlade i ladorna och då återstår bara svältkur och den dagen detta går upp för alla och envar har vi ett farligt läge i Sverige, för då måste grupper ställas mot varandra. Min gissning är att det först då blir frågan om att strypa kostnaderna på en lång rad områden, inte minst på invandringsfronten.
Kuriosa i sammanhanget är att svenska väljare alltid söker ändra på politikens innehåll först när lågkonjunkturens effekter är ett faktum, den här gången är väl frågan om effekterna hinner visa sig och slå igenom på allvar innan valet 2018?
Titta bara på Frankrike där franska väljare till stor del drabbats av samma negativa effekter på migrationsområdet. Där valde fransmännen först den konservative Sarkozy, för att därefter rösta fram socialisten Hollande och nu senast i somras så lockades man av trollgubben Macrons löften. Redan nu börjar fransmännen att inse sitt misstag och protesterna tilltar. Man undrar varför svenska och franska väljare är så lättlurade?
Text: Jan Norberg, Sesimbra, Portugal
