Jan Norberg är pensionerad konsult med en bakgrund inom svensk industri. Han är sedan några år bosatt i Portugal. Jan är en engagerad samhällsdebattör. 
DEBATT. ”Det har förbryllat mig en hel del varför det i Sverige är så pass stor skillnad mellan män och kvinnor då det gäller samhällspolitiska frågor.” Det skriver Jan Norberg i sin debattartikel som kan anses vara kontroversiell. Varning till lättkränkta läsare.
Hade svenska kvinnor röstat som svenska män hade vi haft en annan regering
Jag har tex länge grunnat över varför svenska kvinnor är mer negativt inställda till Sverigedemokraterna än vad svenska män är. Vill man generalisera så tycks svenska kvinnors politiska sympatier återfinnas längre till vänster än de svenska männen. Det är konstigt kan jag tycka.
Har svenska kvinnor sämre samvete än svenska män?
Jag har försökt analysera dessa skillnader många gånger och i många olika frågor, utan att på ett hyggligt sätt kunna förklara varför skillnaderna finns där. Möjligen har Patrik Engellau i sin artikel ”Det dåliga samvetet är Sveriges ryggrad” kommit på varför det förhåller sig på detta sätt.
Har feminism med saken att göra?
Jag trodde ett tag att det var ”kvinnor kan-syndromet” som drev dessa skillnader, men jag insåg ganska snabbt att det nog inte räckte som förklaring. Liksom Patrik E har jag gått tillbaka till historien för att hitta någon slags samband, min egen historiska tillbakablick sträckte sig inte längre än till andra världskriget och de kvinnor vilka på båda sidor och på respektive hemmafront gjorde heroiska insatser för att de och deras män skulle vinna kriget. Patrik E går längre, han går ända tillbaka till Sokrates.
Skuld, skam och självförakt
I min tillbakablick till andra världskriget gjorde jag ingen större skillnad mellan unga, medelålders och gamla kvinnor, men som Patrik Engellau mycket riktigt påpekar, så finns det idag en stor skillnad mellan yngre och äldre kvinnors uppfattning i samhällspolitiska frågor. Skuld, skam och självförakt är ju på modet som förklaringsmodell i många frågor i dag, Klimat-Greta spelar tex just på den moraliska strängen med viss framgång, och då i synnerhet ibland yngre kvinnor.
Den kvinnliga empatin
Den kvinnliga empatin med alla människor vilka har det sämre än dem själva utvecklar ett omfattande skuldkomplex vilket i sin tur utlöser dåligt samvete i en omfattning som männen inte tycks drabbas av i samma utsträckning.
Tidigare fanns det större samstämmighet mellan vad män och kvinnor stod i olika frågor, men med feminismens framväxt så verkar framför allt yngre kvinnor vilja distansera sig från männen genom att peka på behovet av total likvärdighet inte bara mellan könen, utan också mellan olika grupper av olika slag. Yngre kvinnor verkar kort sagt vara förkämpar för total likställdhet oavsett vad frågan gäller eller vilken grupp det gäller.
Struntar kvinnor i ekonomiska realiteter?
Nu kommer jag till den kontroversiella delen av mina slutsatser, det verkar som att männen på ett mer realistiskt sätt kan iakttaga, värdera och intellektuellt koppla vissa problematiska samhällsfrågor till den ekonomiska realitet vi alla lever under. Något som en stor del av de yngre kvinnorna helt eller delvis verkar förbise eller rent ut sagt strunta i då de kräver total jämställdhet för alla grupper oavsett de ekonomiska konsekvenserna.
Kvinnlig beskyddarinstinkt
Mot bakgrund av att yngre kvinnor i dag presterar bättre i skolan än vad deras manliga motsvarigheter gör så kan det knappast bero på bristande kunskapsnivå, det måste finnas andra förklaringar, eller är det återigen kvinnors beskyddarinstinkt som spelar dem ett spratt?
Är kvinnor oansvariga?
Den avgörande skillnaden mellan gårdagens samhälle jämfört med de moderna samhällena tycks vara att kvinnor och då särskilt de med feministisk pk-vurm anser sig ha råd med att strunta i jobbiga saker som disciplin och plikt och ansvar.
Är yngre kvinnor av idag så avtrubbade att de inte förmår att hylla dessa gamla ideal som har givit oss sådan framgång under så många årtionden men som nu verkar ”outdated” ibland yngre kvinnor men för all del också ibland en stor del av de yngre männen?
Text: Jan Norberg
@Pia Hopkins
Det är främst människor som mediterar eller läser psykologi som jag har de bästa samtalen med. De är inte lika lättlurade som alla andra. De flesta andra befinner sig ofta i en media-inducerad masshysteri. Kanske är de som mediterar och läser psykologi mer motståndskraftiga p.g.a. att det psykologiska lugnet ger mod? Kanske är det just därför som psykologi och meditation inte finns med på skolschemat … än? Eleverna skulle helt enkelt upptäcka lögnerna om de ökade på sin självkännedom.
”10. Vi har lurat, förvirrat och korrumperat gojim-ungdomen, genom att uppfostra dem med principer och teorier som vi vet är falska, fastän det är av oss som de har inpräntats.”
Källa: https://vetenskapligapartiet.wordpress.com/2020/04/03/sion-vises-protokoll-9-omskolning/
Vad roligt. Precis samma här. Men vad hjälper det om de fortfarande går på arbetsgivarens linje och håller sina tankar och funderingar i det privata rummet?
Det är en global påverkan som vi alla utsätts för där de som rullar tärningarna drar den ena vinstlotten efter den andra. Rätta mig om jag har fel men jag upplever det som om föräldrar idag helt lämnat över sitt ansvar till samhället.
Isak, jag tycker att du i sak har rätt då du skriver:
”Eftersom kvinnor främst arbetar i offentlig sektor med hittepåjobb (dvs tar emot skattepengar) och männen är entreprenörer och betalar in skattepengar behöver kvinnorna inte männen längre. Dom har helt enkelt gift sig med staten istället. Därav blir det också ganska naturligt att rösta vänster för att behålla sin status.”
Isak, det är ett oomkullrunkeligt faktum att kvinnor dominerar inom offentlig sektor, och då främst inom yrken som normalt betraktas som vård och serviceyrken, etc, dvs yrken som mestadels klassas som socialt arbete och faller därmed inom den sociala sektorn.
Det kvarstår fortfarande en hel del jobb innan kvinnor inom den offentliga sektorn med fog kan säga att de 100 % jämställda med männen, men de dominerar tungt inom olika yrkesgrupper finansierade med skattemedel.
Enligt känd socialistisk doktrin så skall ju skattebetalda arbeten ske inom den offentliga sektorn och då utan konkurrens, alldeles oavsett vad detta kostar dem som betalar. Om det är en extremfeminist som genusforskar vid Södertörn eller om det är ett vårdbiträde inom hemtjänsten så är de överens om att de skall värna offentlig sektor och detta sker främst genom att stötta sina socialistiska fackföreningar och att rösta på något av 7-klöverpartierna.
De tycks drivas till vänster av uppfattningen att det är de offentliga verksamheterna som själva skall bestämma över sin verksamhet, då främst m a p finansiering. Politikerna blir då de vilka med sin budget och sina regleringsbrev följer dessa krav för att kunna säkra dessa offentliga verksamheters ständiga expansion.
Som tack förväntar sig politikerna att dessa kvinnor fortsätter rösta till vänster.
Män är, av för mig ännu inte insedda skäl, inte lika benägna som kvinnor att underkasta sig dessa onaturliga och dogmatiska kopplingar betr offentlig sektor och vänsteråsikter.
Möjligen är jag själv lite färgad av min grundläggande inställning om en så liten stat som möjligt, och istället en stärkt individuell position för oss alla oavsett ursprung och kön.
Alla jobb i offentlig sektor är naturligtvis inte hittepåjobb men om man tittar på hur det ser ut idag kan det vara på sin plats att fråga sig vad statliga resurser faktiskt ska gå till? När pengarna är slut efter Corona och krisande länder i Europa tömt EU-kassan på lån och bidrag så kommer man sannolikt tvingas banta ner offentlig sektor. Då blir endast de jobb som behövs kvar, däribland sjukvård, polis, etc. Här drabbas generellt sätt kvinnor i större utsträckning än män (som primärt inte arbetar i offentlig sektor). We are in for a ride…
Du har både fel och rätt på en och samma gång. Dels är inte vården statlig (i och får sig en petitess, då all offentlig daglig vård, är stadsbidragsberoende) men dagens sjuka vård är som alla vet en förlängd arm läkemedelsindustrin finansierad samt subventionerad av skattemedel.
jag tycker Alexander Bard har en bra förklaring här. Kvinnor jagar den som sitter på resurserna medan män jagar resurserna (för att få kvinnorna). Eftersom kvinnor främst arbetar i offentlig sektor med hittepåjobb (dvs tar emot skattepengar) och männen är entreprenörer och betalar in skattepengar behöver kvinnorna inte männen längre. Dom har helt enkelt gift sig med staten istället. Därav blir det också ganska naturligt att rösta vänster för att behålla sin status. Annars blir det till att gå tillbaka till hur det varit förut dvs kvinnor jagar män med resurser och män jagar resurser vilket egentligen skulle vara mer evolutionärt naturligt.
Håller med dig, men offentlig sektor är inte hitta-på-jobb. Utan våra skattepengar skulle inte loosers som du ha råd att betala för vården när du blir sjuk.
Mister Bard är alltid tacksam att diskutera – en månguddig stjärna, som nog alltid kommer att klara av att försörja sig, men när det begavsig, i slutet av 80-talet, fick han snålskjuts då sexuella minoriteter skulle promotade. När nu nålsögat smalnat av, diskvalificerar han sig som man och vit – då plötsligen är han inte lika förtjust längre. Ser han som en politerier som måste frotera sig med för tiden gällande opinion, nu med AFS. Efter att han utbildat sig (och själv gott fem år i analys) till psykoanalytiker, är han svag för arkitypiska förklaringsmodeller, som baseras på sagor – han är vad han senast läst för böcker. Trotts att han allt oftare syns tillsammans med Gustav Kasselstrand säger han sig samtidigt vara marxist – typiskt helgardering ala politiker styl.
Vidare lever han med en kvinna som han benämner som sin fru, men har sex med män. Ytterligare en helgardering. Han säger sig vara för prostitution, men avskyr horor. Skillnaden påstår han ligger i att inte sälja till vad som hels. Som civilekonom (utbildad på handels) vet han att allt har ett pris. Dräjnerar du en människa från alla utkomstchanser och personen har ett försötjningskrav (familj) kommer personen ifråga att göra vad som helst för pengar – det vet Bard; samtidigt som han föraktar dom som är ståndaktiga och går i döden för vad de tror på. Bard upplevs för mig dom en god reklamare. Ta bara hans grupp Army of Lovers: ingen spelade något instrument samt i ingen i gruppen sjöng, det gjorde en utomstående barbershop singer grupp. Allt de gjorde vara att mina i fantasifulla kläder med stark symbolik. Typiskt reklamare.
@ Pia Hopkins
Jodå visst kan det röra sig om feghet och lathet, men är den enbart kvinnlig? -Nej. Jag tror att fegheten och latheten beror på att människor inte har funnit lugnet och inte har en god relation med sig själva. Det är därför de bryr sig mer om vad andra tycker, i små polariserade grupper på finanskapitalets manipulerade plattformar, än vad de tycker om sig själva eller om politiken.
Jag tror att personer som är motiverade att välja lugnet ex. genom meditation/introspektion, ex. efter sitt yogapass, kommer finna modet och den harmoniska balansen mellan rationaliteten och medkänslan och därefter kommer våga tänka utan lögner, kommer våga tänka öppet och skeptiskt, samt kommer våga stå för sina välgrundade och balanserade åsikter, samt kommer vara motiverade att göra rätt.
De kvinnor jag hade i tanken när jag skrev är väldigt inne på mindfullness och yogapass. Vi skall nog hålla isär emotionella reaktioner ifrån feghet och lathet. Jag avsåg avstånd till upprörda känslor.
Istället skall vi vända blicken mot våra utbildningscenter och fråga oss hur mycket viktigare det är att diskutera jämlikhet mellan ett stort antal nya kön, huruvida det är några fysiska skillnader mellan män och kvinnor, barn är sexuella varelser som också har rättigheter, sexundervisning på dagis, kriminella handlingar diskuteras som upplevelser och detta i en ny värld där vi inte längre kan räkna med ett gott skydd. Finns hur mycket som helst som tar tid ifrån matematik, läsning och skrivning samt vetenskap. Dessa ämnen är ett måste för att kunna bygga upp ett samhälle.
Det satsas på experter som bara greppar ett område varvid diskussionerna blir milt sagt begränsade.
Vi skall heller inte förglömma att skillnaderna är stora mellan olika åldersgrupper men i dessa rädslans tider så väljer många att formas istället för att argumentera emot.
Pia, att mindfullness, meditation och yoga kommit att förknippas med något kvinnligt, är en märklig omdaning, då dessa kraftfulla och effektiva metoder traditionellt utövas av män i bland annat Indien, tibetanska kloster samt av hinduiska manliga mästare.
Svår vågskål att befinna sig i. Tror utsatthet och status väger över i många fall.
Alltför många kvinnor låter känslorna styra över verklighet och fakta. De vill hellre gå in i sin bubbla och vara nöjda med att tycka som alla andra gör på jobbet eller i det kvinnliga umgänget. Att gå in i detalj och studera sådant som kan uppröra eller att behöva ta ställning är alldeles för jobbigt. Man är idag väldigt rädd för att stå utanför gruppen.
Man förstår hur illa det är när man konfronterar dem med obehagliga frågor och de inte ens vet vad man pratar om. Många unga kvinnor verkar ha tappat sin beskyddarinstinkt på vägen. De verkar hamna i någon slags konflikt när något hotar dem själva, maken eller barnen. Bättre vara passiv och gnälla än att handla.
Pia skriver:
”Alltför många kvinnor låter känslorna styra över verklighet och fakta. De vill hellre gå in i sin bubbla och vara nöjda med att tycka som alla andra gör på jobbet eller i det kvinnliga umgänget. Att gå in i detalj och studera sådant som kan uppröra eller att behöva ta ställning är alldeles för jobbigt. Man är idag väldigt rädd för att stå utanför gruppen.”
Det du skriver pekar ju ganska entydigt på att kvinnor är konfliktobenägna jämfört med männen, det tror jag nästan alla verkar vara överens om. Men Varför är kvinnor så extremt konfliktobenägna när det gäller vissa frågor men INTE när det gäller andra spörsmål??
Låt mig få ge exempel på när kvinnor verkligen inte är konfliktobenägna. Ta alla vänstervridna sk soc-kärringar inom kommun och landstingsvärlden, de kan ju verkligen ta konflikter när det handlar om tex ursprungssvenskar vilka söker stöd och service ur den pool av pengar som de i sin myndighetsutövning förfogar över. Men agerandet är helt annorlunda när det kommer en bidragstörstig muslimsk migrant, då finns inga gränser för de vänstervridna soc-kärringarnas välvillighet. Beskyddarinstinkten verkar således vara mycket selektiv.
Dvs jag köper inte helt uppfattningen att kvinnor alltid är våp som ständigt är konfliktobenägna och till alla pris inte vill stå utanför gruppens normer. Kvinnor kan minsann vara riktigt elaka om de känner att de blir uppbackade av de inom feminismen heliga dogmerna. Men kanske är det detta du menar med att stå utanför ”gruppen”??
Var är det självständiga och kritiska tänkandet hos vissa kvinnor??
Rebecca Weidmo Uvell, Katerina Janouch, Bitte Assarmo, och några till är mycket ensamma som företrädare för självständiga och fritt tänkande kvinnor vilka vågar gå mot strömmen.
1. konfliktobenägna:
– skrev allt för många, avser de som är rädslostyrda när det gäller politiskt korrekta frågor. De väljer bubblan så länge som de inte är personligt drabbade. De vågar helt enkelt inte utsätta sig, nära eller kära för några risker, att nämna utfrystning eller andra repressalier.
– kvinnor som uttrycker sina åsikter och känslor officiellt, för dem sanna sådana, riskerar idag att bli förföljd av någon extraknäckade åsiktspolis och kanske till och med blir dragen inför rätta. Där är ”vanliga människor” lättare offer att välja än te.x. de självständiga och kritiskt tänkande kvinnor som du nämner.
-upplever precis som du att beskyddarinstinkten idag är selektiv och det kanske har med att göra vad som upplevs vara politiskt korrekt på arbetsplatsen eller i det privata umgänget. Lätt att hålla med, höja rösten och visa att man är en i gänget. Har funderat mycket själv över frågan hur kvinnor kan välja att beskydda okända framför sina egna nära och kära. De står på något sätt utanför sig själva och bryr sig inte heller om vad som händer andra kvinnor/tjejer heller för den delen.
Våp:
mycket bra ord du använder. Precis så känner jag det när jag hör ”Aftonbladet/Expressen” samt ”om det inte är sant, varför skriver de om det då?”. Jag anser att som inte gör någon som helst faktakontroll innan de bildar sig en egen uppfattning, inte bara är våp utan även lata.
Kommun och landstingsvärlden:
– tror att utsattheten för hot och repressalier är stor inom denna värld. Samma utsatthet som de upplever som arbetar inom polis, rättsväsende, arbetsförmedling, soc. etc. Att skrika utåt kan vara ett sätt att försöka skydda sig själv.
Övriga tankar:
– väljer att tro att det finns ett antal självständiga och fritt tänkande kvinnor. Kvinnor som ser vad som pågår och som väljer att uttrycka sig på ett annat sätt i förhoppning om att väcka de som vill vakna.
Svarar ja på din fråga. De vågar vara elaka om de är uppbackade. Annars så är det ganska tyst.
De sitter i skolan som satsar mest på tjejer, detta ger vänster/feministlärarna möjligheten att forma deras politiska åsikter i högre grad än vad dom kan forma pojkarnas. Än värre blir det på universitetet.
Den biologiska påverkan under inflytande av hormonella förändringar hos kvinnan är monumental: menstruationscykeln (fyra faser) graviditeten, födande samt amning… Mäns kroppar varken påverkas eller ändras på samma drastiska sätt. Dessa obestridliga faktum förnekar feminismen, som vill reducera ner allt till sociala konstruktioner. Detta borde vara en av de största hotet mot kvinnor – som hör och häpna inte tar striden???
Du missar att även män påverkas väldigt starkt av hormoner även om det främst ligger på individnivå, men kan även påverkas av yttre påverkan som stress, ålder och läkemedel.
Jag har haft normala nivåer av testosteron för att sedan få extremt låga p.g.a. av stress/utmattning för att sedan få extremt höga p.g.a. slarviga läkare. Höga nivåer testosteron utvecklar riskbeteende och aggression medans låga utvecklar passivitet och låg energi.
Jag föredrar lite lägre testosteronnivå framför lite för höga alla dagar i veckan.
Du påstår att män påverkas av hormonell förändringar (om jag tolkar du rätt?) lika mycket som kvinnor, sedan lägger du till ”även om det främst ligger på individnivå”??? Väljer hormonerna själva ut enskilda män?
Själv har jag lite svårt med män med låga testosteronnivå – kanske för att dom återfinns inom vänstern. Femeniserade henvarelser – det kanske är därför dom skriver högst?
Birgit, jag har läst din kommentar flera gånger innan jag tog mig för att bemöta den.
Du har en poäng att du och Ann Mari Hjorth är de enda kvinnorna som kommenterat denna artikel, det känns trist att kvinnor inte vill debattera mer m a a min artikel.
However, så ligger det en hel del i vad du skriver:
”Kvinnor är av naturen ( för det mesta) känslostyrd och faller därför lätt för -ismens ideologier, möjligen också för de känner sig innerst ini orättvis behandlat. Kvinnor har ju svårt i löneförhandlingar att sälja sig dyrt, mens män har mindre svårt för detta.”
Jag frågar mig dock varför kvinnor är mer känslostyrda än män?
Logiken haltar betänkligt om man också väger in din andra mening härovan, dvs att kvinnor har svårare än män att hävda sig yrkeslivet. Det borde ju vara tvärtom egentligen, om kvinnor känner sig orättvist behandlade så borde det vara precis tvärtom.
Tittar man dessutom på den historiska utvecklingen för kvinnor så verkar kvinnor tro att det är Någon Annans Problem att lösa detta för dem i deras ställe, dvs ”samhället”. Inget kan ju vara mer fel då kvinnors ställning fortfarande är sämre än mäns, trots att det suttit socialistiska regeringar vid makten under mestadelen av 1900-talet. Socialismens företrädare är ju de vilka förtrycker kvinnans ställning allra mest, åtminstone om man ser till resultaten.
Du skriver vidare:
”Den inneboende önskan är alltid en konfliktfri och harmonisk tillvaro, vilket de -ism ideologier med sina utopiska bilder hur samhället skall se ut tilltalar. Här i Sverige har sedan 60 talet en intensiv hjärntvättning ägt rum. Därför har pk- korridoren kunnat fånga in.”
Min fråga är varför kvinnor på ett generellt plan är mer konfliktobenägna jämfört med män?
Konflikt i min värld behövs för att samhället skall utvecklas, då menar jag självklart inte konflikter innehållande våld och annat otyg. Varför fastnar kvinnor för utopier ständigt framförda av socialister?
Kan du inte utveckla ditt resonemang em smula så att vi män får en tydligare bild förklarad av en kvinna??
Jan du glömmer här Suffragetterna kamp, som inte var socialistiskt men både militant och stundom våldsam. I Sverige var det dessutom en borgerlig rörelse. Det var innan kulturmarxismen slog sina klor i kvinnorörelsen.
Tror inte Sverige i dag är reda för sanningar, om landet någonsin kommer att det bli. Så fort du närmar dig sanningen om manligt och kvinnligt kommer du automagiskt att tystats ner med epitet sexist.
Vi fått en kultur bland många svenska kvinnor (inte alla) av ängslighet, rädsla – att sticka ut ensam. Det är bara från kollektivets värme de vågar höja sina röster, och då är det alltid kollektivets röst, sälla individens egen ensamma röst, men undantag finns. Med invandrarkvinnor är det annorlunda. Finner dom dig svag som man, föraktar dom dig. Finner dom dig stark (samtidigt snäll) kommer dom att attacker dig. Den som är stark och samtidigt snäll, inger trygghet. Den tryggheten kommer göra kvinnor modigare att attackera dig, för att pröva din styrka. Det ironiska är att kvinnor biologiskt (undermedvetet – men ändå är dom medvetna om det, men kulturen förbjuder det) önskar att bli dominerade av den man som de finner stark och snäll, samtidigt som dom önskar kunna styra dig. Motsägelsefull och paradoxical samt helt logiskt på samma gång.
En grundförutsättning för kvinnors sexualitet är passivt öppna upp och släppa in, med mannen det motsatta: aktiv penetrering som kräver både ett visst mått av både aggressivitet samt aktivitet – att prestera helt enkelt.
Invandrarkvinnorna på den här arbetsplanen framstår, för mig i var fall, som mer biologiska, kroppsliga varelser – mer kvinnliga helt enkelt. Vidare mer konfrontativa och aggressiva. Det ironiska är att på chefsnivån, en trappa ner, är en absolut majoritet också kvinnor men etniska svenska sådana och en och annan feminiserad man också. Skillnad? Något oerhört.
Efter att ha läst Birgit text (försiktig, kompromissande, undflyende, kollektivistiskt med offer koftan på) måste jag nog drista mig till skriva under på att Jan har rätt, men vill dra det ett var till: arbetar nu inom ett kvinnoyrke (undersköterska) som ensam svensk man, bland idel invandrarkvinnor (en och annan man) och här kommer de både från (vårt perspektiv) förtryckande muslimska klankulturer, kristna från Balkan, ortodoxa från sydamerikan, Asien osv… Är dom rädda, försiktiga i sina uttalanden, kompromissande samt undflyende inför arbetsgivaren? Är dom rädda inför att ensamma sticka ut från kollektivet? Absolut inte!
Vill hända att många av dessa, mindre jämställda kvinnor, är betydligt mycket tuffare än svenska kvinnor jämställda kvinnor, som till och med klagar på att dom lever i världens mest jämställa land. Det är och förblir den svenska kvinnans ansvar och kanske öde, att ta själva ta i tu med vänsterpropagandan, kultmarxismen, feminismen, offerkulten och kollektivismen. Vi män kan inte göra det åt dom.
Mitt eget förslag är att rationella människor som ser samband tydligt skall användas för att fastställa vad som hjälper andra människor och framtidens generationer bäst, men på ett sätt som inte stjälper oss själva, för då kan vi ju inte hjälpa någon alls mer.
(Enligt Hans Roslings föreläsning i Globen så är det lokal hjälpverksamhet som hjälper flest och mest. Jag tror att han har rätt i det. Däremot tror jag inte på evig absurd tillväxt genom extremistisk barnavel.)
De känslomässiga människorna skall användas i de åtgärder som hjälper så effektivt som möjligt. Vetskapen om att de hjälper mest effektivt, med hjälp av de som är rationella, tillfredsställer dem garanterat på ett känslomässigt plan, OM de rationella kommer ihåg hur viktigt det är att kommunicera rationalitet på ett emotionellt sätt.
Hur stor hjälpen bör vara av samhällsvinsten, när väl landet har betalat av alla sina skulder, bör nog fastställas genom någon form av median-omröstning som alla kan acceptera. Att låna för att hjälpa är dock fullkomligt irrationellt, eftersom betalning av ränta till de redan rika är motsatsen till att hjälpa de fattiga. Vill man hjälpa mer bör man istället enas om att höja skatten, betala av lånen och därefter hjälpa andra med förmånliga lån eller ge andra långsiktiga åtgärder som gåva.
Vissa har nog missat min sida om ”evident sanning”, och posten om hur ”Känsloargument kan leda både till rationalitet och lögn” för de tycks ofta använda rationalitet utan känsla, eller tvärt om, fastän rationalitet och känsla naturligtvis hör ihop i en sund balans, likt höger och vänster hjärnhalva.
Dunning-Kruger-effekten visar ytterligare ett problem. Hur ska den som saknar känsla kunna förstå att den saknar känsla? Hjärnskanning och analys av neurokirurg? Hur skall den icke-rationelle förstå att denne saknar rationalitet? IQ-test? Men vill egot veta av eventuella svagheter? Skulle självkänslan klara av det?
Det är fascinerande att det fanns bara en kvinna i svarstråden. Thomas och Mats var något på spåren som jag som kvinna kan känna igen bland mina medsystrar. För min egen del har jag som 48 are fått kämpa en del mot förtryck inom ett mansdominerat yrke, svårt för mig att säga hur det ser ut nu, men kvinnor verkar har i dag en bättre identitet i yrket än man hade för 40 år sedan men den personliga identiteten är fortfarande lika svag som tidigare. Möjligen skriker de därför inte ut mot våldtäckter och en alltför lättsam straffpåföljd.
Det som slog mig redan då som nu är att kvinnor för det mesta tar fortfarande mest ansvar för hushåll och barn ( även om det finns undantag!) Med ett heltidsyrke ( för att pengarna skall räcka för alla önskningar som familjen har) blir det inte mycket kraft eller intresse kvar till filosofiska , politiska eller samhälleliga diskussioner. Även detta är dock också frågan om individualitet. Kvinnor är av naturen ( för det mesta) känslostyrd och faller därför lätt för -ismens ideologier, möjligen också för de känner sig innerst ini orättvis behandlat. Kvinnor har ju svårt i löneförhandlingar att sälja sig dyrt, mens män har mindre svårt för detta. Den inneboende önskan är alltid en konfliktfri och harmonisk tillvaro, vilket de -ism ideologier med sina utopiska bilder hur samhället skall se ut tilltalar. Här i Sverige har sedan 60 talet en intensiv hjärntvättning ägt rum. Därför har pk- korridoren kunnat fånga in. Sedan finns det en inbyggd svensk maner både hos män och kvinnor att inte ta ställning till extrema hållningar, möjligen bara när de drabbar en personligen. Man har tydligen inte lärt sig att alla våra handlingar har konsekvenser och därmed har vi i allt ett eget ansvar. Som Erik påtalar att man som mor inte kämpar mot övermedicinering av sina barn kan har sin orsak i trötthet, orkeslöshet eller övertro på myndigheten. Som Jordan Pettersson militant men riktig påpekade visar statistiken att i de länder där jämlikhet propageras mest är ojämlikhet störst.
I DDR gjorde man det socialistiska experiment att utjämna utbildnings ojämlikheter, där barn ur arbetarfamiljer fick enbart gå till Gymnasiet/ universitet och barn ur akademikerfamiljer fick blir arbetare. Även detta en -ism utopi som misslyckades.
Mats, du är något på spåren här, du skriver:
”Men när de ombeds rösta på ett parti, uttala en politisk åsikt, välja sida i en fråga, verkar många plötsligt anse att de ska representera alla kvinnor utifrån ett feministiskt perspektiv eller ideologi. De verkar inte reflektera över hur illa detta överensstämmer med deras egen situation eller med deras egna åsikt. Plötsligt är de bara ombud utan eget kritiskt tänkande.”
För att spetsa till din reflektion så kan man ju säga att när kvinnors egna åsikter kolliderar med vad de vet ligger utanför vad feminismens militanta förespråkare har torgfört som ”sanning” så avstår de från att stå för sin egen åsikt. De faller då för det kollektiva grupptrycket som de sannolikt känner av på ett annat sätt än männen. De är ”offer” för pk-korridorens begränsningar och avstår därför från att torgföra sin egen åsikt.
För att göra det mer konkret, hur kan kvinnor vara tysta för det faktum att tex våldtäkter iscensatta av män (företrädesvis av utländsk härkomst och inte sällan med islam som religion) ökar dramatiskt. Detta drabbar ju dem själva på ett högst påtagligt sätt och de borde enligt nån slags logik skrika ut sin vrede och frustration att detta får fortsätta.
Detta då särskilt som olika vänsterpartier, polis, åklagare och domstolar, i de fall dessa illdådsmän blir ställda inför rätta, gör allt för mildra straffpåföljden till ett minimum. Jag fattar helt enkelt inte !!
Jan skrev, ”De faller då för det kollektiva grupptrycket som de sannolikt känner av på ett annat sätt än männen. De är ”offer” för pk-korridorens begränsningar och avstår därför från att torgföra sin egen åsikt.”
Ja, för kvinnor både av naturen och fostran söker undvika konflikt i mycket högre grad än män. Men då blir också risken att de blir offer mycket större!
När de offrar sig själva för lugnet, samvetsfriden, konsensus eller vad vi ska kalla det, offrar de också det demokratiska systemets verkliga utfall och legitimitet. I synnerhet när situationen är den att det är i stort sett jämvikt mellan blocken och ärligt avlämnade röster som hamnar rätt skulle ge det motsatta resultatet.
Tror att det är viktigt att förstå vad eller vilka kvinnorna anser sig representera.
I vardaglig hemmamiljö representerar de flesta kvinnor sig själva, förverkligar sig själva, står upp för sig själva etc.
Men när de ombeds rösta på ett parti, uttala en politisk åsikt, välja sida i en fråga, verkar många plötsligt anse att de ska representera alla kvinnor utifrån ett feministiskt perspektiv eller ideologi. De verkar inte reflektera över hur illa detta överensstämmer med deras egen situation eller med deras egna åsikt. Plötsligt är de bara ombud utan eget kritiskt tänkande.
Tror detta tog sin början när kvinnor i spåren av -68 plötsligt blev förolämpade om en man höll upp dörren för dem. Hövlighet var patriarkalt förtryck och inte deras grej.
Samtidigt kunde unga kvinnor sitta kvar i en fullsatt buss när en äldre person (man eller kvinna) med käpp klev på. Då var solidaritet och hövlighet inte heller deras grej.
Personligt ansvar hade liksom kopplats bort från individen. Kvinnor har anammat den tesen mer än vad män har gjort. Dels för att de kan och för att de i princip kan gifta sig och få barn med staten (via bidrag och betald ledighet mm). Dels för att män inte kan det, utan fortfarande förväntas ta personligt ansvar.
Mina tankar här förklarar inte allt, men innehåller nog en del sanning.
Hela det moderna samhället är ju uppbyggd av män – för kvinnors bästa. Åtminstone har noga tanken hos politikerna varit sådan. Därmed plockades ansvaret för sitt eget liv och omgivningens från de enskilda männen till staten. Allt sedan de marxistiskt präglade tankegångarna blev grunden i vårt samhälle. Patriarken blev inte inom familjens hägn utan blev en byråkratisk funktion, det sk samhället.Effekten blev kanske inte som man tänkte sig utan feminismens reaktion blev alltså inte ”Jämställdhet och jämlikhet” utan ”lika barn leka bäst”. Lättast förklarat med en enkel förklaring av en kvinnlig politiker som jag hörde en gång:”Jag skulle aldrig kunna tänka mig att leva med en man som tjänar mindre än jag själv gör”…. Så feminismen är en genuin klassfunktion, något som man kan studera effekterna av i historieboken från olika epoker – för den som vill veta mera…
Å vad du spammar Thomas!
Klarar du inte förklara du vill förklara i ett kort stycke, förstår du inte heller vad du vill ha sagt. Kanske du bara vill bli läst samt älska läsa din text om och om igen. Du kan skriva, men har inget att säga. Bättre att ha något att säga, men kan skriva ner det.
Du faller dessutom blint för kulturmarxisternas enklast och äldsta trick: språket! Vill du lämna din läst, läs Strindberg. Av honom lärde jag att om du behöver mer än två ord för att förklara något, förstår du det inte. Var därför misstänksam med ”två-ords-orden”: jämn-lik och jämn-ställd. Ställ dig frågan varför man använda en konstruktionslösning med två helt olika ord, för att förklara en sak, när det inte behövs?
Jämn och lik har ju inget med varandra att skaffa, är inte ens synonymer med varandra. Det är som att förklara att opus nr x av den eller den kompositören framfördes i ”dur-moll”.
Erik, nu tycker jag att du är elak mot Thomas N. Han svävar väl iofs ut lite men hans inlägg är mångordiga och kräver en del av sina läsare. Vi är som sagt alla olika, även ibland oss män.
Jämställdhet är i sig självt, ett ”vagt och urvattnat” begrepp som i grunden kan ha olika betydelser. ”Kvalitativ” jämställdhet betonar ”lika villkor” och är i princip synonymt med begreppet ”jämlikhet”. Jämlikhet innebär att ingen skall särbehandlas pga. kön, ras eller religion. Det var detta kvinnorörelsen ursprungligen, och med rätta kämpade för. Kvalitativ jämställdhet eller jämlikhet, ser nog de flesta av dagens demokratisk sinnade medborgare som en självklarhet.
”Kvantitativ” jämställdhet däremot, betonar ”lika utfall” och innebär synsättet att en ”riktig jämställdhet” är uppnådd först när vi har en 50-50 fördelning inom alla samhällets områden. När det gäller feminismen, så ligger fokus här på ”fördelningen” mellan könen. När det gäller socialismen, så ligger fokus här på ”fördelningen” mellan klasserna. Ett grundläggande axiom här, måste i feminismens fall vara att det inte kan finnas några ”relevanta” skillnader mellan könen. Endast så kan man motivera ”kvotering och särbehandling”, vilka i sig själva står i strid med en kvalitativ jämställdhet, dvs. kravet på lika villkor. Kvantitativ jämställdhet med ”kvotering och särbehandling”, ses nog inte som något lika självklart som kvalitativ jämställdhet, av dagens demokratiskt sinnade medborgare.
Att dagens statsfeministiska nätverksmatriarkat har lyckats utnyttjat denna paradoxala dualitet som finns inneboende i begreppet jämställdhet, till att implementera en närmast total kvantitativ jämställdhetspolitik och dessutom har lyckats med att upphöja samma begrepp till en allt annat överordnad norm i hela samhället, är inget annat än en rejäl ”backlash” för jämlikheten. Feminismen är till syvende och sist, ett särintresse som kämpar för kvinnors rättigheter. Att hävda att feminismen kämpar för en verklig jämlikhet är inget annat än hyckleri.
Begreppet jämlikhet kan definieras som “att ingen skall särbehandlas pga. kön, ras, religion etc.” Här skall alla människor behandlas lika, oavsett om man är man, kvinna, europé, afrikan, kristen, muslim etc. Här skall endast ens personliga kvalifikationer vara avgörande vid exempelvis jobbansökningar mm.
Hur skall man då definiera begreppet jämställdhet? Här verkar ett underliggande axiom vara tanken att alla människor “de facto” är lika och att alla de skillnader som finns mellan olika grupper av människor idag, har sin bakgrund i både nutida och historiska ojämlikheter. Här använder man exempelvis olika “genusteorier”, dvs. teorier om ett “socialt kön”, för att förklara huvuddelen av de skillnader som idag finns mellan män och kvinnor.
Om man utgår ifrån tanken att alla människor “de facto” är lika och att de skillnader som idag finns mellan olika grupper av människor, endast har historiska och sociala orsaker, så kan man enkelt mäta hur långt jämställdheten har kommit i ett samhälle med hjälp av statistik. Är någon grupp av människor underrepresenterade i något sammanhang, så måste det, enligt detta synsätt, bero på nutida och historiska ojämlikheter. Enligt detta resonemang så blir kvotering och positiv särbehandling, helt logiskt, legitima verktyg för att utjämna dessa ojämlikheter och på så vis snabbare uppnå ett helt jämställt samhälle. Nästa steg i detta synsätt, kan vara att förklara de skillnader i ekonomiska förutsättningar som finns mellan olika individer och grupper. Beror dessa skillnader i ekonomiska förutsättningar också på nutida och historiska ojämlikheter? Bör dom också utjämnas med hjälp av kvotering och positiv särbehandling?
Här kan man bara konstatera att jämställdhet med hjälp av kvotering och positiv särbehandling, är direkt oförenlig med jämlikhet, då faktisk jämlikhet innebär att man inte särbehandlar människor på grund av kön, ras eller religion. Att blanda ihop de bägge begreppen jämlikhet och jämställdhet i samma andetag, ungefär som om att dom betyder samma sak eller ens är närbesläktade, är gravt missvisande. Begreppet jämlikhet har sina rötter i liberala tankegångar emedan begreppet jämställdhet stammar ur kommunistisk och feministisk ideologi. Begreppen jämlikhet och jämställdhet är, möjligen bortsett från i en ideal teoretisk utopi, lika oförenliga som ideologierna liberalism och kommunism.
Att begreppet “jämlikhet” är upphöjt till en allt annat överordnad norm i ett modernt demokratiskt samhälle, anser jag vara självklart. Ingen människa skall väl särbehandlas pga. kön, ras eller religion? Eller?
Att feminismen och dess paradbegrepp “jämställdhet” nu verkar ha upphöjts till en allt annat överordnad norm i alla delar av samhället är både djupt oroande och står i skarp kontrast till ett jämlikt samhälle. Feminismen, som ursprungligen och med rätta kämpade för ett jämlikt samhälle, att kvinnor inte skulle särbehandlas på grund av sitt kön, verkar nu ha övergivit tanken om jämlikhet och istället anammat den socialistiska doktrinen om jämställdhet. Här verkar tanken vara att en stark statsapparat, med feminism och jämställdhet som politiska ledstjärnor, skall omfördela samhällets resurser med hjälp av skatter och subventioner, så att ingen grupp i samhället växer sig “starkare” än någon annan.
Med hjälp av verktyg som Statistiska Centralbyrån, kvotering, positiv särbehandling, genusteorier mm, så försöker man genom “social ingenjörskonst” utjämna de skillnader som idag finns i olika avseenden, mellan olika grupper av människor i samhället. I feminismens fall mellan kvinnor och män. (Att pendeln sedan i verkligheten, i många avseenden, har slagit över lite för långt, verkar man av någon anledning fullständigt ignorera).
Här kan man bara konstatera att feminismen idag, har vänt ut och in på den ursprungliga tanken om jämlikhet, genom att anamma det socialistiska begreppet jämställdhet, vilket i verkligheten, i sig själv förutsätter att människor särbehandlas på grund av just kön, ras eller religion. Att man sedan har lyckats driva denna feministiska tes om jämställdhet, så långt att den upphöjts till en allt annat överordnad norm i hela det svenska samhället, kanske tyder på att den faktiska “könsmaktsordningen” är en annan än den feministerna hävdar.
Liberal ideologi förespråkar individualism, jämlikhet, frihet och integritet samt rättssäkerhet. Individualism innebär ett erkännande av att människor faktiskt är olika och att individen har rätt att leva sitt liv utifrån sina egna preferenser, i så hög utsträckning som möjligt. Jämlikhet innebär att ingen, trots att vi erkänner att vi är olika, skall särbehandlas på grund av dessa olikheter. Frihet och integritet innebär att individen, inte skall styras och regleras i detalj av kollektivet, dvs. av staten och dess myndigheter. Rättssäkerhet innebär att individen, genom rättsprinciper som “likhet inför lagen”, “oskyldig till dess motsatsen bevisats”, “bortom allt rimligt tvivel” samt “hellre fria än fälla”, skall skyddas från rättsövergrepp från statens och myndigheternas sida.
—
Feministisk ideologi är ett särintresse som i huvudsak förespråkar kollektivism, jämställdhet och rättstrygghet. “Mainstream” feminismen betonar i huvudsak likheterna mellan människor och menar att de skillnader vi idag ser mellan könen, har historiska och sociala orsaker. Denna syn manifesteras främst genom olika “genusteorier”, dvs. teorier om ett “socialt kön”. Kollektivismen innebär här att man genom en stark stat, får en plattform för att kunna utjämna dessa “genusrelaterade” skillnader. Jämställdhet innebär här att man med hjälp av statistisk, kan omfördela samhällets resurser (skatter och subventioner), så att eventuella skillnader mellan könen i något avseende kan utjämnas. Rättstrygghet innebär här att man med utgångspunkt i statistiskt signifikanta skillnader mellan könen vad gäller våld och övergrepp, vill införa särlagstiftning för att på så vis kunna freda det underrepresenterade könet.
—
Den intressanta frågan mot denna bakgrund, blir här hur man som “liberal feminist” hanterar de inneboende konflikterna mellan begreppen “individualism och kollektivism”, “jämlikhet och jämställdhet” samt “rättssäkerhet och rättstrygghet”? Det känns här som om att de bägge -ismerna, liberalism och feminism, står i direkt ideologisk motsatsställning till varandra. Finns det ens ideologiska förutsättningar för att överhuvudtaget kunna kalla sig liberal feminist?
Vad vill egentligen dagens statsfeministiska matriarkat? Vill dom ha ett jämlikt samhälle, där ingen särbehandlas pga. kön, ras eller religion? Eller vill dom något annat? Det var väl jämlikhet som kvinnorörelsen ursprungligen kämpade för? Att kvinnor inte skulle särbehandlas, bara för att dom var just kvinnor? Man kämpade med rätta för kvinnlig rösträtt och mot särlagstiftning och annan diskriminering av kvinnor. Men vad vill dom idag, när dom ursprungliga målen i huvudsak har uppnåtts?
Idag har statsfeministerna bytt ut ordet jämlikhet mot ordet jämställdhet. Orden låter lika och används ungefär som om att dom betyder samma sak. Häri ligger paradoxen! Om man med jämställdhet menar en kvantitativ jämställdhet, dvs. att en riktig jämställdhet är uppnådd först när vi har en 50-50 fördelning mellan könen, inom alla yrken, poster, tillsättningar mm, så förutsätter det att dom nuvarande skillnaderna mellan könen, ifråga om exempelvis yrkesrepresentation, enbart har historiska orsaker. Om så inte är fallet, så måste man särbehandla och kvotera, för att kunna uppnå jämställdhet. Här står jämställdhet i direkt motsatsställning till jämlikhet. Här står kraven på ”lika utfall” i strid med kraven på ”lika spelregler”, om det finns relevanta skillnader mellan könen.
Att statsfeministerna här ser det som en självklar nödvändighet att särbehandla och kvotera, för att uppnå denna kvantitativa jämställdhet, visar både att dom inte är intresserade av jämlikhet i sig, men även att dom inte ens själva tror på att det inte finns relevanta skillnader mellan könen. Att feministerna inte är intresserade av jämlikhet i sig, behöver inte vara en paradox, då feminismen till sin natur är ett rent särintresse. Feministerna kämpar uteslutande för kvinnors rättigheter och att hävda att feminismen kämpar för ”verklig jämlikhet”, är ett rent hyckleri.
Är kvinnor starka, självständiga medborgare som är fullt kapabla att ta hand om sig själva? Eller är kvinnor värnlösa, oföretagsamma våp som alltid måste särbehandlas och kvoteras för att hålla jämna steg med männen? Frågan ställs 2020 och inte 1950 som man inledningsvis kan tro.
Då den absoluta huvuddelen av kvinnorna i min värld är både starka, självständiga och fullt kapabla att ta hand om sig själva, så undrar jag var dom värnlösa, oföretagsamma våpen som alltid måste skyddas finns? Någonstans måste dom ju finnas, eftersom det statsfeministiska nätverksmatriarkatet fortsätter att ösa ut subventioner öronmärkta för kvinnors ”projekt, verksamheter och företagande mm”. Statsfeministernas vilja att kvotera och särbehandla för att uppnå sina mål tycks heller inte avta med åren. Samma sak gäller för de återkommande förslagen om särlagstiftning som dyker upp med jämna mellanrum.
Logiken i den inledande frågeställningen är glasklar. Om dagens kvinnor är starka och självständiga, så skall dom väl idag inte behöva särbehandlas längre? Räcker det inte med jämlikhet eller kvantitativ jämställdhet, dvs att ingen skall särbehandlas pga. kön, ras eller religion?
Att som statsfeministerna, tro på att det går att uppnå en fullständig ”likafördelning” mellan könen, inom samhällets alla områden, kräver att det i grunden inte finns några som helst relevanta skillnader mellan män och kvinnor. Om sådana skillnader inte finns, så borde väl särbehandling och kvotering heller inte behövas? Denna ”ologiska jämställdhetsloop” är den kvantitativa jämställdhetspolitikens inneboende signum.
Att dagens kvantitativa jämställdhetspolitik fortfarande bygger helt på särbehandling och kvotering kan betyda en av två saker, antingen är inte dagens kvinnor så starka och självständiga att dom klarar sig utan särbehandling och kvotering, eller så har det statsfeministiska nätverksmatriarkatet en helt annan agenda än riktig jämlikhet.
Handlar kanske mycket om ”mind-set”, språkbruk samt mentalisering (tor jag) som i sin tur kanske beror på testosteron/östrogen. Kvinnor är intresserade av känslor och relationer, män av saker och teknikstrukturer och teknologi. Detta har kanske evolutionen mejslat fram: det krävs nämligen tålamodet av ytterst kvalité för att dels härbärgera samt relatera till små barn geom hela uppväxten och för detta krävs identifikationskvalitetsfunktioner (ruggigt långt ord) och dessa egenskaper sitter i hjärnan.
Kvinnor har därför kvaliteter av avväpnande karaktär, där det gäller att hitta minsta gemensamma nämnare just för att förebygga och undvika konfrontationer och konflikter. Dessa biologiska fakta har vänstern utnyttjat på så sätt att kvinnor ofta uttrycker sig på samma undflyende sätt, som många kollektivister – det vill säga i termer av offer – allt är samhällets fel. Vi män lägger mer betoning på individens egna ansvar – kvinnor tvär om.
Detta leder till en mängd absurditeter. Ta bara den ökade förskrivningen av psykofarmaka till barn samt betänk samtidigt att det mest ansvarsfulla uppdrag du kan åta dig, är föräldraskapet. Då duger det inte att komma dragens med argument att den ökade medikaliseringen är boven i dramat: ”de är den ökade medikaliseringen fel att jag tillät medicinera mitt barn (underförstått: jag som förälder har väl inget eget ansvar?).
Kvinnor för ofta en typiskt kvinnlig argumentation som de kanske lärt ger godhetspoäng, för att det låter både ansvarsfullt samt insiktsfullt, men som i själva verket är det motsatta. Den ökade medikaliseringen utgör inget problem för samhället, utan det är de oansvariga föräldrarnas fel som frivilligt går med på dess antaganden. Detta gäller alla som inte är satt under LPT (lagen om psykiatrisk tvångsvård) att artigt tacka nej till psykdroger.
Erik, du säger:
”Kvinnor har därför kvaliteter av avväpnande karaktär, där det gäller att hitta minsta gemensamma nämnare just för att förebygga och undvika konfrontationer och konflikter. Dessa biologiska fakta har vänstern utnyttjat på så sätt att kvinnor ofta uttrycker sig på samma undflyende sätt, som många kollektivister – det vill säga i termer av offer – allt är samhällets fel. Vi män lägger mer betoning på individens egna ansvar – kvinnor tvär om.”
Vad är samhället ??
I min lilla inskränkta värld så utgör vi alla tillsammans det du kallar ”samhället”, dvs män och kvinnor tillsammans.
Jag håller dock helt med dig om att män är mer individualistiska jämfört med kvinnor. Med detta sagt så närmar vi oss en av kärnfrågorna, dvs varför är kvinnorna mer kollektivistiska i sitt förhållningssätt till olika samhällspolitiska frågor?
Vänsterdoktrinen verkar ha kidnappat begreppet kollektivism och med sitt sedvanliga tolkningsföreträde ha gjort det till en synonym med vänsteruppfattningar.
Jag har tidigare tjatat om NAP, dvs Nån Annans Problem, och där ligger nog en del av förklaringen som till stora delar hänger ihop med kollektivismen. Allt som är jobbigt skall med samma kollektivistiska doktrin skjutas över på ”samhället” att ta hand om. Dvs politiker och myndigheter som är vänsterns norm på vad som kännetecknar begreppet ”samhället”.
Istället för att ta konflikter så vill kvinnor att någon annan (läs samhället) skall ta hand om besvärliga samhällsfrågor och då landar de i olika vänsteruppfattningar då de inte vill ta ansvar för sina egna ställningstaganden.
Själva utgångspunkten är lite speciell. Det är kvinnan som är mysteriet och mannen som är normen. Frågan kan ju lika gärna ställas tvärtom, men det är artikelförfattaren tydligen blind för.
Örjan W, jag är inte blind för det fenomen du pekar på, men jag råkar vara man och dessutom, pga ålder, med möjligheter att själv reflektera över nutid komparerat med hur det utvecklat sig över tid.
Iofs skulle en kvinna kunna ställa mina frågor men utifrån ett kvinnligt perspektiv. Här kommer ju mina personliga preferenser in för vad som verkar vara för mig oförklarliga skillnader då det gäller samhällspolitiska frågor.
Det är en fundamental skillnad mellan hur kvinnor och män ser på samhället och dess funktioner. För kvinnor består det av familjer (kvinnor och barn se’n gammalt), medan män tycks se samhället som ett mansprojekt, en arena att tävla på om framgång inom många olika gebit antingen det är militärt, ekonomiskt, politiskt, akademiskt eller medicinskt. Ekonomi vet kvinnor mycket om men kanske oftast inte på de spekulativa höjder som förkroppsligas av Wall Street och globalism, utan vardagens hushållning eller jordbruk och handel i mindre format främst även om det finns en del kvinnliga höjdare också. Kvinnorna håller på att infiltrera männens värld men förmodligen, förhoppningsvis, även omforma den.
Ann Mari Hjorth, du skriver:
”Det är en fundamental skillnad mellan hur kvinnor och män ser på samhället och dess funktioner. För kvinnor består det av familjer (kvinnor och barn se’n gammalt)”
Normalt hade det nog förhållit sig på det sättet, men hur kopplar du detta till att kvinnor (främst yngre kvinnor) har en annorlunda syn på olika viktiga samhällsfrågor och att de ofta också landar till vänster i de mer politiska samhällsfrågorna??
Hur menar du att kvinnors syn på familj och barn har med dessa skillnader att göra??
Dvs hur har kvinnors syn på familj och barn att göra med deras aversion mot tex SD??
Eller varför är kvinnor tysta i frågor betr muslimers förtryck av kvinnor och barn??
Eller varför är kvinnor så tysta i frågor som rör våldtäkter där förövarna oftast är yngre män med utländsk härkomst (inte sällan muslimer)??
Jag vore mycket tacksam om du kunde förklara för mig varför dessa kvinnor därför tycker så illa om SD eller AfS vilka mig veterligen är de enda partier som under lång tid krävt att vi måste skydda kvinnor från dessa illdåd utförda mestadels av gängkriminella.
Vänsterfolk tycks ju ha sämre kognitiv förmåga enl. viss forskning. Alltså svårigheter med tänkande och tolkande av omvärld. Kan det vara svaret?
helt rätt! Vänstern borde egentligen kallas Lägstern (total destruktion) eftersom ytterligare ett steg nedåt leder till ren oduglighet (utslagen).
Konservativ (bevarande) är den högre nivån och ovan den finner du enbart intresse för aktivitet som är opolitisk – äventyr etc.
Skalan är vertikal från serenitet ned till stendöd. Se Hick’s scales.
Ibland är det frestande att fråga sig om vänster-folken begränsat sig till användning av uteslutande vänster hjärnhalva i sin bearbetning av omvärlds-stimuli.
Tänk, i så fall, om de snart börjar tänka med hela sin potential!
Och, vill du se skalan subjektivt så testa emofree(p)com.
Stig Rydmark, självklart kan det vara så att Vänstern har sämre kognitiv förmåga.
Men varför är det skillnad mellan könen??
Som en jämförelse till MEETOO kommer ett minne upp från en bussresa i Seattle på 70-talet. En gammal kvinna kliver ombord på bussen och fumlar med sin portmonnä för att betala 50 cent. Den unge chauffören (male) säger då till henne: ”gå du och sätt dig, du har redan betalt nog i ditt liv”.
Med största sannolikhet ligger svaret i den biologiska roll varje kön skall spela i ett mer totalt biologiskt spel än vad som kan ses i det moderna urbana samhällena,
Här drar män på barnvagn medan män i Serengeti jagar bort lejon och plundrare.