Kriminalreportrar löser brott i deckarlitteraturen och i film, men får ofta en nedtonad roll i svenska deckare. Författaren Lars Amber, som i deckargenren ska presentera sin journalisthjälte Robin Dahlberg på Göteborgs bokmässa i september, tittar närmare på kriminalreportrar och deras roll som brottsutredare i fiktion och verklighet.
Text: Lars Amber, läs mer om Amber i NewsVoice
Snokande privatdetektiver och grävande murvlar besitter samma karaktärsegenskaper: de måste vara envisa, ihärdiga och nyfikna samt ha näsa för vad som sticker ut. De bör inte tveka inför att få skit under naglarna, men hotelser, förtäckta eller inte, stoppar dem knappast. I regel har de inte mycket till övers för myndigheter och de fnyser gärna åt etablissemangets försök att slå blå dunster i ögonen på dem själva och på allmänheten. Båda kategorierna vill gärna uppleva sig själva som samhällets oförskräckta riddare även om rustningen sällan är skinande.
Som centralgestalter inom deckarlitteraturen torde det alltså handla om en perfekt matchning. Den ena kan utan vidare ta den andras plats som hjälte med uppgift att nysta upp intrikata kriminalfall, men så är inte fallet i romaner om brott.
Kriminalreportrar i svenska deckare
Kriminalreportrar som huvudpersoner är snarare undantaget än regeln i svenska deckare där i stället företrädare för själva poliskåren ges en onormalt stor plats. I synnerhet tack vare Sjöwall och Wahlöös banbrytande introduktion på sextiotalet av ordinär kriminalmiljö. Deras humane kommissarie Martin Beck och dennes kollegor står helt i rampljuset och får ofrivilligt analysera ett tänkt mönstersamhälle som är allt annat än idylliskt under ytan.
Om man fäster blicken på pionjärer i den svenska deckarvågen dyker fotografen och reportern Harry Friberg faktiskt upp i Stieg Trenters tredje roman, Farlig fåfänga, redan 1944, och stannade kvar till allas vår förtjusning i en svit med ett tjugotal titlar. Stieg var själv journalist och modellerade Harry efter vännen och stjärnfotografen K.W. Gullers. Denne gjorde sig känd som talangfull studiofotograf, hade en rad bildutställningar, startade ”blixthatarnas förening” [fotoblixtar] samt medverkade även regelbundet i svenska och utländska tidskrifter.
I Stieg Trenters mysiga värld med fantastiska Stockholmsskildringar (inte minst av Klarakvarteren) är den långe, gänglige Harry, den amatörmässiga spårhunden som bokstavligen snubblar över kriminalgåtor och löser dem i maskopi med kriminalintendenten Vesper Johnson, parhäst och kompis.
Explosiv entré
Vi får dock vänta till 1998 och Liza Marklunds Sprängaren innan den fullfjädrade reporten gör sin explosiva entré på den svenska litteraturens brottsplatser. Detta i form av den durkdrivna och samhällsengagerade kriminalreportern Annika Bengtzon. Marklunds alter ego är en skjutjärnsjournalist med skinn på näsan och som lever ett farligt, hektiskt liv i elva böcker. Författarens egen plats på tidningen Expressen kom väl till pass för att karaktärisera hjältinnan, en feminist sliten mellan ett trassligt privatliv och en nära nog manisk inställning till jobbet. Annikas redaktionella omgivning framställs dock ibland som ren satir.
Fördel för ekonomireportrar
Från och med 2005 var det äntligen dags för det stora internationella genombrottet för den nydöpta genren ”Stockholm noir” med den andre Stieg, Stieg Larsson. I hans trilogi Millennium är den manliga huvudkaraktären Mikael Blomkvist en typisk grävande ekonomijournalist. Mikael hade sprungit fram som protagonist efter att Stieg Larsson, när han jobbade på TT, hade spekulerat med kollegor om hur Astrid Lindgrens romanfigur Kalle Blomkvist, pojken som var mästerdetektiv, skulle ha sett ut som vuxen. Serien inleds med Män som hatar kvinnor, där Mikael Blomkvist just har blivit dömd för förtal efter att ha publicerat ett avslöjande reportage om en finansmans skumma affärer i tidskriften Millennium.
Han beslutar sig för att ta en paus i det egentliga yrkeslivet och antar ett frilansuppdrag för att skriva familjen Vangers släktkrönika. Men egentligen önskar den åldrande industrimagnaten Henrik Vanger att Mikael synar brorsdottern Harriets märkliga försvinnande hösten 1966. Det är upptakten till en mycket suggestiv histoira med otaliga facetter (pusseldeckare, rysare och spionroman, allt i ett), där Blomkvist blir partner i alla bemärkelser till den oroväckande men hyperintelligenta hackern Lisbet Salander. Denna anarkist påminner lite grand om sextiotalets sexiga serieagent Modesty Blaise, även om hon också lånar drag från Pippi Långstrump.
2016 trissades journalistsunderlaget upp ytterligare ett varv när SVD:s ekonomireporter Carolina Neurath debuterade litterärt med Fartblinda, samt ryckte vidare redan året därpå med Gränslösa. Båda romanerna är thrillers som utspelar sig i företags- och finansvärlden.
Dokumentärt grepp
Huvudkaraktären i Neuraths romaner heter Beatriz Farkas och har förstås samma grundyrke som författaren. Hon har också mycket gemensamt med Annika Bengtzon (utöver ett z). Men här får vi, förutom den rena spänningen, dessutom inblick i aktuellt ekofiffel genom ett närapå dokumentärt grepp.
Det är i denna, tyvärr korta kedja av journalister som löser brott som jag placerar min egen hjälte Robin Dahlberg, en gång känd som den oförskräckte TV-reportern Robin Hood. Han ligger också närmare Farkas än Bengtzon som romanfigur. På detta vis verkar det föreligga en viss journalistisk kontinuitet i kriminalgenren. Lagom till julen 2017 blev Dahlberg presenterad för svensk publik i den politiska thrillern Som skakar Sverige i dess grundvalar.
Vidare presentation kommer nu vid Göteborgs bokmässa i september. Efter att ha blivit tillfångatagen av islamistiska terrorister tror sig Robin överleva psykologiskt genom att rabbla namnen på 54 berömda vinslott som ett magiskt mantra. Men TV-reportern sällade sig snabbt till de utbrändas växande skara och sabbade sin journalistbana helt när han gravt alkoholiserad i New York missade bevakningen av det vansinniga flygattentatet mot World Trade Center den 11 september 2001.
Femton år senare får han ett hett tips om mutor i samband med Sveriges försäljning av stridsplan till Brasilien. Kort före har en svensk vetenskapsman mördats i Uppsala. Denne ägde ett banbrytande patent för framtagning av solenergi, vars huvudkomponent består av en sällsynt metall från Brasilien. Finns det något samband? Dahlberg är i den övre medelåldern fast får hänga i grävandet med Swellen Cruz, en ung, svart kvinna. Hon är en brasiliansk, professionell bloggare. Ganska radikal, med flera uppmärksammade avslöjanden om offentliga oegentligheter på sin meritlista.
Som hovreporter
Fakta och fiktion blandas här på ett sätt som kan framstå som vanvördigt i mångas ögon. 36 svenska stridsplan har verkligen sålts till Brasilien. Och rättegång om korruption väntar flera involverade, men tillåts den svenska flygplansaffären bli en skandal i det verkliga livet? Det kan man verkligen fråga sig. Idén till romanen föddes nämligen när undertecknad i sin ordinarie yrkesroll kände sig frustrerad på grund av självcensur. Skriver man som journalist om Sveriges största exportaffär är återhållsamhet i kritiken en dygd för den fortsatta karriären. Det är ungefär samma sits som att vara hovreporter!
Robin Dahlberg nöjer sig inte med detta fiskande i hycklande vapenaffärer. I en kommande thriller ämnar han utforska Sveriges grumliga förflutna genom en ny, förutsättningslös undersökning av mordet på Olof Palme i februari 1986!
Vakna tjejer håller ställningarna
Förekommer då journalisten som spanare flitigare i internationell spänningslitteratur? Egentligen inte. Fast redan i deckargenrens begynnelse möter vi den förslagne franske murveln Rouletabille i The Mystery of the Yellow Room (1907), en typiskt gåta med det slutna rummet. Dess författare, journalisten Gaston Leroux, blev sedermera världskänd för att ha levererat originalhistorien till kult-musicalen The Phantom of the Opera.
I den hårdkokta genren dök journalisten upp som detektiv 1937 i depressionens Amerika. Han hette Mike Dolan och var huvudperson i Horace McCoys noir-roman No Pockets in a Shroud (författaren blev mer känd för den mörka och samhällskritiska debutromanen They Shoot horses Don´t They? , senare filmad av Sidney Pollack med Jane Fonda i den kvinnliga huvudrollen).
Kriminalreportrar förblir annars ett föga relevant epifenomen på den internationella deckarscenen, men under 2000-talet har den lysande skotska krimförfattaren Denise Mina velat slå ett slag för den brottsundersökande journalistiken med reportern Patricia ”Paddy” Meehan i ”historisk” Glasgowmiljö (80-talet). Denise och Paddy håller ställningarna med råge i en realistisk spänningstrilogi med politiska undertoner. Det är stimulerande också att konstatera att vakna tjejer fått en sådan framträdande plats i denna koppling mellan journalist och privatdetektiv.
Ett ”Tintinäventyr”
De nostalgiska som vill återknyta till charmen i den universella barndomens äventyr (utöver Kalle Blomkvist) har ju alltid tillgång till den evigt unge reportern Tintin och hans lilla ettriga, fyrbenta följeslagare Milou. Den belgiske tecknaren Hergé skapade dessa legendariska seriefigurer så tidigt som 1929, i en första version. Idag vallfärdar folk från hela världen, från sju till sjuttiosju år, till Tintinmuséet i Bryssel. Tintinvurmen beror på mer än den fina teckningen. Ska man på ett positivt vis beskriva handlingen i en fartfylld roman där ungdomlig aningslöshet får blandas med en portion godmodig humor har ju uttrycket ”ett Tintinäventyr” blivit vedertaget … Det är det sentimentala plåstret som behövs i en annars (alltför) grym reportervärld.
Text: Lars Amber, läs mer om Amber i NewsVoice
Artikelförfattaren (Larsamber.com) har nyligen skrivit journalistthrillern ”Som skakar Sverige i dess grundvalar” (Ebes förlag). Han har verkat som utlandsreporter i flera decennier.
Relaterat
- Richard Cottrell on the murder of Olof Palme, Gladio and Stay Behind Movement in Sweden
- Den nya presidenten i Brasilien är en CIA-informatör
- Statsterrorism – Krigsmaterialindustrin är världens största arbetsgivare – kriminalisera den
- State of play (2009) en biofilm om journalister som avslöjar krigsmaterialindustrin
