Säpo orosanmäler oönskade personer till socialtjänsten

& just du håller fortfarande tyst om världens enda legitimerad, enligt domstol, Politiska Barnfångar Kimiya och Kiyana är!?
Twitter @IsaMusavi

Hoppas att min gud hämnade socialtjänsten

Det som för socialarbetarna ”endast” är en utredning och det som för socialarbetarna ”endast” är ett kort hembesök, kan i många mindre samhällen, där alla känner alla, sluta i en ”skvallerkarusell” som för lång tid framåt stigmatiserar hela familjer (hur bra mår barnen i sådana familjer?). Detta i en del fall ”endast” pga. ”illasinnat skvaller” och att människor med dolda agendor, ges möjlighet att göra anonyma orosanmälningar.

Idag har utbildad förskolepersonal, utbildade lärare samt utbildad vårdpersonal en skyldighet att göra en orosanmälan, om dom upptäcker tecken på att barn och unga far illa. Vi har även en lagstiftning och ett rättsväsende med polis, åklagare och domare, som är skyldiga att hantera alla former av anmälningar. Har man inte civilkurage nog för att själv stå för en anmälan, så kan man även anonymt tipsa polisen om brott, förutsatt att brottet går under allmänt åtal. Handlar en anmälan eller ett tips om barn och unga, så är polis och åklagare skyldiga att koppla in sociala myndigheter. Här kan vem som helst göra en orosanmälan mot vem som helst, så länge det finns en misstanke om att ett brott begåtts. Helt i linje med hur ett demokratiskt rättssamhälle fungerar. Räcker inte det?

Blir jag föremål för en anonym orosanmälan, så vet jag inte vem som ligger bakom anmälan och varför den är gjord. Sociala myndigheter är till skillnad mot en åklagare, också tvingade att starta upp en utredning, hur orimlig den anonyma anmälan än kan vara. Sociala myndigheter behöver heller inte ”något” tillstånd från en högre instans för att göra ett ”hembesök”. Vem skulle vågar säga nej i detta läge? I denna instans är det jag som skall bevisa min oskuld och detta utan rätt till ett juridiskt ombud. Detta system bygger inte på principen om rättssäkerhet.

Rättssäkerhet skapar trygghet och är därför en av grundpelarna i en demokrati. Ett samhälle som styrs av anonymt angiveri, där man själv alltid måste vara beredd att bevisa sin oskuld, oavsett anklagelser, skapar nog hos de flesta en känsla av rättslöshet. Målet är väl att vi skall skydda våra barn från våld och övergrepp? Detta gör vi inte genom att skapa ett anonymt angiverisystem med inbyggda möjligheter till grovt missbruk. Gör vi inskränkningar i våran rättssäkerhet, så offrar vi snart vår demokratiska livsstil. Vad som kan hända då, är vår historia full av exempel på.

Jag är inte utilitarist och anser mig sålunda inte ha rätt att avrätta oskyldiga människor, i syfte att uppnå något ”högre mål”. Jag är endast moraliskt ansvarig för vad jag gör och inte för vad någon annan gör. Jag anser inte heller att det är moraliskt försvarbart att ljuga, även om utfallet av en lögn ibland blir bättre än vad det skulle bli, om man höll sig till sanningen. (Här pratar jag inte om små vita lögner av typen ”åh vad fin du är i håret”). Jag anser det heller inte som moraliskt försvarbart att acceptera att vi sätter oskyldiga människor i fängelse i syfte att öka ”rättstryggheten”. Det skulle med ett utilitaristiskt synsätt, kunna innebära att det är moraliskt försvarbart att offra ”rättssäkerheten” till förmån för ”rättstryggheten”.

Jag tror snarare att många människor skulle känna sig mer ”rättslösa” än ”rättstrygga” i ett system där man offrar rättssäkerheten till förmån för rättstryggheten. I ett rättssäkert samhälle måste varje medborgare betraktas som oskyldig, tills motsatsen bevisats. Systemet med anonyma orosanmälningar och sociala myndigheters skyldighet att utreda varje sådan anmälan, skapar hos många en känsla av rättslöshet som inte hör hemma i ett demokratiskt rättssamhälle.

Människor och särskilt barn, skall inte behöva utsättas för våld och övergrepp i hemmet och särskilt inte inom den egna familjen. Ja, jag håller fullständigt med! Men är möjligheten att göra ”anonyma orosanmälningar” verkligen ett befogat myndighetsverktyg, för att komma till rätta med problemet?

Idag är förskolepersonal, lärare, vårdpersonal och andra som arbetar med barn och unga, skyldiga enligt lag att göra en orosanmälan, vid blotta misstanken att någon far illa. Många av dom träffar barnen dagligen och känner dom därför väl. Dom är dessutom ofta utbildade i att se tecken på att ett barn far illa eller inte mår bra. Jag tror inte att någon ifrågasätter att detta skyddsnät för barn och unga, fyller sitt syfte.

Nästa steg i myndigheternas arsenal, att vem som helst kan ringa in en anonym anmälan mot vem som helst om vad som helst, känns däremot lite mer olustigt. Särskilt som sociala myndigheter, alltid är skyldiga att agera på varje sådan anmälan. Här kan det räcka med att någon med dold agenda, exempelvis en granne som inte gillar dig, ringer in anonymt och uppger att du dricker när barnen är hemma, att du skriker åt barnen eller att du slår dom, eller att vederbörande sett eller hört att du har bilder på nakna barn i din telefon. Sociala myndigheter får inte ”vikta” trovärdigheten i en sådan anonym orosanmälan, utan är alltid skyldiga att agera.

I det här sammanhanget, så blir den stora frågan, om inte systemet med anonyma orosanmälningar, står i strid med de flesta människors uppfattningar om personlig integritet och rättssäkerhet? Skapar inte ett sådant system i sig, en känsla av utsatthet och rättslöshet bland många medborgare? Vågar jag sticka ut hakan eller avvika i något avseende? Finns det då inte en risk att någon som ogillar det jag gör, anmäler mig anonymt för ett påhittat brott, bara för att sätta käppar i hjulet för mig. Att våga anta att det ligger dolda agendor bakom många anonyma orosanmälningar, är väl inte alltför långsökt?

När anonyma grannar får vara åklagare och sociala myndigheter agerar polis och domstol, så känns Sverige inte längre som en demokratisk rättsstat, oavsett hur gott det ursprungliga syftet än var.

Framväxten av parallella, ”kvasijuridiska rättssystem” inom vissa myndigheter, vilka motiveras och försvaras med hänvisningar till ”något högre mål”, utgör i sig ett hot mot medborgarnas demokratiska rätt till integritet och rättssäkerhet. Att myndighetsföreträdare utan juridisk utbildning, endast på grundval av anonyma ”anonyma orosanmälningar”, skall tvingas att initiera utredningar som normalt sett skall initieras och hanteras av utbildade poliser och åklagare inom rättsväsendet, står i strid med de kriterier som gäller för rättssäkerhet i en demokrati. Dvs. att varje anklagad har rätt att få sin sak prövad i domstol. Att varje anklagad skall betraktas som oskyldig till dess motsatsen har bevisats. Att varje anklagad har rätt till ett juridiskt ombud. Att varje anklagad som dömts i domstol, ytterst har möjligheten att överklaga domen för vidare prövning.

Att rättsväsendet efter sedvanlig prövning, vidarebefordrar delar av eller hela ärendet till sociala myndigheter, eller samarbetar med sociala myndigheter under ärendets gång, är helt i sin ordning. Här är det rättsväsendet som initierar utredningen, efter en anmälan eller ett ”anonymt tips”. Här är det en juridiskt utbildad åklagare, som fattar beslut om huruvida en förundersökning skall inledas och om hur man sedan skall gå vidare med ärendet.

I ett demokratiskt rättssamhälle, har varje människa rätt till integritet och rättssäkerhet. Detta måste även gälla för föräldrar. Samhället har idag ett väl utbyggt skyddsnät för barn och unga inom BVC, förskola, skola och sjukvård. Där föreligger anmälningsplikt, redan vid blotta misstanken om att ett barn far illa. Alla medborgare har även möjligheten att ”anonymt” tipsa polisen, om man misstänker att någon utsätts för brott. Att införa ett ”parallellt kvasijuridiskt” ”rättssystem” inom sociala myndigheter, med hänvisning till något ”högre mål”, eller med argument av typen ”har man bara rent mjöl i påsen, så behöver man inte vara orolig”, strider mot många medborgares uppfattning om integritet och rättssäkerhet. Anonyma orosanmälningar borde i ett rättssamhälle, bara vara möjliga att göra till polisen. Där kan en juridiskt utbildad åklagare sedan efter prövning, skicka ärendet vidare till sociala myndigheter.