Jan Norberg är pensionerad konsult med en bakgrund inom svensk industri. Han är sedan några år bosatt i Portugal. Jan är en engagerad samhällsdebattör. 
DEBATT. Är blod tjockare än vatten? Vi ser dagligen hur Sverige som nation faller samman i en allt snabbare takt. Svenskar som ett homogent folkslag har på bara några få årtionden reducerats till en spillra av vad vi var för bara ca 40-50 år sedan. Vad var det då som höll samman svenskar i nationen Sverige?
Text: Jan Norberg
Släkt, familj, vänner och traditioner var givetvis viktiga element för att de flesta skulle känna samhörighet under en och samma flagga i nationen Sverige,men det fanns något mer som samlade svenskarna. Med en dominerande statsreligion, kristen protestantism, kraftigt på deken så tappade religionen sitt tidigare så fasta grepp om svenskarna. Det ansågs snarast som en smula efterblivet att vara aktivt religiös och den svenska kyrkan avlövades därför också väsentligt av de svenska politikerna. Man ville avkristna svenskarna till förmån för en mer ateistisk syn på religiösa frågor.
De flesta svenskar var nog också helt med på detta, men de hade då ingen aning om vad som komma skulle.
När denna synnerligen aktiva sekularisering också manifesterades i mitten av 70-talet och beslutet om att Sverige skulle bli en mångkulturell nation var det nog inte många som kunde ana vad detta beslut skulle komma att innebära. I vanlig ordning så litade genomsnittssvensken på att politikerna nog visste vad de gjorde när de ändrade grundlagen. Om någon protesterade åberopades som vanligt något internationellt beslut i tex FN, som politikerna redan då använde som ursäkt för sina egna tokiga beslut.
Vem ville vara konservativ i Sverige på 1970-talet?
Tidsandan i Sverige, som inte många av Sveriges yngre i dag känner till, var ju extremt vänsterinriktad och progressiv (fullt i klass med vad vi ser idag). Du ansågs ju som fullständigt efterbliven om du motsatte dig några av alla tokigheter som då infördes. Grupptrycket på alla vilka anslöt sig till någon annan syn än den då så förhärskande socialistiska/kommunistiska samhällssynen var inte nådigt.
De med konservativa uppfattningar fick löpa gatlopp såväl offentligt som privat och inom släkten. Man stigmatiserade konservativa som reaktionära bakåtsträvare och allmänt blev konservatism och nationalism ett skällsord. Där grundlades den socialistiska PK-doktrin vi nu i dag ser och som nu också är så svår att bryta.
Samhällskontraktet
Svenskar som nationalitet hade dock fortfarande inte en aning om vad som komma skulle och varför bråka och protestera när välståndet ökade och alla fick det materiellt bättre. Vi svenskar var ju ändå samma folk, och vi och våra förfäder hade ju gemensamt byggt upp landet och vi visste att det svenska blodet förenade oss på ett sätt som gjorde att vi ansåg oss kunna vara ett av världens mest progressiva folk.
Den nationell stoltheten när ABBA vann Eurovisionsschlagern 1974 visste inga gränser, och att Nationalteatern och andra obskyra musikgrupper på vänsterkanten protesterade var ju bara ett pikant men marginellt utslag av den radikala tidsanda som präglat Sverige sedan 68-revolten.
Moralen sjönk snabbt
Nu hade de flesta av sossarnas kostsamma reformer införts och nu skulle de minsann också utnyttjas (varför hade de annars införts?). Svensken accepterade också villigt att under eget ansvar få tillgång till olika välfärdssystem utan krav på någon större kontrollapparat. Nu kunde du till exempel själv ringa och sjukskriva dig en måndagsmorgon när huvudet kändes tungt, och som svensk ansågs du kunna få detta egna ansvar då svensken minsann inte skulle överutnyttja dessa välfärdssystem.
Tyvärr visade det sig ganska snabbt att svensken snart frestades av detta nyvunna ansvar och välfärdssystemen började i stigande grad att överutnyttjas. Den svenska moralen visade sig inte sitta så djupt när allt kom omkring och att se grannen sjukskriva sig och samtidigt jobba svart blev snart en utbredd företeelse. Moralen sjönk snabbt.
Migrationsvågorna till Sverige
Förvånad kunde svensken se att en alltmer tilltagande skara av migranter började strömma in i Sverige, från början endast några båtflyktingar från Vietnam och andra länder långt bortifrån. Därefter en massiv invasion från Balkan. Nu började en del svenskar att reagera då ”deras” välfärdssystem också ställdes till förfogande för inkommande migranter. Hade de verkligen gjort sig förtjänta av vår välfärd?
Politikens svar på det tilltagande förfallet – Sverige gick baklänges in i framtiden
Sossarna (läs Olof Palme) kunde 1976 för första gången på 44 år se att svensken som nationell varelse börjat vakna och protestera mot socialisternas vanstyre, något som manifesterades när Thorbjörn Fälldin kunde bilda en borgerlig regering. Nu trodde nog många att politikens innehåll på allvar skulle ändra riktning, men tyvärr satt den socialistiska hjärntvätten också väldigt djupt inom borgerligheten. Fälldin och Company hade ju hela tiden försökt balansera den socialistiska grundsyn som hade etablerat sig under det 44-åriga socialistiska maktinnehavet. Feghet och försiktighet samt svensk kompromissvilja gjorde att det borgerliga äventyret fick ett abrupt slut några år senare.
Svenskens syn på politik hade präglats av socialism under så många årtionden att man frågade sig varför man skulle välja något smygsocialistiskt alternativ när originalet fortfarande fanns som valbart. Fälldin såg effektivt till att för överskådlig tid göra Sverige fortsatt socialistiskt. Det socialistiska samhällskontraktet föredrogs av en majoritet av det svenska folket. Olof Palme återtog makten och indoktrineringen kunde fortsätta som innan.
Olof Palme hade dock lärt sig läxan och införde för säkerhets skull, på inrådan av Kjell-Olof Feldt, en del reformer på bla kreditmarknaden, något som medförde en kraftigt stigande utlåning samtidigt som en snabbt avtagande produktivitet. Det hjälpte inte hur många gånger man än devalverade den svenska kronan. Förfallet tilltog, men nu i en allt snabbare takt och för att kompensera sina misstag tvingades socialisterna att i raskt takt höja skatterna ordentligt. Samhällskontraktet måste ju bevaras till varje pris, annars kunde tidigare misstag åskådliggöras, allt medan Sverige som nation gick baklänges in i framtiden.
Samhällskontraktet bryts
Inte ens när George Soros och andra i hans klan av globalister framgångsrikt attackerade den svenska kronan med resultat att riksbankschefen Bengt Dennis tvingades höja räntan till 500% kunde svensken på allvar inse att samhällskontraktet var brutet. Carl Bildt fick ingen direkt drömstart på sin karriär som socialistisk drevkarl mot omvärldens misstroende mot Sverige som nation. Inte heller kunde genomsnittssvensken på allvar tro att detta var inledningen på en period som alltsedan dess bara gått en väg, dvs söderut.
Tvärtom upprepade borgerligheten under Carl Bildts ledarskap samma misstag som Fälldin gjort tidigare. Bildt försökte föra en socialistisk politik under falsk flagga. Dessutom har ju Carl Bildt aldrig varit någon särdeles stor politisk begåvning, att han gifte sig med Gösta Bohmans dotter Mia kan nog ses som en av hans främsta meriter.
Carl Bildts misstag och illgärningar kan med facit hand inte nog beskrivas. Tyvärr svävar hans ande fortfarande över moderaternas idépolitiska utveckling, något för Alice Teodorescu att tänka på när hon, som född i Rumänien 1984, ska utforma M:s politiska inriktning. Utvecklingen för Sverige som industrination hade helt avstannat och i och med EU-inträdet var det nationella självbestämmandet ett minne blott. Ingvar Carlson (S) och Carl Bildt (M) sålde ut Sverige för att slippa ta eget ansvar för tidigare tillkortakommanden gentemot den svenska nationens medborgare. Samhällskontraktet var nu en gång för alla brutet.
Det Nya Sverige
I och med samsynen mellan socialister och borgare i EU-frågan utvecklades PK-ismen så till den milda grad att demokratin i praktiken avvecklades i nationen Sverige. En partipolitisk 7-klöver som sjunger den EU-federalistiska hymnen framför den svenska nationalsången bekräftar bara Sveriges avveckling som suverän nationalstat. Det Nya Sverige var här för att stanna.
Det Nya Sverige kände under 7-klöverns delade maktinnehav att något måste göras åt Sverige som nation för att inte sakta tyna bort i konkurrens med andra medlemsstater inom EU. Gemensamt beslutade man sig därför att öka takten på en redan omfattande immigration och nu skulle svensken verkligen sättas på prov som den lille nationalist denne varit under så många årtionden. Vad svenskarna och Sverige som nation skulle tjäna på detta var det dock ingen som pratade högt om.
Sverige var ju minsann en av världens rikaste nationer, trots vårt begränsade välstånd som vid den här tiden redan urholkats kraftigt pga världens högsta skattetryck. Man ville dock upprätthålla en myt som appellerade till svenskens självbild av nationen Sverige. Att detta inte stämde med verkligheten var av underordnad betydelse för nu gällde det att upprätthålla myten om Sverige som världens humanitära stormakt, så det så.
Pk-ismens totala triumf var ju skrävlandet om att ha EU:s mest omfattande import av människor från tredje världen varav många med islam som religion. Inte sällan också aktivt utövande muslimer vilket gjorde att Sverige snabbt islamiserades på alla plan. Nu hade politikerna inom 7-klövern tagit steget fullt ut och stigmatisering av dem vilka motsatte sig denna islamisering tog sig alltmer hårdföra former. Lagstiftning mot de svenskar vilka insisterade på att denna otroligt artfrämmande invandring var av ondo kunde snart dras inför rätta och dömas på samma sätt som blasfemi-lagar i tredje världens länder. Vi förstår nu i efterhand vad politikerna hade i kikaren när Hets Mot Folkgrupp-lagstiftningen infördes. Nu var PK-ismens införande helt legitimerad.
Konsekvenser av det Nya Sverige
Sveriges nya invånare är av lätt insedda skäl ingen grupp som lätt låter sig ”integreras”, men varför skulle de låta sig integreras när Sveriges politiker ställt fram hela det svenska smörgåsbordet av både fri och lättillgänglig välfärd, ett smörgåsbord till förfogande utan minsta krav på kontroll och motprestationer? Svenska politiker och företrädare för deras handgångna män/kvinnor inom den svenska myndighetsvärlden uppmuntrar ju alla dessa gökungar att verkligen utnyttja den svenska välfärden till dess bristningsgränser. Den svenska ursprungsbefolkningen vet ju sin plats som värdfolk och betalar glatt för detta veritabla överutnyttjande av svensk välfärd.
Är då blod verkligen tjockare än vatten?
Om de människor med matematiska kunskaper räknat rätt är svensken som nationell varelse redan inom ca 20 år en minoritet i sitt eget land, något som inte tycks uppröra särskilt många om du frågar dem framför en kamera. Myten av svensken som anhängare av PK-doktrinen måste upprätthållas till varje pris.
De migranter med islam som religion har lagligt stöd för att bli positivt särbehandlade och de uppmuntras att hålla fast vid sin klanmentalitet, vare sig de kommer från Afrika eller Orienten. Utvecklandet av klansamhällen ser vi redan konsekvenserna av i Sverige av idag, där är devisen att till varje pris hålla samman familj, släkt, vänner och kulturell särart.
Så, svaret på min inledande fråga är nog att blod ändå är tjockare än vatten, åtminstone om blodet rymmer islam som religion.
Text: Jan Norberg
