DEBATT. ”Det är utmärkt att regeringen tillsatt en ny grundlagsutredning. Tyvärr är det som vanligt marginella förändringar som föreslås, om än viktiga i sig, och som främst rör domstolarnas oberoende”, skriver samhällsdebattör Leif V Erixell som är ordförande i Medborgarrättsrörelsen.
Text: Leif V Erixell, författare och samhällsdebattör | Stöd skribenten med Swish: 123 014 1119
Att ta ett mer rejält omtag för att reformera den extremt centralistiska och på all reell maktdelning tömda regeringsformen från 1974 och enkammarriksdagen från 1971 vill man inte göra. Detta är både märkligt och förståeligt. Det är märkligt ur en rationell synvinkel eftersom det vid en neutral analys framgår att vår konstitution inte har levererat.
Relaterat: Förstärkt skydd för demokratin och domstolarnas oberoende – Pressmeddelande från Justitiedepartementet
De grundläggande problemen gällande centralism (obefintligt kommunalt och regionalt självstyre), öppning för lagstiftningsinflation genom dåliga mekanismer för eftertanke och maktbalanser i staten och ett valsystem som öppnar för osjälvständiga ”knapptryckarkompanier” är saker som man inte borde få blunda för. Det är förståeligt eftersom det är svårt att hitta några exempel i historien på maktägande grupper som frivilligt vill låta sin makt begränsas. Inte desto mindre kan det vara nödvändigt för landet skull och då måste påtryckningar komma utifrån eller att ett eller flera partier förmår frångå det kortsiktiga egenintresset och ser till landets framtid.
Det finns enstaka politiker som visat en viss insikt; t.ex. så konstaterade Peter Eriksson från MP i samband med den famösa DÖ-överenskommelsen att:
”Vi har till och med anpassat våra lagar och grundlagar för att minoritetsstyret ska fungera utan större gnissel”. Vidare: ”Om vi, liksom de flesta andra moderna demokratier, hade haft en positiv parlamentarism inskriven i regeringsformen, alltså ett system där statsministern måste få ett aktivt stöd av en majoritet i den nyvalda riksdagen så hade partierna i större utsträckning varit tvungna att samarbeta och skapa majoriteter.” – Di 29/12-2014)
…det vill säga att då bättre uppfylla definitionen på demokrati som majoritetsstyre.
Detta med de ständigt återkommande minoritetsregeringarna i Sverige samt det närmast obefintliga inslaget av personval och en stark koppling mellan valda och deras valkretsar gör att hela den princip som vår nuvarande regeringsform bygger på, alltså folksuveränitetsprincipen, måste sättas i fråga. Den fungerar inte; saknar kopplingar till den politiska processens faktiska funktionssätt.
Maktdelningen skulle bort
I ett utslag av politiskt högmod ansåg man för runt 50 år sedan att det var lämpligt att göra sig av med C.L. Montesquieus geniala tanke om maktdelning från ”Om lagarnas anda” från 1757 för att istället slå in på Jean-Jacques Rousseau och hans metafysiska demokratisyn där den s.k. ”Allmänviljan” skulle vara styrande – och tolkas. I Sveriges fall genom folkets valda representanter.
Nedan följer en passus från förarbetena till 1974 års regeringsform:
”Den nya grundlagen skulle över huvud taget inte konstituera ett system med krafter som balanserade varandra. I författningen borde det, enligt grundlagberedningen, komma till klart uttryck att all offentlig makt i landet primärt ligger hos folket [sic]”. – SOU 1972:15
Folksuveränitetsprincipen håller inte för granskning
Man behöver inte reflektera länge för att inse det empiriskt ohållbara i hela denna tankemodell. Ty vem tolkar och omvandlar folk- eller ”allmänviljan” till lagar? Inte är det folket utan – politikerna. Och hur vet man att det är ”folkviljan” som manifesteras i dessa hundratals- eller tusentals lagar som beslutas under t.ex. en minoritetsregering. Det vet man inte. Och kan inte veta.
Den nuvarande svenska Regeringsformen har således sin grund i ett anti-konstitutionellt, irrationellt tänkande där politikerna på ett metafysiskt mystiskt sätt anses bära folkviljan i alla de beslut som fattas under en mandatperiod – och därför egentligen inte behöver någon motvikt i form av en andra kammare eller övergripande kontrollinstans som en författningsdomstol – beslut som dessutom fattas utan folkets direkta hörande via folkomröstningar.
Hela idén om att folksuveränitetsprincipen skulle råda i Sverige är vid närmare eftertanke helt utan både logik och empirisk förankring i de reella processerna. Det är en chimär, metafysik, blå dunster – en konstitutionell falskhet.
Bättre kan vi. Till exempel att inse och erkänna att ledarskap väljs av folket och därefter agerar självständigt men måste tyglas av en frihetlig konstitution, stå till personligt ansvar vid val och underställa sig mekanismer som möjliggör eftertänksamma lagprocesser, säkrade grundläggande mänskliga rättigheter (som äganderätt och yttrandefrihet), ett effektivt ”gatsopande” rättsväsen och balanserande maktcentra på det att medborgarna kan vara trygga i sitt arbete med att i fred och frihet bygga sina liv och landets välstånd tills dess att nästa val anländer.
Förutom en författningsdomstol så skulle en andra kammare ytterligare befästa maktdelningsprincipens återinträde och välkomna segertåg inom svensk konstitutionellt tänkande och praxis.
Vad skulle då en andra kammare bestå av?
En av etablissemanget hallstämplad statsvetare Olof Ruin hade i SvD Debatt (25/4-2020) den föga geniala idén (bland andra bra idéer som skilda valdagar för kommun och riksdagsval) att en andra kammare skulle bestå av gamla avdankade politiker typ Fredrik Reinfeldt och Gudrun Schyman. För att liksom ytterligare befästa det redan mycket tunt demokratiska broiler- och politikerväldet.
En mer seriös reflektion man kan göra är att även glesare befolkade delar av landet måste ha representanter i statens högsta beslutande organ. De skulle då komma från landets olika federala regioner, i mitt förslag landskapen (som har sina egna parlament!). Åldersgränsen höjs till 35 år i denna andra kammare. Det behövs tid för kunskapsinhämtning och livserfarenhet – som ohotad är den bästa erfarenheten av alla. Vi måste återinföra ett inslag av excellens i de folkvalda kamrarna och komma bort från nuvarande broilersystem, kvoteringshysteri baserad på ytliga kollektiva markörer som kön eller etnicitet och istället återfinna individen, meritokratin och ”The Content of Character”. Det är det som ska räknas. Bara det.
Och valsystemet?
Det lär inte råda något tvivel om att val i majoritetsvalkretsar där personen i första hand och inte partiet eller partiledaren är tvungen att profilera sig, ger mycket större incitament att visa personliga egenskaper lämpliga för politik än att en partiledning listar ett antal personer som man kan misstänka inte är för besvärliga för ledningen, samt att länken mellan väljare och valda stärks. I alla fall en av de två kamrarna bör ha detta valsystem.
Statens räckvidd?
Staten får ett tydligt begränsat mandat – en uppdragsbeskrivning i grundlagen – enligt schweizisk modell och tillåts därmed inte växa över alla breddar, vilket i sig inte bara hushåller med skattemedel utan också ger klara ansvarsförhållanden gentemot väljarna. Regioner (landskapen) och kommuner får mycket mer att säga till i en federalistisk struktur enligt subsidiaritetsprincipen, vilket ger en pluralism av livsmöjligheter och en utvecklande institutionell konkurrens.
Det är dags att erkänna att 1970-talets författningsreformer var ett stort misstag eller som historikern Mikael Svanberg sagt apropå att konstitutioner normalt skaps i nationella krislägen:
”I Sverige däremot ägnades 20 år att lösa problem som de flesta var överens om inte fanns”. (Den svenska revolutionen, 2010)
Nu däremot närmar vi oss snabbt ett nationellt krisläge (oavsett pandemin som förstås förvärrar saken ytterligare). 1970-talets konstitutionella reformer har inte levererat: de politiskt skapade problemen är stora inom snart sagt alla samhällsområden från skola till försvar över misslyckad migrations- och integrationspolitik, usle kvalitet på lagstiftning (som t.ex gymnasielagen för afghanerna) ett ytterst ofärdigt och ineffektivt rättsväsende, urholkad äganderätt och yttrandefrihet och en allmänt usel beredskap för stora kriser. För att nu nämna något.
Det är dags att gå tillbaka och göra om och göra rätt. Det är hög tid för en förnyelse av vårt konstitutionella system – och därefter en omstart.
Text: Leif V Erixell, författare och samhällsdebattör, ordf. i Medborgarrättsrörelsen i Sverige. Leifs senaste bok är Omstart Sverige (Bokus) i vilken en radikalt reformerad grundlag föreslås. | Stöd skribenten med Swish: 123 014 1119
Relaterat
- Läs mer av Leif V Erixell: Coronakrisen – Använd digitala lösningar för att spåra smittspridning!
