KRÖNIKA. När jag i slutet av 50-talet började bli politiskt medveten var det ett svenskt parti som attraherade mig mest. Det partiet leddes i 23 år (1944-1967) av en världsbrömd svensk nationalekonom som hette Bertil Ohlin. Han var i mina ögon ett lysande statsmannaämne och den utan konkurrens mest begåvade av alla svenska politiker under mitt politiskt medvetna liv.
Text: Lars Bern, Antropocene
Bertil Ohlin ledde Folkpartiet, varför mitt val var självklart. Jag engagerade mig i Folkpartiets ungdomsförbund – Fpu. Ganska snart utsågs jag till ordförande för Fpu i Jämtland där jag gick i skola. Senare kom jag att även bli vice ordförande i den liberala studentföreningen i Göteborg.
Folkpartiet var ett sant liberalt parti som hyllade en politik som skapade en maximal frihet under ansvar för medborgarna. Ohlin hade på ett mästerligt sätt fått Fps två liberala fraktioner att samverka – de sekulära liberalerna och de religiösa frisinnade. Under Ohlins ledning hade Fp utvecklats till det största borgerliga partiet med över 20 procents väljarstöd. Ett viktigt slagord var att det måste löna sig att arbeta och att människor måste få behålla så stor del av sin inkomst att de kunde leva i frihet och vara oberoende – starka liberala ideal.
När jag kom in i Fp var det och övriga partier sanna folkrörelser och partierna finansierade sin verksamhet med medlemsavgifter, lotterier och privata donationer. Det var viktigt att värva medlemmar och att få in pengar för att driva verksamheten. Därmed blev det centralt att lyssna på medlemmarna och låta dem delta aktivt i formandet av politiken.
I Jämtland tror jag bara vi hade två aktiva som levde på politiken – vår riksdagsman som var en bonde som hette Elias Jönsson och partiets ombudsman i Östersund. Detsamma var förhållandet i andra partier, t.ex. var den ledande socialdemokraten en frisörmästare som levde på sin frisersalong.
Chefredaktör Herbert Tingsten på DN
Jag fann ganska snart att det fanns ett mörkt moln på Fps himmel som hette Herbert Tingsten och som var chefredaktör på den på den tiden liberala Dagens Nyheter. Problemet med honom var att han hatade och avundades den akademiskt mycket mer framgångsrika Bertil Ohlin och därför bedrev ett lömskt skyttegravskrig mot honom inom partiet.
Jag fann ganska snart att Tingsten var en informell ledargestalt för ett antal unga sekulära överklassungdomar som var dominerade inom Fpu. Där fanns personer som Per Ahlmark, Gabriel Romanus, Ola Ullsten, Ernst Klein, Carl Tham, Hans Nestius m.fl. som drev en utpräglad sekulär liberal linje och som motarbetade de frisinnade krafterna i partiet.
Inom ungdomsförbundet upplevde jag starkt aversionen som uppstod mot de religiösa frisinnade och hur dessa motarbetades. När senare på 60-talet den här kretsen av sekulära Stockholmare tog över makten i Fp genom Gunnar Heléns tillträde som partiordförande och senare Per Ahlmark, kom de väljare som tillhörde de frisinnade liberalerna att sluta rösta på partiet.
Ohlins 20 procentsparti pös snabbt ihop till under 10 procent. Jag lämnade partiet i denna veva. Med tiden kom det nybildade KD att suga upp en stor del av de väljare som Fp vänt ryggen, övriga gick till Moderaterna.
När Bengt Westerberg 1983 blev ledare för Fp uppstod en tillfällig s.k. Westerbergeffekt p.g.a. hans karismatiska yttre som tilltalade en massa kvinnor. Det ledde till att partiet 1985 gjorde ett bra val. Dock visade det sig ganska snart att Westerberg stod för en ytterst auktoritär förmyndarattityd med ambitioner att allt mer styra människors liv, alltså något helt annat än liberalism och individuell frihet att forma sina egna liv. Han ledde in partiet på det blindspår som partiet fortfarande tuffar på i – mot avgrunden.
Partiet lider fortfarande av att en ganska sluten krets av personer med rötter i det Stockholmsgäng som tog över efter Ohlin. Fp har i takt med väljarflykten blivit ett tillhåll för en krympande krets överklasspersoner med ett ofta visat förakt för vanligt folk.
Bengt Westerbergs demonstration i TV när Ny Demokrati röstats in i Riksdagen av missnöjda väljare, då han reste sig och gick ut från studion när Ny Demokratins ledare kom in, utgör en symbol för en snorkig antidemokratisk attityd som därefter kommit att sätta sin prägel på partiet.
Jag har själv en egen erfarenhet av denna självgodhet och brist på självkritik som blivit förödande för Fp.
Efter att jag 2008 tagit ställning mot etablissemangets överdrivna klimatlarm och därefter blivit utfrusen från etablissemangets medier, startade jag denna blogg [Antropocene] där jag för ut mina åsikter till allmänheten.
Efter att jag haft fräckheten att ifrågasätta både det ena och det andra som var politiskt korrekt, kom jag i en dispyt med en av Fps ledande personer. Han deklarerade att han nu skulle sluta läsa min blogg. Jag svarade att det inte bekymrade mig allt för mycket, eftersom jag hade över tio tusen besökare per dag.
Han svarade då med illa dolt översitteri att ”det är skillnad på tyngd!” Den självbelåtna attityden var för mig en övertydlig illustration av Fps djupt liggande problem.
Det är på något sätt symboliskt för det här partiet, att när man tagit svängen bort från liberalism och försvar av individens valfrihet, då byter man namn till Liberalerna. Samtidigt går man till val med devisen ”Mer EU”. Alltså en politisk ordning styrd inte av folket, utan av EU-byråkrater i Brüssel. För många av oss som fortfarande tror på folkstyre och människors frihet att själva inrätta sina egna liv, är namnbytet ett utmanade hyckleri.
Det vi bevittnar efter årets val är hur Fp [Liberalerna] nu fortsätter i Bengt Westerbergs översittaranda och blint kör mot avgrunden under Björklunds ledarskap. Man lyssnar inte på väljarna, inte ens på sin egen krympande väljarskara, utan styrs av sin blinda tro på sin egen överlägsenhet och en byråkratisk EU-diktatur. Det som idag styr partiledarens ledarskap är något som han lovat sina barn, vilket givetvis borde vara helt irrelevant för en person som leder ett parti med hundratusentals väljare. Bristen på respekt för demokratins folkstyre är total.
Jag har i decennier beklagat Fps vägval efter Ohlin, något som berövat oss som tror på liberalism och människors frihet att forma sina liv själva, ett riktigt liberalt parti att rösta på. Mitt stalltips är att i nästa val sätts det punkt för detta parti som tappat bort sin liberala kompass. Jag kommer inte att tillhöra de sörjande eftersom mitt sorgearbete redan är avverkat.
Text: Lars Bern, Antropocene
