DEBATT. Som bekant har ”populist” blivit ett skällsord. Var dag anklagar politiska motståndare varandra för att vara populister. Oftast avses en extrem högerpolitik. I Sverige är det som bekant SD-partiet som hamnar i skottlinjen. Det kan finnas fog för detta, men den som funderar vidare inser snart att en ”folklig” politik eller ”folkkär” artist är uttryck som bygger på samma språkliga stam, men avser att hylla aktören ifråga.
Text: Torsten Sandström som är professor emeritus i civilrätt vid Lunds universitet med inriktning mot förmögenhetsrätt, särskilt associationsrätt. Han färdigställer skrev boken “Ceremonimästarna – en berättelse om rit och rätt”. Han driver Anti-pk-bloggen.se
Efter att ha studerat Benjamin Moffitts läsvärda bok: ”The Global Rise of Populism” (2016), inser jag att populismen är ett ämne som vi alla måste fundera över i dessa tider av motsättningar mellan globala och nationella krafter. Därför tänker jag skriva tre artiklar i ämnet. Detta är den första.
Nu gäller det att sätta ned foten och allmänt fundera över om populismen är en särskild åsiktsriktning (ideologi). Det förefaller nämligen så med anledning av alla okvädingsord mot SD och partier inom extremhögern. Men speglar det svenska politiska samtalet en bredare internationell diskussion? Denna bredare debatt presenteras i den stockholmska statsvetaren Moffitts bok?
Vi vet alla att ord eller begrepp i sig inte innehåller någon vetenskaplig sanning. Orden är bara etiketter som växer fram och ges en mening som kan vara mer eller mindre tydlig. Ett berömmande uttryck kan – som det svenska bruket av ”folklig” – ges ny mening och användas för att rikta klander mot någon eller något. Har begreppet populism en egen värdebas? Säger det något om en persons åsikter från vänster till höger? Eller om positionen på skalan GALTAN, som statsvetare brukar tala om. Det vill säga åsikter knutna till Grön, Alternativ och Libertär respektive Traditionell, Auktoritär och Nationell. I vårt land har vi vant oss vid att säga att populisten står till höger och är traditionell, auktoritär och nationell.
Men den som tänker efter förstår tämligen snabbt att det inte är så enkelt. Historien visar att det funnits starka propagandister till såväl höger som vänster. Tänk på Hitler och Mussolini samt Fidel Castro och Hugo Chavez, dvs personer som alla skrikit och åbäkat sig framför folkets massor med ljudligt bifall. Därför bör man också fråga sig om den svenska vänsterliberalismen saknar auktoritära drag då partierna stenhårt fördömer dem som inte tror på en klimatkris (i nutid) eller dem som ifrågasätter den statsfeminism som liberalerna förespråkar.
Att SD-partiet har en tydlig nationell inriktning då man kritiserar flyktinginvandring är sant. Men vad sägs om den riksdagsmajoritet som ändrat flyktinglagen och i grunden anammat SD:s politik, om än med vissa reservationer?
Vidare inser alla att det finns traditionalister i ledande ställning inom samtliga svenska partier. Socialismen bygger på förenklade bilder om arbetare i kamp mot elaka företagsägare. Och den ”svenska modell” som S-partiet basunerar ut dagligen bygger på ett system där partiets egna rörelser – i samverkan med privata organisationer – styr statliga politikområden på ett vis som för tankarna till en korporativ modell från 1920-talets Italien.
Begreppet populism går därför knappast att inordna under ett visst system av politiska åsikter eller en ideologi hos ett visst parti. Det är också statsvetarens Moffitts grundtes i den bok jag nyss berömt. Följaktligen talar man ibland därför om höger- och vänsterpopulism.
Om inte ideologin går att bruka som vattendelare, vad är det då som kan sägas känneteckna en populist?
Moffitt går metodiskt fram och prövar flera olika egenskaper hos en rad kända politiska personer, som sedan slutet av 1900-talet ofta nämnts i den statsvetenskapliga litteraturen.
På hans lista finns namn från både höger och vänster, med namn som såväl Silvio Berlusconi, Marie Le Pen och Jörg Haider som Hugo Chavez, Jacob Zuma och Evo Morales. Liksom Bert Karlsson i vårt land är de alla kända för en skicklig hantering av moderna medier.
Förenklat kan man säga att Moffit ringar in populisten efter den politiska ledarstil han eller hon använder sig av i det mediala samtalet. Moffit väljer en beskrivning som för tanken till ett drama på en teater. Därför är hans jämförelse mellan två typer av politiska skådespelare klargörande.
Jag tror läsaren tämligen snabbt förstår vad Moffitt menar. Den traditionella politiska stil vi möter i svenska tevedebatter präglas av en teknokratisk ton. Massor med tekniska och svåra detaljer serveras åhörarna, som förväntas förstå att de lösningar som framförs är väl genomtänkta. Argumentationen är artig. Den avser att resultera i en politik som skapar stabilitet och nationell utveckling. Den nygamla populistiska stilen baseras däremot på en vädjan till folket. Det sker genom en kritik av det etablissemang som är vid makten. Kritiken är ofta personlig och frän. Elitens politiker anklagas för de problem som samhället uppvisar. Bilden av en pågående kris frammanas.
Enligt min mening är Moffitts framställning i grunden övertygande. Ett hanterligt verktyg ges för användning av begreppet populist. En styrka i Moffitts metod är att studien bygger på namn som förekommer i de senaste årens internationella diskussion inom statsvetenskapen. Som jag återkommer till i senare artiklar granskar Moffitt den populistiska stilen närmare. Den baseras på skådespelarens ord, breda gester och förmåga att skapa en stämning av spänning.
Märk att Moffit menar att populism har en koppling till debattstil och inte direkt till den representativa demokratin. Populism är därför demokrati i ett sammanhang och motsatsen i ett annat. Följden blir att många svenska politiker agerar populistiskt.
Exempel på renodlade populister till höger respektive vänster är Kent Ekeroth och Rosanna Dinamarca. Mer vanligt är att ledande politiker har tydliga inslag av populistisk stil. Några manar till kamp mot en klick av rika. Andra jagar den politiska adeln. Vissa utlovar lösningar genom en stark svensk stat. Andra vill hellre dela ut gula västar. Vidare är det framför allt bruket av enkla slagord, breda leenden och förföriska löften som gör många av landets politiker till populister.
Därför vill jag påstå att populism – som debattstil – inte är något som är främmande för särskilt många svenskar, även om själva ordet är frånstötande och används som slagträ. Jag erkänner direkt att mina egna texter ofta lyfter fram motsättningen mellan eliten och folket. Förklaringen är att jag ser denna konflikt som ett viktig politiskt problem (och dessutom en anledning till att den extrema högern växer i styrka). Begreppsparet folk-elit står för en tydlig brist på svensk gräsrotssamverkan. Men jag greppar trots detta pennan med en (i huvudsak) ”teknokratisk stil”, liksom flertalet av landets debattörer.
Låt mig avsluta med en variant av populism. I närtid har Margot Wallström kritiserat ”det brittiska etablissemanget för Brexit”. Visst är britternas utträde ur EU en olycka. Men den främsta förklaringen är ändå EU:s utveckling mot överstatlighet och en brittisk folkomröstning. Det blir därför stor komik då orden kommer från Wallströms läppar. Innan hon blev utrikesminister har hon som bekant varit EU-kommissionär under tio år, varav fem som ansvarig för konstitutionella frågor (demokarti). Med sitt uttalande från politikens dramatiska scen sänker Wallström ridån.
Text: Torsten Sandström (Anti-pk-bloggen.se) som är professor emeritus i civilrätt vid Lunds universitet
Relaterat
