REPLIK. Skribenten Kerstin Unger-Salén, tidigare hustru till klimatalarmisten och Romklubbsordföranden Anders Wijkman, har i NewsVoice skrivit ett lååångt frontalangrepp på en halmgubbe som hon gett mitt namn. Måhända kan hon ursäktas med att hon vet mycket lite om vem jag är och vilka mina ståndpunkter i viktiga hållbarhetsfrågor är.
Text: Lars Bern
Jag känner inte damen ifråga. Hennes halmgubbe kanske varit i säck innan den kom i påse? Hennes utgångspunkt är att för Lars Bern finns inga större problem med koldioxidutsläpp. Han menar att människans:
”bidrag till utsläpp i atmosfären inte visar ett signifikant orsakssamband mellan förhöjd koldioxidhalt och eventuella klimatförändringar”.
Min mycket tydliga ståndpunkter när det gäller koldioxidutsläppen och deras betydelse för ekosystemet kan sammanfattas i följande punkter:
Jag har i min senaste bok om miljön ”Antropocen II” (2015) klart och tydligt deklarerat att jag står helt bakom Kungliga Vetenskapsakademins geologiska grupps uttalande. I boken finns detta uttalande i sin helhet som ett appendix.
I KVA:s uttalande pekar man på den stora osäkerheten från vetenskapssamhällets sida rörande klimateffekten av att koldioxidhalten på ett halvsekel stigit från 0,03% till 0,04% och fortsätter att stiga i oförminskad takt. Uttalandet anger intervallet för den globala uppvärmning som denna utveckling kan skapa till 1 till 4 grader Celcius fram till år 2100.
Med hänsyn till att den globala medeltemperaturen de senaste två decennierna inte förändrats nämnvärt är min bedömning idag att klimatpåverkan från växthusgaserna sannolikt stannar i KVA:s lägre intervall.
Enligt Sveriges främste och mest prominente klimatforskare professor Lennart Bengtsson (som ingår i KVA:s geologiska grupp) ligger samtliga väderhändelser som klimatalarmisterna hänvisar till inom klimatets normala variabilitet. Vi kan alltså ännu inte se någon säker förändring av klimatet till följd av växthusgaserna.
Den mest påtagliga effekten av den högre koldioxidhalten är att växtligheten och därmed allt liv på jorden påverkats väldigt positivt. Den svenska skogen t.ex. växer betydligt fortare idag än efter kriget, när haltstegringen började. Koldioxid, vatten och solljus är livets grundläggande byggstenar. Koldioxid är inte en förorening som skribenten tycks tro.
Resultatet av den högre växtligheten kan avläsas i ständiga skörderekord jorden runt som gjort det lättare att mätta alla de 7,3 miljarder munnar som skribenten nämner. Resultatet är att människans koldioxidutsläpp inte kostat ett enda människoliv netto. Resultatet är snarast att kanske miljoner har räddats från att svälta ihjäl.
Jag tycker det är bra om världen kan minska sitt behov av att förbränna kol, olja och gas eftersom denna hantering inte bara genererar växthusgaser utan även rader av andra miljöproblem och krigshandlingar. Jag tror att den tekniska utvecklingen på bl.a. batteriområdet på några decenniers sikt kommer att skapa mycket förbättrade förutsättningar för att kunna ersätta dessa bränslen med renare alternativ.
Idag planeras ca 2000 nya stora kolkraftverk i sydöstra Asien, i dessa länders strävan att svinga sig upp på samma ekonomiska nivå som västvärlden. Det är där åtgärder för att bromsa koldioxidtillförseln från mänskligheten måste sättas in. Alla andra ansträngningar saknar i realiteten betydelse.
Det är mot denna bakgrund som jag ställt mig väldigt kritisk till den klimatalarmism som piskats upp sedan Romklubben 1991 valde ut skrämselpropagandan om klimatet för att underbygga sin kampanj för ökad överstatlig global maktutövning.
Vi har upprepade gånger sedan nittiotalet hört klimatalarmister förutsäga olika klimatkatastrofer där INGEN har materialiserats. Hur många gånger har dessa propagandister inte förutsagt en isfri nordkalott? Issituationen i världen har fluktuerat på samma sätt som den alltid har gjort under den innevarande interglacialen Holocen. Idag är issituationen såväl runt Nordpolen, Sydpolen och på Grönland helt normal för vårt klimat.
Unger-Salén tar upp en lång rad andra miljöproblem där jag på flera punkter delar hennes oro. För att bedöma hållbarhetspolitiken brukar jag välja att utgå från Bruntlandkommissionens definition av hållbar utveckling som är att tillgodose behoven hos dagens generation utan att äventyra för kommande generationer att tillgodose sina behov.
Vilket är då med denna definition det stora hotet mot en hållbar utveckling i dagens värld? Jo, det största hotet mot dagens generation är den pandemi av metabol sjuklighet som började 1980 och som för vart år bara gör oss sjukare. 40 miljoner människor dör varje år i förtid och ca 2 miljarder har redan de första symptomen på denna sjuklighet.
Den huvudsakliga orsaken bakom pandemin är en övergång från den naturliga giftfria kosthållning till vilken människoarten är anpassad, till en användning av industrimat som är full av gifter och för oss främmande beståndsdelar. Denna industrimat produceras med hjälp av konstlade medel med massiva insatser av kemikalier och bekämpningsmedel och skövlade skogar och hav, vilket i sin tur förstör världens ekosystem, varvid vi berövar kommande generationer möjligheten att tillgodose sina behov. Ett klockrent exempel på brott mot definitionen på hållbarhet.
Tack vare klimatalarmisternas mycket framgångsrika propagandakampanj har det politiska etablissemanget och MSM totalt snöat in på ett inbillat klimatproblem som ännu inte visat tecken på att materialisera. Det stora hotet mot en verkligt hållbar utveckling som är den metabola pandemin, finns inte ens med på den politiska kartan.
Ansvaret för denna blinda fläck vilar tungt på klimatalarmister som Al Gore, Anders Wijkman, Johan Rockström med flera och Kerstin Unger-Salén drar, med sitt angrepp på halmgubben med mitt namn, sitt strå till den stacken.
Text: Lars Bern
