Jan Norberg är pensionerad konsult med en bakgrund inom svensk industri. Han är sedan några år bosatt i Portugal. Jan är en engagerad samhällsdebattör. 
Politikens charader fortsätter och har nu pågått i snart 2 månader och en valmanskår ser dagligen hur allt kretsar kring hur man skall kunna bilda regering utan att bli beroende av inflytande från SD. Om detta apspel skall fortsätta länge till så blir till slut läget så pass akut att ett nyval framstår som det enda kvarvarande alternativet.
Det finns en politisk verklighet som 7-klövern helt verkar bortse ifrån, den verklighet som vi väljare lever i verkar inte vara densamma som 7-klövern ser som sin verklighet.
Att C och L vacklar ser vi nu dagligen och sannolikt innebär deras utspel att de kan stötta bildandet av en sosseregering. Kanske kan Björklund och Lööf förhandla till sig varsin ministerpost i en sådan regering. Då är deras personliga karriärer säkrade för ytterligare 4 år. Därefter finns inte dessa partier kvar pga svekdiskussionen dessa partier råkar ut för med anledning av sina tidigare löften.
M har ju genom sitt tidigare så tveksamma agerande inte lyckats få sina väljare att förstå hur man skall kunna genomföra smärre skärpningar vad avser migrationspolitiken utan att komma i konflikt med sina 3 allianskollegor.
KD sitter still i båten och bidar sin tid, men argumenten för en alliansregering verkar ju falla då C och L nu överger alliansen för ett samarbete med S, Mp och V.
Det har gång på gång uttryckts att 81% av den svenska valmanskåren inte har röstat på SD, förvisso rätt, men den politiska verklighet som vi alla ser är ju att om man utestänger SD så krävs det ju nya och ännu inte prövade koalitioner, något som den tidigare blockpolitikens synsätt effektivt verkar motsätta sig, om man då inte undantar C och L vilka verkar kunna kohandla om allt så länge man kan nå regeringstaburetterna och några välavlönade ministerposter.
Det har också framförts att det inte finns någon formell skyldighet att i en demokrati ta hänsyn till väljarnas preferenser så därför anser man sig kunna strunta i närmare 1,2 miljoner SD väljare. Det är inte demokrati, det är demokratur.
Man kan ju undra hur tex S, Mp och V hade reagerat i omvänd situation, dvs att dessa 3 partier av okända skäl skulle bli helt utestängda från all makt att påverka Sveriges utveckling. Några partier måste ju acceptera att hamna i opposition, det är ju detta som är representativ demokrati där väljarnas val rimligen också borde ge utslag i den parlamentariska sammansättningen i Riksdagen när man röstar om förslagen.
Det är i Riksdagen som alla frågor avgörs och där sitter SD på sin möjlighet att rösta, med precis samma rätt som alla andra partier. Varje riksdagsledamot är vald på ett personligt mandat och skall enligt konstitutionen representera sin hemmavalkrets, riksdagsledamotens främsta ansvar är att vara lojal mot sina hemmaväljare, och inte emot sin partilednings alla fingervisningar om vilken knapp ledamoten skall trycka på i respektive fråga.
Paradoxalt nog skulle SD:s existens i Riksdagen kunna tvinga fram nya partiöverskridande överenskommelser som ingen egentligen är särskilt nöjd med, allt med syftet att utestänga SD från allt inflytande. Så frågan måste bli om den ordning som Palmeregeringen infört, dvs att allt riksdagsarbete avgörs i utskotten, verkligen skall få fortsätta lamslå svensk politik.
Personligen tycker jag att SD skall förhålla sig lugna och trygga. Titta på Danmark där Dansk Folkeparti inte sitter i regeringen, men där DfP verkligen utövar sitt inflytande från sin roll som opposition. Kanske något för SD att också tillämpa.
Ett nyval framstår mot dagens kaos som en hyggligt realistisk bedömning, när detta apspel har fått pågå utan att något väsentligt händer så måste väljarna återigen få säga sitt. Vilka partier som möjligen skulle kunna tjäna en eller annan procent hit eller dit är inte det mest väsentliga. Sverige behöver en politisk ledning men det väljarna som avgör hur denna ledning skall sättas samman, inte de politiska partiernas olika elitskikt. Det har de senaste veckornas förbluffande taskspeleri visat.
Det interna trycket från medlemmar och sympatisörer inom M gör att det nu får ses som sannolikt att M nu slutligen måste bestämma sig om de vill kunna vara med om en regeringsbildning, allt annat är utopier. SD kan i Riksdagen fälla varje förslag som de inte kunnat påverka, det är vad alla andra partierna till slut måste acceptera.
Ett nyval kan ju skingra dimmorna och då måste väl ganska många väljare inse att detta apspel inte kan fortsätta, förhoppningsvis inser Sveriges politiker att det behövs ett tydligare mandat från väljarna. Nyvalet närmar sig.
Text: Jan Norberg