DEBATT. Förmodligen har fler läsare, än undertecknad märkt att den regeringskritiska tonen i ledare/krönikor har ökat, utan att kända debattörer får rasist klistrat i pannan, men flertalet aktar sig noga för att definiera hemvist på brottslingar och inte heller vågar de vidröra den bakomliggande grundorsaken, till landets förfall, där migrationen utgör bränsle. Folkutbytets arkitekter, är den globala finanseliten med FN och EU som säkra verkställare, som möjliggjorts tack vare att nationernas socialliberala ledare har prioriterat globalism i stället för den egna nationens väl och ve.
Att vänstern låter sin nya ideologi om mångkulturens och globalismens berikning färga verkligheten är känt sedan länge och att journalistkårens utgångspunkt har en röd-grön-rosa färg. Vänstern tappade det ideologiska fotfästet efter Berlinmurens fall, då folkets vrede besegrade den förhatliga muren och vänsterns gamla troslära om det kommunistiska samhället sköts i sank.
En sund devalvering har skett av korrekta honnörsord, som till exempel allas lika värde, värdegrund, medmänsklighet, solidaritet, asylrätt, utanförskap, främlingsfientlighet och rasism. Ständig upprepning med skral verklighetsförankring gör att de försvagas och budskapet undergrävs. Nu har rättssäkerhet kommit i ropet, när regeringen om än mycket saktfärdigt deklarerar framtida straffskärpningar. Här och nu sker mycket lite, mer pengar till meningslösa projekt, som sällan utvärderas är fortsatt gängse.
Klarsynta skribenter som till exempel Ivar Arpi, Paula Neuding, Tomas Gur i SvD och Kristianstadsbladets politiska redaktör Carolin Dahlman har länge stått raka. De har inte vigt ner sig för regeringens favoriter som samhällsforskarna Mattias Gardell, Tobias Hubinette med SR&SVT som pålitliga vapendragare och där Expo ofta upphöjts som referens.
Ivar Arpi: Ett tyranniskt EU påtvingar medlemsländerna massmigrationen
Skillnaden är att fler skribenter från till exempel akademin och näringsliv har tagit bladet från munnen. Jag tar ett exempel från min lokaltidning Östgöta Correspondenten den 29 september ”På fri fot efter 29 minuter” av Eli Göndör, fil dr i religionshistoria med inriktning mot islamologi och Mellanöstern. Han konstaterar:
”…att polis och domstolar har reducerats till statister i busets värld.”
Eli Göndörs utgångspunkt är en händelse, som nyligen inträffade i Tumba av ett ungdomsgäng. Brottsrubriceringen var försök till mord på en polis och grov misshandel, men dessa brottslingar släpptes efter 29 minuter efter beslut från en snäll åklagare även om brottsrubriceringen kvarstår. Åklagaren kanske inte ville hindra dem i deras ”arbete?”
Ett annat exempel är Pamina Falck, projektledare vid näringslivets medieinstitut, som i SvD den 1 oktober i en gästledare skriver: ”När medierna likriktar det offentliga samtalet”.
Hon ger en rad exempel och konstaterar hur journalisternas frekventa användning av sexistkortet, rasistkortet och klimatskeptikerkortet skadar den offentliga debatten och gör konsensus korridoren allt trängre. Orsaken är att kåren glömt sitt uppdrag om saklig och allsidig rapportering, men varför de glömt sitt uppdrag, den frågan ställs inte.
Skillnaden är stor jämfört med Danmark. Benämningarna om #Metoo upproret kan utgöra exempel. Svenska journalister beskrev det glatt som ”folkrörelse” och ”en revolution” medan deras danska kollegor skrev om ”häxjakt” och ”folkdomstol.”
Slutet på systemmedia
Att systemmedias trovärdighet mer och mer urholkas är både glädjande och sorgligt samtidigt.
”Massmediernas roll i samhället och allmänhetens förtroende mot dessa medier kräver korrekt och allsidig nyhetsförmedling” är grundbudskapet i de pressetiska publiceringsreglerna, men så länge som grundorsaken till en sjukdom inte fastställs, så hjälper det inte patienten med endast riklig symptombeskrivning.
Om folkets vrede kan få globalisternas mur att falla återstår att se, förmodligen måste fler på samhällsstegens högsta topp drabbas av det nationsförstörande medlet, det invandringsrelaterade våldet, men med dagens utveckling är det inte omöjligt.
Text: Harriet Larsson
