DEBATT. Denna höst har präglats av mandatmatematik, Åkessonångest, och Kristerssonkakel. Om fyra förslag från talmannen, till statsminister, underkänns av riksdagen blir det automatiskt extraval som måste hållas inom tre månader (Regeringsformen 6 kap. 5§). Förslag nummer två underkändes idag. Situationen är unik i vår parlamentariska historia.
Svenska folket borde förtjäna en bättre konstitution, för vi har haft grundlagsfäder som dels varit inkompetenta, dels saknat internationell överblick och kunskap om länder som hade de mest välfungerande statsskicken och som kunde ha kopierats i Sverige.
Ett nedslående exempel är Torekovskompromissen 1971 som bestämde att riksdagen skulle ha 350 ledamöter, vilket ledde till den så kallade Lotteririksdagen 1973-1976 då viktiga voteringar som slutade 175-175 fick lottas i bästa tombolastil och till allmänt åtlöje. Hur många författningshjärnor hade dessförinnan då stått still? Nu har vi 349 ledamöter av vilka hälften hade räckt i en internationell jämförelse. Det medför både skenande kostnader och urvattnar ansvaret för den enskilde ledamoten.
Andra länder har varit smartare
Danmark har till exempel nöjt sig med ett rimligt antal i Folketinget, 179 stycken, och man har heller inga fasta valdagar. Ingen vet när valdagen kommer, utom möjligen Venstres beslutande statsminister Lars Løkke Rasmussen, bara att den ska utlysas inom en fyraårsperiod, vilket gör politiken mycket mer taktisk och spännande på andra sidan Broen. Dessutom går det i rasande fart, valrörelsen är bara tre veckor lång. Punkt. Och undra på att Danmark är Jimmie Åkessons favoritland för där är det sverigedemokraternas motsvarighet Dansk Folkeparti som bestämmer vem som ska bli nästa statsminister, eftersom man befinner sig i en vågmästarställning.
Schweiz är ett annat smart land. Här är regeringskriser och långbänkar hos talmannen okända företeelser. Regeringens sammansättning styrs nämligen av den Magiska formeln som definieras av sifferserien 2-2-2-1 och har använts sedan 1959. Bakom döljer sig en regering (förbundsrådet) bestående av två ledamöter vardera från de tre största partierna plus en från det fjärde största partiet.
Varje år byts ordförande (Presidenten) i denna sjumannaregering enligt ett rullande schema. Politiker är rätt anonyma i detta land där politik inte är ett yrke (som i Sverige!) utan ett förtroendeuppdrag där deras maktutövning begränsas av Västeuropas lägsta skatteuttag.
Är det då ett land utan opposition? Icke! Medborgarna utgör oppositionen. 50,000 namnunderskrifter mot ett ifrågasatt regeringsförslag utlöser automatiskt en folkomröstning. Denna Harmonidemokrati förklarar varför det gått så osedvanligt bra för detta land.
Den Magiska formeln hade varit något för talmannen Andreas Norlén att testa, dvs. en regering med två sossar, två moderater, två från SD och en från centern, medan Björklund, Sjöstedt, Lövin, Fridolin och Busch Thor hade hamnat utanför. Det skulle ha blivit ett slimmat kabinett, oförmöget att ställa till med populistiska utspel och politiskt korrekta och korkade lagförslag som medborgarna starkt hade ogillat.
Text: Christer Nilsson, historiker, författare
Relaterat
- SVT: Riksdagen röstar nej till Löfven som statsminister
- Nya Dagbladet: Löfven nedröstad i andra statsministeromröstningen
- NewsVoice: valfusket 2018