”Kulturkriget kan sägas vara en utdragen kulturkonflikt med ett flertal faser, men där så småningom Politisk Korrekthet och Åsiktskorridoren i mycket blivit accepterad även av de borgerliga och därmed etablissemangen i bred bemärkelse.” Det skriver Dan Ahlmark i sin analys av kulturkriget i Sverige.
Text: Dan Ahlmark, Vaknaupp.dinstudio.se, ekonomie licentiat, Handelshögskolan i Stockholm (HHS), jur kand, fil kand. (komplett CV)
Efter Västs seger i det kalla kriget kunde man tro, att detta skulle leda till ökad harmoni och mera av en gemensam samhällssyn hos medborgarna i de demokratiska länderna, men kombinationen av (A) den italienske kommunisten Antonio Gramscis långsiktiga plan från 1930-talet för erövrande av makten över länders institutioner och kulturer (1), samt (B) postmodernismen och särskilt dess politiska uttryck: kulturmaxismen, ledde istället till ett ännu häftigare och effektivare angrepp på Västs samhällen.
Antonio Gramsci var ju den ideolog, som formulerade hur marxismen genom att överta dominansen över samhällets olika institutioner kan genomföra den kulturförändring, som möjliggör den samhällsrevolution, vilken traditionell ekonomisk marxism misslyckats med.
Kulturmarxism är metoden att med postmodernismen som grund tillämpa bland annat marxismens grundläggande offer-förtryckarmodell på alla andra områden än ekonomin. Det sker genom identitetspolitik, som i många avseenden är effektivare än traditionell marxism och klasskamp. Kulturmarxismen har då blivit det främsta verktyget att överta viktiga samhällsinstitutioner och därmed börja förverkliga Gramscis plan.
Postmodernismen skapar också genom sitt avvisande av förnuft, logik och empiri verktyget att förkasta betydelsen av saklig och objektiv argumentation i politiken samt leder till, att man för politiska syften ändrar språk, begrepp och sätt att argumentera. Resultatet har blivit en extrem värderelativism, osedvanlig aggressivitet och ett ständigt utnyttjande av känslor som grund för samhällspolitiken.
Kulturkriget i det svenska samhället
Mycket samhällsaktivitet i den svenska avancerade välfärdsstaten påverkas numera av kulturkriget (i meningen striden mellan socialistiska och frihetliga värderingar av vikt i samhället). Skälet till kulturkriget är just den kulturmarxistiska ideologi, som snabbt vuxit i betydelse i Sverige sedan 1990-talet. Denna har genom acceptansen från kommunister och socialdemokrater, vilka efter murens fall i mycket förlorade tron på traditionell marxism, kunnat överta den ideologins funktion och ställning.
Genom identitetspolitiken och annan påverkan på traditionell vänsterpolitik har kulturmarxistiska synsätt blivit mycket betydelsefulla. Genom att i mycket undvika ekonomiska aspekter har man även kunnat kraftigt påverka socialliberala partier, vilka idag omfattar alla borgerliga riksdagspartier utom SD.
Åsiktskartell och politisk korrekthet i det postdemokratiska samhället
Kulturkriget kan sägas vara en utdragen kulturkonflikt med ett flertal faser, men där så småningom Politisk Korrekthet och Åsiktskorridoren i mycket blivit accepterad även av de borgerliga och därmed etablissemangen i bred bemärkelse. En Åsiktskartell med udden mot frihetligt borgerliga kunde då etableras i många frågor (2). Denna kartell omfattar förutom partierna också viktiga ledare i offentlig sektor och viktiga samhällsorganisationer och institutioner samt media.
Det politiska spelet har då krävt att en del tidigare respekterade traditionella begrepp och beteenden övergivits. Ett tidigt exempel var den märkliga överenskommelse, som i slutet av 2014 ledde till DÖ. Man lämnade då traditionell parlamentarism och införde gällande en åttaårig period en form av låtsasparlamentarism, i vilken oppositionen till regeringen inte fick opponera i de väsentligaste frågorna.
Överenskommelsen sprängdes formellt året därpå, men upprätthölls informellt. Den följdes av JÖK i januari 2019, som sprängde den socialliberala borgerliga oppositionen. Sverige syns under perioden mellan DÖ och JÖK ha glidit över i det postdemokratiska samhället genom att fundamentala grunder för demokratin övergivits.
Demokrati syns exempelvis inte längre innebära åsiktsfrihet och fri debatt mellan alla politiska alternativ utan ses istället som ett val mellan partier, som bekänner sig till en viss värdegrund (3).
Man träder därmed in i det svenska postdemokratiska samhället, där traditionell demokrati egentligen inte längre råder. Och man får då minnas att redan innan kulturmarxismen framträdde som en ideologisk kraft, genomförde socialdemokratin i Sverige en massindoktrinering av befolkningen utan motstycke i Västs demokratier. Denna betyder i sig säkerligen minst 10-12 procent förskjutning åt vänster av riksdagsrösterna.
Den nya borgerligheten är Sveriges oppositionsalternariv
Så bortsett från klara skillnader gällande ekonomisk politik råder idag en betydande värdegemenskap mellan riksdagspartierna (bortsett från SD och ibland V). För frihetligt borgerliga har de kulturmarxistiska inslagen i politiken istället drivit fram en allt starkare konflikt med vänstern. Ungefär en fjärdedel av befolkningen syns ta avstånd från många av de bärande ideer kulturmarxisterna hävdar. Ökningen av antalet frihetligt borgerliga har skett fortlöpande under kulturkriget, och deras konflikt med vänstern och socialliberala partier har hittills varit starkast på några områden (invandring, EU).
Kulturmarxisterna har – som Gramsci rekommenderade – tagit över många viktiga institutioner i Sverige och använder dessa för att stödja och sprida sin ideologi (och när det blir lämpligt också ekonomisk marxism?). Det gäller vänsterns partier och till viss del åsikter inom de socialliberala; man dominerar delar av fackföreningsrörelsen, folkrörelser och media (där dock ledarsidorna i borgerliga tidningar är en osäkerhetsfaktor); har en stark ställning i förvaltningar och offentliga organisationer, däribland i utbildningsväsendet och särskilt på vissa samhällsvetenskapliga och humanistiska fakulteter på universitet och högskolor; dominerar kulturinstitutioner och stödorgan för kultur inom offentliga sektorn, kulturlivet i övrigt inklusive populärkultur; har redan via statskyrkan en god ställning i det religiösa livet och dominerar offentligt finansierade NGOs och folkbildningsorganisationer med stor räckvidd och så vidare. Nästa steg tas, när man på allvar börjar radikalisera dessa organisationer och deras medlemmar.
Huruvida denna utveckling leder till, att de mest höger/frihetligt orienterade av dagens socialliberala partier (M och KD) närmar sig den frihetliga minoriteten, återstår att se. Men utan ett nytt samarbete mellan dessa partier och SD skulle ett politiskt alternativ till vänstern dröja alltför länge.
Allt mera utpräglade skillnader i synsätt på många områden gör, att kulturkriget blivit allt varmare. En dramatisk formulering vore, att det blivit så varmt, att det kan benämnas ett k a l l t inbördeskrig. Det beror inte på den ökade frekvensen av politiskt våld mot motståndare, som vänstergrupper genomför, utan för att toleransen för motståndarnas synsätt verkar ha sjunkit så kraftigt på ömse sidor.
Det kan dock vara lämpligt att använda ordet ”inbördeskrig” enbart för en situation, där fysiskt våld sker regelbundet mellan grupper i samhället med syfte att påverka systemet och politiken i landet. Men motståndsviljan hos de frihetliga verkar nu mycket hög, och många av dem vill dramatiskt ändra viktiga inslag i den nuvarande samhällspolitiken inspirerade eller påverkade av kulturmarxism (gällande exempelvis klimat, energi, genus, EU, statsmedia, skola och invandring).
Är denna minoritet tillräckligt stor, så att den kan förändra något?
Ja, inte nu, men dagens situation gör nog, att den under 20-talet blir det. Utifrån min modell för den nationalistiska rörelsens utveckling (4) ser jag klara förutsättningar för en kraftig ökning av frihetligt och ofta nationalistiskt sinnade borgerliga. Allt fler medborgare – tidigare omedvetna – ser ju växande hot i olika avseenden (ekonomiska, fysiska, mot vårt sätt att leva) och börjar allvarligt fundera på vad de bör göra.
Det är beklagligt, att kriser ska behövas för att rätt politik ska få en chans, men vänstern har ju byggt upp sina positioner under många decennier, och dessa bastioner är starka. Om de borgerliga – och däri inräknas inte C och L – då kan nå regeringsmakten och därefter verkligen genomföra fyra år av konsekvent borgerlig politik med inriktning att avsluta massindoktrineringen och åsiktskorridoren, stimulera det privata näringslivet och eliminera alla officiella och legala utslag av kulturmarxism och identitetspolitik, kan förvånande förändringar ske i opinionen.
Kanske kommer det senare att ses som första skedet i en svensk borgerlig förnyelse, som vrider allt rätt i Sverige av det, som under nittonhundratalet och senare gjordes så fel.
Text: Dan Ahlmark, ekon lic och jur kand. Efter arbete i industrin och konsultföretag i Sverige och utlandet samt forskning vid EFI/HHS startade han ett konsultföretag 1980 med inriktning på affärsutveckling och konkurrensstrategi. Han gav hösten 2017 ut boken ”Vakna upp. Dags att Dö! Libertarianism och den Civila VälfärdsStaten”.
Relaterat
- Nya Dagbladet: Kampen om det kulturella herraväldet
- Nya Dagbladet: Det är dags att sluta retirera – ett annat Sverige är möjligt
- Nya Dagbladet: Värdegrundsdemokrati är ingen riktig demokrati
- Nya Dagbladet: En motreaktion på kulturmarxismen kommer
- NewsVoice: Global Compact – Sverige måste gå ur FN nu
