Sverige har under många år påstått sig tvingade att följa vissa EU-förordningar vad avser flyktinghanteringen och asylprocessen. Nu visar det sig att förhållanden som svenska politiker har vetat om alltsedan EU inträdet helt och hållet har mörkats, alternativt har inte svenska riksdagspolitiker förståndsgåvor som kan motivera deras positioner. Vad som är värst får vi alla, var och en av oss, avgöra själva.
Citerar delar ur dokumentet Politik och EU-FAKTA (från okt 2018) av Assar Fager:
”Inför Sveriges omröstning om EU-inträdet 1995 lades en proposition prop. 1994/95:19 på drygt 3500 sidor. På sidorna 410-420 omtalas att EU redan listat 70 länder och som förslag fanns 130 länder som visumpliktiga.
Regeringen hade genomfört 2-3 utredningar om yttre gränskontroll och kommit fram till att effektiva övervakningsmedel behövdes och yttre gränsen fick endast passeras vid auktoriserad övergång. Sammantaget ansåg regeringen att detta behövdes mot illegal invandring och oönskade personer från tredjeland.
Alltså redan 1994 vet riksdagen att EU har en mycket strikt hållning mot inflöde av främmande personer.
Därav finnes det heller ingen fördelningsmekanism mellan länder inskriven i Lissabonfördraget. Samtidigt finnes heller inget hinder för medlemsländerna att ta emot flyktingar.
Vilket då gör att varje land få stå för egna åtaganden. Innan Du kastar dig över tangenterna så läs ovan angivna EU-handlingar. Du kommer att häpna!”
När man läst ovanstående och den redogörelse som finns i nedanstående länkar så måste man fråga sig vad som egentligen pågår i den svenska politiken, men också inom EU. Att ha tydliga regler och förordningar på asyl- och flyktingområdet verkar inte spela någon som helst roll för hur politiker sedan i verkligheten hanterar dessa frågor.
Heder åt pensionären Assar Fager vilken sannolikt lagt ned ett fantastiskt research-arbete för att kunna delge oss andra sina findings. Tack Assar.
Text: Jan Norberg